BOOM, BOOM, BOOM – vilken explosion

Simon Bank på Istanbulderbyt som placerar Champions League-finalen i skuggan: Här krockar Asien med Europa

1 av 2 | Foto: SCANPIX
SEGERDANS Selcuk Sahin, Alex De Souza, Marcio Nobre och Tuncay Sanli firar Fenerbahces 1–0-mål i Istanbulderbyt mot Galatasaray. Målet innebar även att ”Fener” säkrade ligatiteln med en omgång kvar att spela.
FOTBOLL

ISTANBUL

Champions League? Nä, Süper Lig. Redan i går avgjordes årets match i Istanbul, och den handlade inte om att bli kung av Europa.

I går krockade Asien med Europa. I går krockade Fenerbahçe med Galatasaray. I går avgjordes Turkiska ligan, och Sportbladets Simon Bank var på plats i en stad som kokat över.

När planet tar mark vandrar det mäktigaste åskväder jag sett över de asiatiska kullarna på andra sidan Bosporen. Det blir en svettig natt.

Det mäktiga, underbara Istanbul har dragit ihop sig som en aspackad vulkan den senaste veckan. Nu ska den explodera.

Fenerbahçe ska möta Galatasaray på Sükrü Saracoglu-stadion, och en poäng räcker för att säkra ligaguldet. En halv miljon människor har sökt biljetter. Arenan tar in 42 000.

Jag ringer Kennet Andersson, mästare med Fener 2001, för att få en försmak.

Det får jag inte.

– Egentligen ska jag inte säga något, säger Kennet. Du ska uppleva det med egna ögon.

– Något man behöver tänka på? frågar jag.

– Nä. Men ha inga klubbfärger?

– Jaså, säger jag. Jag som hade tänkt att ta min gulröda tröja.

Det var ett skämt. Kennet skrattar inte.

– Ha inget rött på dig, säger han.

När jag vaknar på söndag morgon är rummet outhärdligt svettigt. Från balkongen hörs böneutroparna, det är en strålande dag. Jag tar en taxi till Asien, och sätter mig på en uteservering. Hela Kadiköy, Feners stadsdel, är klädd i gult och blått, från var och varannan vägg hänger turkiska flaggor.

Det finns få länder där idrotten spelar en så viktig nationalistisk roll som i Turkiet. Nu mer än någonsin.

Identitetsbygget pågår för fullt, Turkiet vill in i EU och visar upp sin nya demokrati, med växtvärk och allt (de mänskliga rättigheterna är fortfarande ett problem). Ställda inför förändringar, och med en ekonomi som hoppar bungyjump, blir nationalismen något för folket att hålla i handen; öppen och kosmopolitisk eller trångsynt och inåtvänd. Båda sorterna finns.

En ny, tredje, bro över Bosporen är snart färdig. Andra broar leder ända till Sverige – Telia ligger i långt gångna förhandlingar med mobilleverantören Turkcell om ett köp. Samtidigt visar den turkiska idrotten upp sig med exhibitionistisk frenesi:

En WTA-turnering spelas i veckan, Champions League-finalen på onsdag, i juni körs turkiska rallyt, i augusti ett GP i Formel 1 och i september hålls dam-EM i basket . Allt för att visa upp det växande Turkiet.

Det bor 14 miljoner i Istanbul och staden är, i huvudsak, delad mellan tre klubbar.

4?Fenerbahçe, kanariefåglarna, är folkets lag, bildat 1907 och med Turkiets landsfader Mustafa Kemal Atatürk som supporter. Klubben räknar in 25 miljoner supportrar, och är ekonomiskt välmående.

4?Galatasaray, ”Cimbom” eller lejonen, är akademikernas och de välutbildades lag. För fem år sedan vann de Uefa-cupen, vilket tillsammans med landslagets VM-brons är Turkiets största framgång någonsin.

4?Besiktas, örnarna, är det tredje laget. De har sina anhängare, de också. Som Hasan Kiris. Häromveckan fick han en son och det första han gjorde var att svepa babyn i den svartvita fanan. Sedan gick den stolte fadern och döpte sin son. Till ”Besiktas”.

Lille Besiktas Kiris börjar sitt liv på fjärde plats i ligan. Fenerbahçe är stans kungar, och från Sükrü Saracoglu strömmar basrytmerna ända in i bröstkorgen. Jag har varit på Ali Sami Yen förut, arenan Galatasarays fans kallar ”helvetet”. Men det här är större och mäktigare. Kanske har det med matchens betydelse att göra. På Feners hemsida har administrative chefen Volkan Ballo hetsat fansen.

– När motståndarna har bollen, förvandla stället till ett helvete av oväsen?, skriver han.

Jag har så svårt att tänka mig Hasse Borg skriva så på MFF:s hemsida. Möjligen Bengt Madsen. Än så länge är helvetet bara inne i sin förfas.

Små killar med smutsiga ansikten säljer brödkringlor som smakar bättre än de ser ut, 3600 poliser mobiliserar och tv sänder live varje sekund.

Det är, på alla sätt, sprängande hett.

