...men här fanns några ljusglimtar

Lasse Sandlin: Östlund, Runström och von Schleebrügge — tre uppstickare

1 av 3
FOTBOLL

Torsdag 16 september 2004 var ingen svenskdag att minnas i den europeiska cupfotbollen:

Allsvenskan-Europa 1-8.

Ändå tror jag, trots endast åtta plusgrader, att vi på Råsunda hade det betydligt trevligare än svenskar på plats i Utrecht och i Zagreb.

Som väntat: klasskillnad mellan lagen.

Som väntat: spanska proffs som, efter att ha kontrat in två mål, nöjde sig med att spela på resultatet.

Men också: några roliga svenska uppstickare.

Att Hammarby ska kunna rubba spanjorerna i returen om två veckor och gå vidare i den nya Uefa-cupen finns knappt ens på kartan.

När en småleende Anders Linderoth efteråt säger - "Vi siktar på 2-1 därnere, förlängning och straffar..." - är detta något han MÅSTE säga, och något som han också måste rikta in hela uppladdningen på.

Ändå är det naturligtvis så att Villarreal FC nu skaffade sig det försprång man behövde för att i lugn och ro och med lagom dos underskattning kan gå till returen.

Där ligger Hammarbys enda chans, och även om de unga stockholmarna gick mest på knäna sista kvarten så var det värdefull erfarenhet man skaffade sig denna kväll.

Som den skotske författaren Thomas Carlyle nån gång skrivit: "Erfarenhet är den bäste läraren, men det är en dyr skola."

Skulle mött Värmdö på söndag

David Johansson, den 22-årige ytterbacken från Tidaholm/Skövde som började säsongen i utvecklingslaget och i dessa dagar egentligen skulle spela mot Värmdö borta på söndag och hemma på Kanalplan mot Gröndal nästa lördag, gick bort sig ordentligt mot snabblöparen Antonio Guayre på de båda spanska målen; 0-2 efter 23 minuter.

Erfarenhet! Och i andra halvlek var David Johansson riktigt bra.

Det var inget Valencia, inget Barcelona eller Real Madrid som Hammarby mötte. Men det var ändå ett lag som i fjol spelade semfinal i den här cupen och som i sommarens Intertotocup fått jobba hårt för att hitta vägen till Råsunda och under denna färd besegrat i tur och ordning Odense, Spartak Moskva, Hamburg och Atletico Madrid.

Att jämföra med Hammarbys enda seger mot isländska Akranes.

Linderoths trupp var skadedrabbad från start, Pablo Pinones försvann under matchen och i stället kom till allmän förvåning en haltande (!) Aluspah Brewah in.

Trots detta fanns det ändå en del ljuspunkter i Hammarby:

Som Alexander Östlund i en närmast vildsint offensiv som högermittfältare där han gång på gång slog tunnel på motståndarna - ja, en sån tunnlare på kanten kan Bajen inte ha haft sen Uffe Erikssons storhetstid på 80-talet.

Som Björn Runström, 20-åringen som gjorde sin bästa match för året, hela tiden på språng och med ett elegant mål inskruvat i krysset - det enda svenska för dagen.

Som Max von Schlebrügge, både pådrivare framåt och stoppkloss bakåt - men också en av de två som missade fina frisparklägena.

Det håller inte att, som Max och tidigare Nadir Benchenaa, sätta såna målchanser högt upp på läktarplats.

Bortaplan - då är svenska lag borta

Nu är det inte så ofta svenska lag lyckats besegra spanska i de europeiska cuperna.

Borta har svenska lag ALDRIG vunnit, men vi kunde i alla fall under några år glädja oss åt IFK Göteborgs hemmasegrar:

2-0 mot Valencia i Uefacupens kvartsfinal 1981-82.

3-0 mot Barcelona i Europacupens semifinal 1985-86.

2-1 mot Barcelona i Champions League 1994-95.

Todo, som det heter på spanska. Allt!

Och borta är alltså erfarenheten att svenska lag ALDRIG besegrat spanska.

Fast unga Bajen kan ju också säga som George Bernard Shaw:

"Erfarenheten lär oss, att människor aldrig lär något av sina erfarenheter."

Lasse Sandlin