Peter Wennman: Freddie i frihet – måste vara en underbar känsla

Om Ljungberg vore en häst skulle han heta Freddie Fritygel

FOTBOLL

LONDON

När jag ser Fredrik Ljungberg tänker jag på det gamla uttrycket ”fria tyglar”.

Det är väl ett begrepp som funnits i 700 år och om jag inte misstar mig handlar de fria tyglarna om hästar.

Ungefär som om kusarna skulle få springa åt vilket håll de ville... kors och tvärs, fram och tillbaka, från vänster till höger... bara de kom först i mål.

Om Ljungberg vore en häst skulle han heta Freddie Fritygel.

”Friheten” är inte bara en tegelstensroman av Ulf Lundell, den skulle också kunna vara titeln på Fredrik Ljungbergs memoarer.

Med tillägget: ”Mitt liv under Arsene Wenger”.

I dagen systembundna lagidrott där tränarna spelar tredimensionell schack med löpare och bönder som måste ta sina förutbestämda steg har de fria tyglarna blivit allt sällsyntare.

Ljungberg är en vinnare i det fallet.

När han hamnade i Arsenal vann han högsta vinsten på lotteri.

Han spelar nu i ett lag som på nåt märkligt sätt satt friheten i system, som är så tryggt i sig självt att vissa spelare kan få göra... ja, vad fan de vill.

Bara de gör det bra.

Vilken underbar känsla det måste vara för Ljungberg att gå ut till varje match och känna detta förtroende, denna frihet.

Freddie – ett kvicksilver

Hans grundposition är till höger på mittfältet, men ni vet ju hur matcherna med Arsenal och Freddie ser ut: svensken är som ett kvicksilver, överallt, fri från spännbälten, given ansvaret att använda sitt eget omdöme.

Det resulterar i den osannolika kombinationen att Ljungberg lyckas vara livsfarlig framåt i sina löpningar och positionsskiftningar – samtidigt som han faktiskt orkar göra sin defensiva plikt.

Jag tror Arsene Wenger är nånting stort på spåren här.

Vi ska ju komma ihåg att Arsenal också har Thierry Henry, som i sin individuella storhet lämnas fullständig konstnärlig frihet.

Jag kunde inte låta bli att göra den noteringen under Arsenals rätt bleka insats i 1–1-mötet med Rosenborg igår.

Ljungberg gjorde mål, borde gjort minst ett till, och var tillsammans med Henry Arsenals farligaste vapen. Två lirare som har tillstånd att göra lite vad de vill på plan – bara det blir resultat.

Samtidigt var en annan filosofi framgångsrik när Chelsea slog Champions League-mästarna Porto med 3–1. Jose Mourinho knäckte sitt gamla lag med sin sedvanligt stenhårda disciplin över hela planen.

Wayne är ett naturbarn

När någon av hans spelare tar två steg i fel riktning är Mourinho framme vid sidlinjen och hytter med fingret. Om jag får överdriva något.

Men var och en blir ju salig på sin tro.

Vi som inte är så där överförtjusta i taktiskt låsta mönster, vi som hellre ser 4–3 än 1–0 och tycker om att se talanger blomma ut i stället för att strypas, vi fick ju vårt lystmäte i tisdags.

Naturbarnet Wayne Rooney debuterade för Manchester United, sköt tre snygga mål och spelade som... ja, Sven-Göran Eriksson beskrev det i Portugal i somras:

– Det är som om han tar en boll och går ut och spelar med grabbarna på skolgården.

”Det går inte att coacha Rooney”

Charmen med Wayne Rooney är att han är så fullkomligt fri från låsningar, att han tillåts använda den instinkt som han är född med. Men det är också hans styrka.

– Det går inte att coacha honom, han får göra som han vill. Han sköter sig själv, sa Sir Alex Ferguson inför matchen i tisdags.

Det lät befriande underbart.

Men efter debutsuccén sa Fergie att han hoppas få se Rooney mogna som spelare i United, att han kan lära sig mycket än.

Äh, vad då?

Jag vill inte se en ”taktisk mogen” Wayne Rooney. Jag vill se renodlad talang i full galopp och med fria tyglar. Varför måste allting vara så komplicerat?

Jag tror inte United kan göra Rooney bättre. Däremot kan de göra honom sämre – om de börjar messa med hans naturliga begåvning.

Här skulle jag kunna skriva ett epos på tiotusen sidor om tränarförstörda svenska hockeytalanger. Men det är en helt annan sak.

Begreppet fria tyglar har funnits i evigheter. På nåt sätt känns det aktuellt nu. Jag tror det har med såna som Ljungberg, Henry och Rooney att göra.

Peter Wennman