”Gala” skakas av en konflikt mellan ikonen Hakan Sükür och ikonen Gheorge Hagi. I förra omgången bytte Hagi ut Sükür, som i och för sig varit värdelös – men det var han i cupfinalen mot Fenerbahçe också. Och då gjorde han två mål när Gala krossade Fener med 5–1. När Sükür såg sitt nummer slängde han kaptensbindeln på marken och ropade:

– Varför jag, Hagi? Är du dum i huvudet?

I veckan bad Sükür om ursäkt. Det var inte rätt vecka för interna bråk. Externa bråk, däremot! I sann Istanbul-anda har stan svämmat över av smutskastning.

Galas fotbollschef Ergun Gürsoy har kritiserat domarvalet, och anklagat Fener för att styra domarna. Aziz Yildirim har å sin sida sagt att Galatasarays Uefacup-seger var ”en slump”. Och under tiden sprids intensiva rykten om att Fener gjort klart med Lyon-tränaren Paul Le Guen som ersättare för tysken Christoph Daum.

– Rena rykten, säger Feners vice-ordförande Nihat Ozdemir. Det är Galatasaray som spridit ut dem för att skaka oss.

Jag går varv efter varv runt stadion, medan publiken väller in. Nya rytmer inifrån: Boom-BOOM-BOOM. Om en spelare klarar av att springa in i det där så klarar han väl lite psykkrig?

Kennet Andersson sa:

– Att möta Galatasaray borta var tufft, så när de kom till Sükrü Saracoglu var jag förberedd på en hård fajt. Men de var som kattungar.

Fener har vunnit alla hemmamatcher utom en (Besiktas, 3–4) den här säsongen.Journalistkollegor jag pratar med är övertygade om att de vinner igen, kanske med tre-fyra mål; galna resultat är inte ovanliga i derbyna.

Kadiköy krymper, blir hetare. Jag flyr in i skuggan och läser en intervju med Nicolas Anelka i l’Equipe. Han är Yildirims senaste storköp; 110 miljoner från Manchester City. Jag tänker att Anelka borde passa bra här, en rebell i en galen värld. Han säger att han funnit sig väl till rätta.

– Anelka kommer inte att spela, säger en journalist.

– Han är fortfarande skadad.

Vi får se.

Inne på Sükrü Saracoglu pumpas turktechno inför proppfulla läktare. Två timmar före match rör sig allt i samma takt. Gala-fansen är så få att de knappt syns. När deras buss anländer känns avskyn i marken (och, för all del, i polisrörelserna). Fanatismen har sina vackra delar, men inte här, inte nu.

Medan läktarna hoppar försöker jag föreställa mig hur det såg ut 1996. Gala chockade Fener med att vinna cupen på bortaplan, och dåvarande tränaren Greame Souness avslutade showen med att slita åt sig en Galatasaray-flagga, och ränna den med full kraft i mittpunken. Fair play à la Liverpool.

Åtminstone åtta av tio Fener-fans som lyckats få biljett till den här matchen bär matchtröja. Det finns de som hävdar att man skulle känna igen Fener-fansen även om de vore nakna. I magasinet Tempo avslöjar Kemal Ozkan, omskärare med 30 års erfarenhet, att han kan se på ett gossebarn om han ska bli Fener- eller Gala-fan. Det syns på penisarna. För er som undrar: Fener-pojkarna har ett lite plattare ollon; går omskärelsen problemfritt är det en Galatasaray-penis. Och nu tillbaka till något helt annat:

Från övre långsidan vecklar fansen först ut en 80 gånger 30 meter stor overhead-banderoll med texten ”Republic of Fenerbahçe”, sedan en lite mindre banderoll med en effektfull teckning. Den föreställer en kanariefågel – som halshugger ett lejon.

När laguppställningen kommer har chansen i alla fall ökat. Anelka spelar. Men Galatasaray pressar upp backlinjen och dödar ytorna för både honom och Alex.

Det är ingen bra match. Passningsspelet är svagt, Hakan Sükur en skugga. Efter paus är Fenerbahçe extremt passivt, och för första gången hörs Galatasarays fans:

– Re re re ra ra ra Cimbombom?

Då får vulkanen sitt utbrott.

Márcio Nobre, brassen, klänger sig förbi Rigobert Song och nickar in 1–0. Det har gått 65 minuter, den sista lilla tvekan drunknar i gulblå extas. Från läktare till läktare rullar lejonvrålen:

– VILKA? – ?ÄR? –? MÄSTARE?

–?FENER!

Daum byter in gamle hjälten Pierre Van Hooijdonk för ett vackert avsked. Slutsignalen går. Fener har försvarat titeln för första gången sedan 1975 och Istanbuls asiatiska halva festar nu för att ta ikapp 30

förlorade år. Galatasaray drar sig tillbaka över Bosporen. Sänkta, bedrövade, men inte knäckta. När Turkiet vann U17-EM häromveckan var sex spelare från Cimbom, så framtiden kan vara deras.

Kvällen, året, Istanbul, Asien och Europa tillhör däremot Fenerbahçe. Sirener och biltutor sveper natten igenom varv efter varv runt Sükrü Saracoglu.

Kanariefåglarna har nackat ett lejon. Nu ska de flyga.