Inter – slagna av en synvilla

FOTBOLL

Det var då en äckligt retlig storebror.

Här flyttar Inter boll, arbetar stenhårt och vinner mittfältet - bara för att upptäcka att allt var en synvilla.

Milan var bäst bak.

Milan var bäst fram.

Och Milan är storebror idag också.

Sjevtjenko, tillbaka.
Sjevtjenko, tillbaka.

I går, på ett rasande rött San Siro, skulle Roberto Mancini försöka lyckas med vad Inter misslyckats med i åtta raka derbyn. Jag vet inte vad han sa till sina spelare, men antar att han lånade andemeningen från Samuel Beckett:

-Har du någonsin försökt? Någonsin misslyckats? Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

I Nerazzurri misslyckades väldigt bra i går.

Med sin late, men ändå bäste målskytt (Adriano) på läktaren och sin skadade, men ändå näst bäste målskytt (Vieri) på bänken satsade han på Julio Cruz som droppande forward bakom Oba Martins.

Milan saknar fel

Det gick perfekt.

I alla fall om man med "perfekt" menar att Inter fick kontroll på matchen, och i alla fall om man med "matchen" menar mittfältet. Inters dynamoduo Cambiasso-Cristiano Zanetti styrde rytmen i matchen, och gav varken Kaká eller Pirlo en millimeter att leka med. De enda ytorna Milan fick fanns på kanterna, men de hade svårt att vända spelet tillräckligt snabbt för att lura över Inter till fel sida.

Mancini kunde inte be dem om mer.

Han kunde inte gärna anklaga sina spelare för att de, i en match där de spelade utan anfallsvapen som Vieri (i 55 minuter), Recoba och Adriano, ändå hade lika många chanser som Storebror.

Skillnaden är att Storebror ser dig.

Milan har inga blinda fläckar, de har en extremt laglojal defensiv med en otrolig backlinje längst bak och en lika otrolig målvakt ännu längre bak.

Han heter Nelson Dida.

Det finns två märkliga saker som kommit från Irarà, en liten stad i nordöstra Brasilien. Den ena är Tom Zé, en världsartist som började experimentera med musik (och förmodligen en del knark) i slutet av 60-talet och aldrig slutade.

Den andra är Dida.

Av tradition ska det inte finnas bra målvakter från Brasilien, men de senaste åren har de börjat dyka upp - och ingen är bättre än Milans jätte. Inte i Brasilien, och inte på så många andra platser heller.

Milan har så många världsartister att man sällan hör så mycket om Dida, men hans värde kan inte överskattas. Dida gör de omöjliga räddningarna, men framför allt missar han aldrig en möjlig räddning.

I går var det ett par fenomenala frisparkar från Mihajlovic han tippade undan som i förbigående, utan att göra något extra väsen av det.

Jag förstår att Ancelotti gillar det.

Hela hans lag fungerar likadant.

När Inter fått pressa sönder mittfältet, utan att hitta fram till de riktigt farliga zonerna, visade Milan sin hantverksskicklighet.

Andrea Pirlo, geniet, slog en frispark och Jaap Stam körde över Cordoba. 1-0. Cordoba är en liten jätte i luften, och Inters kanske bäste spelare 2005, men Stam förödmjukade honom.

Bara drömmar kvar

Andrea Pirlo, geniet, slog en frispark till och Andrij Sjevtjenko körde förbi Cristiano Zanetti och avgjorde med huvudet. 2-0.

Sjevtjenko kunde förstås inte låta bli, han är lillebrorstuktaren par excellence (16 derbyn, tolv mål). Och när han efter sju veckors frånvaro med ett brutet okben går in och n i c k a r in bollen säger det allt om vilket material ukrainaren är gjord av.

Mancini höll god min efteråt, Ancelotti också. De sa att inget är avgjort och att allt kan hända.

Vänligheter, bröder emellan, som om de inte visste.

Om en vecka har Inter bara den italienska cupen kvar att drömma om.

Det andra är till för Storebror.

Simon Bank