San Siro, milano 12/4 2005: Fotbollen brinner upp

Sportbladets Simon Bank på plats i kaoset på San Siro: Jag känner röken, avskyn, skammen

FOTBOLL

MILANO

Luften full av eld, gräs som brinner, en sårad faller till marken och från norra curvan känner jag röken, avskyn, skammen.

Det väller in i våg efter våg, och alla vet.

Inter har förlorat matchen.

Curvan har bestämt sig för att förlora allt annat också.

Eller, jag vet förstås inte om de ser det så. Jag vet inte om mannen som stod vid en av utgångarna och kastade in bengal efter bengal tycker att det var en förlust. Jag vet inte om alla de som såg honom träffa en människa i huvudet, och jublade åt det, tycker att det är en förlust att en fotbollsmatch brinner ner till grunden. Eller att en av världens finaste klubbar får se sitt namn dras i smutsen inför hela världen.

Inter-Milan blev aldrig färdigspelad.

Klockan tjugo i elva, i matchens 98:e minut, seglade de sista åtta bengaliska eldarna ner mot Milans mål, och Markus Merk blåste av matchen för gott.

Fotboll, 2005.

Du håller på att klämmas i bitar.

Ovanifrån dras du sönder av de ekonomiska intressen, slipsmännens brottslighet och vanskötsel. I omklädningsrummet dras du sönder av resultatkrav och de sjuka pengarna som gör spelarna till främlingar inför sin egen publik.

Och underifrån bränns du till grunden, som igår, av kriminella supportrar som förlorat tron men har kvar sin passion. Supportrar som med fascistisk logik stjäl sig makten över en sport som måste vara demokratisk för att överleva.

Vi måste kämpa

San Siro i går var ytterligare en bild.

Ytterligare en förklaring av varför vi måste kämpa för en fotboll som är på väg att gå förlorad. I Sverige, i Europa, i världen.

Inter lär få ett minst lika hårt straff som Roma fick efter Frisk-incidenten. Spel inför tomma läktare, enorma böter, en prick i rektor Johanssons svarta bok.

Just som jag skriver det här sitter Carlo Ancelotti i rummet bredvid och pratar med sorg i rösten.

- Det som hände ikväll skadar inte bara Inter, utan hela staden Milano, säger han.

Det skadar naturligtvis hela Italien. Tätt inpå Frisk-skandalen, efter en helg då Serie A-läktarna prytts av nazi-flaggor, så kommer en smäll till.

Världsspelare som Nesta, Pirlo, Sjevtjenko fick springa som skrämda harar mellan eldskurarna. Vilken svart, skamlig skamlig bild av den italienska fotbollen.

De kriminella supportergruppernas makt här är ett enormt problem, som myndigheterna inte har vilja - kanske inte ens förmåga - att konfrontera.

Kanske är den enda möjligheten att förvandla en liga till till Premier League, en sittplatsspäckad, borgerlig arenaidrott med räksmörgåsar istället för passion.

Det vore så fruktansvärt sorgligt.

Allt började ju så bra...

Och allt började ju så bra, så vackert, i går. Passionen och viljan pumpade runt hela San Siro. Milans lejon och röda brigader klädde södra curvans andra ring i en underbar flaggkoreografi, Inters curva förvandlades till en enda stor europakarta med tio små blåsvarta stridsvagnar mot en gigantisk rödsvart. På en banderoll hade de textat: "Målet: Att förstöra det rödsvarta försvaret och erövra Europa".

Det blev nu inte så.

Det enda som Inter, vackra Inter med 13 ligatitlar och en fantastisk historia, erövrade i går var Europas förakt.

Den första flaskan singlade in redan före avspark. Clarence Seedorf, den förre interistan, gick sist av uppvärmningen och applåderade provokativt mot Inter-fansen.

Flaskan tog mark i samma sekund som han klev in i gångtunneln.

Den lilla madonnans derby, Euroderbyt, matchernas match - det är klart att det skulle bli ett slag. När Mancini satt med sin sista pokerhand satsade han allt på ett kort - Adriano - och hoppades på ett mirakel.

Han fick istället en sluggerfest, med lika många frisparkar som passningar.

Inter slog som en ursinnig boxare mot en rödsvart sandsäck. Mancinis halvslöa

4-2-3-1 slog och slog, träffade ömsom Jaap Stam, ömsom Dida, och till slut upptäckte de att det fanns en kniv gömd i sandsäcken.

Efter 30 minuter skar Andrij Sjevtjenko, derbykungen, in från höger och dunkade in 0-1 med vänster vrist.

Där tog matchen slut.

Hur gör man mål på Milan?

Om jag ska säga något om fotbollen som spelades så är det att jag inte kan förstå hur något lag ska kunna slå Milan i vår.

Herregud, jag förstår inte ens hur någon ska kunna göra mål på dem.

De är så lojala i sitt försvarsspel, så rörliga i sitt anfallsspel. Hur gör man mål på ett lag där två anfallare (Kaká och Sjevtjenko) ibland jagar hela vägen ner i eget straffområde? Och hur försvarar man sig mot ett lag där högerbacken (Cafú) ofta är högre upp än anfallarna?

Inter gjorde i och för sig ett mål igår.

Efter 74 minuter nickade Cambiasso in

1-1 på hörna. Målet blev ytterst tveksamt bortdömt av Markus Merk, och sedan bröt helvetet ut.

Flera säsongers uppdämd frustration välde in i en kaskad av eld. I ena hörnet av curvan höll någon upp en banderoll med texten: Ni har era segrar - vi har vår stolthet.

Från samma håll vällde det in brinnande bengaler med sikte på levande människor.

Exakt vad de hade att vara stolta över förstod jag inte.

Simon Bank