...och nu kan inget stoppa italienarna

FOTBOLL

Det var som att se en sträng magister läxa upp en slö och arrogant elev.

Guus Hiddink slog det Malliga Milan på fingrarna i går.

Han missade bara en liten detalj:

Det Mästerliga Milan snattade hans Istanbul-biljett med andra handen.

Det har gått 700 år sedan Dante skrev om hur man allra smidigast tar sig från skärselden till paradiset, och italienarna har inte glömt berättelsen än.

Möjligen har de uppdaterat den litegrann.

Dante tog rygg på Beatrice för att hitta paradiset – på 2000-talet gör man mål på stopptid i?stället.

Men Milan var så oerhört illa ute i?går. Igen.

De räddades av sin kvalité och sin moral, mycket annat fanns inte.

Inget italienskt spel

Jag vet inte hur mycket man ska skylla på att laget är tröttkört efter nio hårda matcher på en månad. PSV har spelat lika många, men utan någon press på sig i ligaspelet. Ska vi säga att en tredjedel av förklaringen låg där?

Nästa tredjedel handlar om en klassisk, italiensk dödssynd som börjar irritera mig allt mer. Världens intelligentaste fotbollsland är fortfarande så malligt att de tror att alla andra ska rätta sig efter deras sätt att spela. I Serie A fungerar det ofta så; ett underlägset lag omfamnar sina begränsningar och spelar försiktigt för att inte göra bort sig.

Men Guus Hiddinks Sydkorea gjorde inte så mot Italien i VM, och Guus Hiddinks PSV gjorde inte så i varken Milano eller Eindhoven.

Spel som Sydkorea

Hiddink pressade Milan till jungfrulig olivolja i fyra halvlekar – men fick inget för det.

Carletto Ancelotti visade redan med laguttagningen att han inte var så sugen på fotboll i?går. Han ville att klockan skulle springa, inte spelarna.

Milans spelare försökte söva bollen, de hade ett extremt kontrollbehov varje gång de fick den och använde fyra–fem tillslag för enkla passningar.

PSV, däremot, spelade sydkoreanskt. Med den enda skillnaden att här har Hiddink dessutom en riktig centertank (Jan Vennegoor of Hesselink, i fortsättningen tänker jag kalla honom ”Janne”).

Där är förstås den tredje tredjedelen – att PSV Eindhoven är ett bättre lag än vi alla trodde för några månader sedan.

Försvarsproblem

PSV, Chelseas egen lilla farmarklubb, hade i?går det som Chelsea saknade mest av allt på Anfield i tisdags: Kantspelare som sprang livet ur sig. Den nye Robben i PSV heter Jefferson Farfán, och om Milan såg honom leka med Monaco i åttondelen så visste de hur snabbt det går när han rycker. På vänsterkanten, eller i hålet bakom Janne, fanns sprintern Ji-Sung Park – han var med och sparkade Italien ur VM.

1–0 var en fantastisk fotbollspärla.

Vogel spelade snabbt i djupled, Park spelade ännu snabbare i djupled innan han löpte i djupled, fick bollen av Janne och dunkade in den med vänstern. Under tiden såg det ut som om världsbackar som Nesta och Stam åkte skridsko i pur förvåning.

PSV manglade Milan, som hade svårt att hitta in i en match de inte ville spela från början.

Ancelottis lag har, helt plötsligt och tre dagar före årets match, fått problem med försvarsspelet. Ändå var jag tvärsäker på att de skulle lösa det till slut, precis som jag var tvärsäker på att Juventus skulle peta in ett skitmål mot Liverpool.

Svårt för Liverpool

Juve misslyckades, men Milan lyckades – och det kanske säger något om styrkeförhållandena mellan de två lagen i år.

PSV–Milan slutade 3–1, det var en underbar fotbollsmatch.

Det blir en till i Istanbul om tre veckor.

Liverpool–Milan, två hyperorganiserade fotbollsmaskiner, Rafa Benitez–Andrij Sjevtjenko. Milan har fler klasspelare, och jag tror inte att Liverpool kan vänta och se vad som händer i den matchen – de måste satsa allt på att pressa sönder Milan.

Jag tror inte att de lyckas med det.

Men nu vet vi att det är möjligt.

Simon Bank