Bilder av blod — och skam

Simon Bank: Roma måste ta tillbaka makten över läktarna

1 av 2 | Foto: BILDBYRÅN
chocken Anders Frisk tar sig för huvudet och chockas av blodet.
FOTBOLL

AMSTERDAM

Zlatan hyllades så fint av Ajax fans att man fick något fuktigt i ögonvrån.

Men efteråt var det så man ville gråta, för efteråt visade tv-skärmarna bilder från Rom.

Bilder av blod och skam.

Frisk blöder, Roma är sjukt.

Det hemska är att det inte är en överraskning.

Henrik Larsson kom hem, och Celtic-fansen fick en att tro på både det ena och det andra.

Zlatan Ibrahimovic kom hem, och Ajax-fansen sjöng sånger som sa mycket om deras kärlek till det vackra.

Det borde stannat där.

Efter kvällarna i Glasgow och Amsterdam borde återkomsternas vecka varit över.

Men nu, i Amsterdam Arenas inre, visar tv bilder av en tredje återkomst, och jag har knappt ord för hur trött de gör mig.

Våldet har kommit tillbaka till Olimpico.

Roma får skämmas, igen.

Jag ville skriva om hur Juventus småputtrade sig till en ovanlig bortaseger, om hur Grygera punktade bort Zlatan, om Ajax junioruppställning (22 år i snitt, näst yngst i Champions Leagues historia), eller om hur fint Zlatan och Ajax-fansen sa farväl till varandra.

Men i dag pratar fotbollsvärlden om Stadio Olimpico.

Jag läser matchfaktat och ser att Ferrari debuterade, jag vet att Cassano ställts över, men jag har inte ens sett situationen som ledde till att Mexés åkte ut och har inte en aning om huruvida Anders Frisk var bra eller värdelös.

Jag bryr mig inte, eftersom det är ointressant.

Ständigt detta Roma

Roma, ständigt detta Roma, har blivit utskämt av sina supportrar. Igen.

Fansen bröt derbyt mot Lazio i våras, fansen bombarderade Milan-spelarna på San Siro, fansen kastade in saker mot Anders Frisk i går.

En av dem träffade, en tändare (eller möjligen ett mynt) träffade en svensk domare som chockades, blödde och fick hjälpas av planen.

Jag vet inte vad som är värst:

Att det hände - eller att jag inte är ett dugg överraskad.

Jag har varit på Olimpico tillräckligt många gånger för att veta att det är en arena där publikens makt inte är indirekt, utan - ibland skräckinjagande - direkt. Det är inte ovanligt att föremål regnar in över spelare och domare.

Det är ovanligt att de träffar illa.

Det är ytterst ovanligt att de kommer från Tribuna Montemario, en sektion där det är vanligare att fotomodeller slänger med sina juvelsmycken än att folk kastar tändare.

Det är, till sist, beklagligt ovanligt att våldet leder till något varaktigt.

I korridoren på Celtic Park hänger ett foto som föreställer ett hav av grönvita fans. Under det är Martin O"Neill, tränaren, citerad:

- Fotboll handlar om de som spelar och de som betalar (those who play and those who pay).

Det är ett vackert citat, som får oss att minnas det som aldrig får glömmas bort; det som en annan Celtic-legendar (Jock Stein) sa bäst av alla:

Det här är det inte värt

- Fotboll utan fans är ingenting.

Men det finns platser och matcher där fotboll med fans är fotboll med våld - och då är det bättre med inga fans alls.

Det finns en charm, en underbart intagande charm, i kaoset i Curva Sud och i romarnas galenskap, i bjärt kontrast till de svala tråkmånsarna i Turin eller Milano.

Och de italienska läktarna har långt kvar till det sittplatsinrutade i Storbritannien eller Holland.

Vi kan glädjas åt det.

Men det är inte värt det.

Det charmiga, underbara, intagande kaoset är inte värt risken.

Inte risken för en ny läktarkatastrof, inte ens risken att domare och spelare får raketer eller tändare i huvudet.

Många hävdar att det som hände i Rom kan hända var som helst.

I teorin är det sant, det är ju inte svårare att kasta en tändare i Manchester än i Rom.

Men det är ingen slump att det händer i Romas klack.

Fansen äger inte Roma

På Olimpicos läktare finns ett problem som president Sensi inte kan skylla på Juventus, Milan, regeringen (eller ja, Milan) och domaren.

Hans publik betalar, men de äger inte vare sig fotbollen eller Roma till den gräns att de kan göra vad de vill.

I England krävdes det högar av döda innan man insåg att en del av läktarkulturen måste offras, för att rädda sporten på sikt.

I Italien kastar de fyrverkerier och tändare mot folk.

Roma har problem så det räcker utan att straffas om och om igen för vad som händer på läktarna.

Det finns inga garantier för att det inte ska hända igen - men det finns vägar för att minimera risken.

Roma har inte makten över sina läktare.

Där finns det krig som klubben måste utkämpa, få hjälpt att utkämpa - eller tvingas att utkämpa.

Roma måste ta adjö av kaoset, innan kaoset äter upp hela klubben.

Det vore en oändligt mycket större tragedi än att en svensk domare visar ut en mittback.

Reaktionerna i Italien i natt

Simon Bank