Tio häftigaste Champions League-matcherna

Erik Niva rankar matcherna med det lilla extra

FOTBOLL

Visst, Milan-Liverpool kan bli något alldeles extra.

Men kan onsdagens final mäta sig med de allra största, mäktigaste och häftigaste Champions League-matcherna?

Sportmagasinets Erik Niva listar de 10 häftigaste mötena i turneringens historia.

Listan publicerades först i februarinumret av Sportmagasinet "S".

1. Manchester United-Bayern München 2-1

Final, Camp Nou, Barcelona, 26 maj 1999

Bara några minuter återstod av finalen, och det var dags för Uefas president Lennart Johansson att börja röra sig från hedersläktaren mot innerplan. Han hade redan knutit fast Bayern Münchens färger vid pokalen han hade med sig. Tyskarna hade dominerat matchen fullständigt i 89 minuter och absolut inget tydde på att Manchester United skulle komma tillbaka.

Men som det heter i England: It ain’t over ’til the red Fergie wins.

45 minuter tidigare hade Alex Ferguson talat till sina spelare i Uniteds omklädningsrum:

– Om ni förlorar den här matchen kommer ni att stå två meter ifrån Champions League-bucklan under prisutdelningen. Ni kommer att se den, men ni kommer inte att få röra den. Många av er kommer aldrig att komma närmare bucklan än så, och ni kommer att hata den tanken under resten av era liv.

När Lennart Johansson efter knappt fem minuter i Camp Nous katakomber kom ner till innerplan förstod han ingenting. Allt var kaotiskt. Av någon anledning jublade de rödklädda som besatta, medan Bayern Münchens ghanes Samuel Koffour gråtande låg och bultade i gräset gång på gång på gång.

Långsamt gick det upp för Johansson vad som hade hänt. Manchester United hade vänt matchen. De hade gjort två mål på övertid. Teddy Sheringham hade skarvat in kvitteringen efter 91 minuters spel, och bara 103 sekunder senare hade Ole Gunnar Solskjaer upprepat tricket. Och där stod Lennart Johansson med en buckla klädd i Bayern Münchens färger.

Samtidigt som Uefa-folket diskret klädde om pokalen gjorde Manchester Uniteds manager en intervju för brittisk tv.

Ännu var han bara Alex Ferguson, men inom några veckor skulle han bli – Sir Alex Ferguson.

– Det här är den bästa kvällen i mitt liv. Det är som en saga. Football... bloody hell!

2. Manchester United-Real Madrid 4-3

Kvartsfinal, Old Trafford, Manchester, 22 april 2003

Europas två mest karismatiska klubbar bytte slag i en ursinnig, underbar batalj. När röken skingrats hade visserligen Manchester United vunnit matchen – men Real Madrid var ändå vidare.

Ingen annan match har förändrat 2000-talets europeiska klubbfotboll så mycket som den här.

Inte för att det var en otrolig match – även om det verkligen var det.

Inte heller för att till och med Manchester Uniteds fans gav Ronaldo en stående ovation när han blev utbytt – även om han förtjänade det.

Nej, snarare för att Sir Alex Ferguson lämnade David Beckham på bänken, och en gång för alla fick fotbollsikonen att bestämma sig för att lämna Old Trafford. De två mål han sedan gjorde som inhoppare hjälpte till att övertyga Real Madrid om att de verkligen ville ha honom.

Ändå hände något på Old Trafford den här kvällen som faktiskt fick ännu större konsekvenser.

På läktaren satt en sjavigt klädd ryss som var så oerhört fascinerad av spektaklet att han knappt blinkade på 90 minuter.

– Det var verkligen en vacker match. Hela atmosfären påverkade mig starkt, och på vägen hem kunde jag inte sluta tänka på det. Jag hade redan börjat undersöka fotbollsmarknaden, och när jag såg matchen förstod jag att det var en chans som jag inte kunde låta gå mig förbi.

Två månader senare köpte han Chelsea, Roman Abramovitj.

3. Monaco-Deportivo La Coruña 8-3

Gruppspel, Stade Louis II, Monaco, 5 november 2003

När tv-kamerorna zoomade in Monacos tränare Didier Deschamps efter en knapp timmes spel kunde inte expertkommentatorn Bryan Hamilton låta bli att skratta till:

– Titta på honom! Han leder med 7-3, men ser ändå orolig ut.

Det var lätt att förstå Deschamps. Det var en sådan kväll, en sådan kväll som ingen av de inblandade någonsin varit med om förut.

Drygt tio minuter senare kunde tränaren i alla fall andas lite lättare. Ett skott från Edouard Cissé styrdes in av en försvarare, och Monaco ledde nu med 8-3. Det hade bara gått 68 minuter. Målet skulle visa sig vara matchens sista, och det kanske var lika bra. Hade de två lagen hållit minutsnittet uppe hela vägen in till slutsignalen hade matchen slutat 11-4, och redan chockade tränare hade mycket väl kunnat falla ner döda.

Deportivos coach Javier Irureta är en skicklig analytiker som brukar veta vad han tycker, men nu räckte inte tankarna till.

– Under hela min karriär har jag aldrig haft så svårt att förstå ett resultat. Vi hade mycket bollinnehav, 60 procent, men vi visste inte vad vi skulle göra av den. Vi hade fler chanser än dem, 18 skott på mål mot 14, men tog dem inte, medan de verkade göra mål varje gång de gick framåt.

Hemma i Spanien sändes matchen också på tv. I Madrid satt Ronaldo och tittade, och sammanfattade matchen på ett sätt som var lika rättvist som något annat.

– Det var en rolig match. Men jag antar att det inte var så roligt för Deportivospelarna.

4. Milan-Barcelona 4-0

Final, Spiros Louis Stadium, Athen, 18 maj 1994

Barcelona gick in i matchen som jättefavorit. De hade precis vunnit spanska ligan och vräkt in 90 mål på 38 matcher med Romario och Stoitjkov i spetsen. Milan var också ett starkt lag, men de nådde framgång med klassisk italiensk 1-0-knusslighet snarare än något annat.

– Den här matchen kan innebära att en taktisk trend sätts i världsfotbollen för flera år framöver, sa Barcelonas tränare Johan Cruyff inför matchen.

Han hade rätt – och han hade fel. Naturligtvis hade ju Cruyff tänkt sig att hans Barcelona skulle showa ut ett stelt Milan, men så grundligt fel är det inte många som haft i fotbollshistorien.

Efter en timmes spel hade Milan gjort fyra mål, fått ett underkänt och haft ytterligare bollar i trävirket.

Slakt är ett för lindrigt ord.

– Att utrota Barcelona, ett lag som är ljusår före till och med Manchester United vad gäller rytm och teknik, kan mycket väl ha inneburit den bästa insatsen sedan Europacupen infördes för 39 år sedan, observerade Juventus boss Gianni Agnelli.

5. Ajax-Bayern München 5-2

Semifinal, Olympiastadion, Amsterdam, 19 april 1995

De hade medelålder som ett juniorlag, men spelade som världshärskare. Med nästan bara tonåringar – plus Jari Litmanen och Frank Rijkaard – pulveriserade ett hemvävt Ajax giganten från grannlandet i den bästa matchen ett holländskt lag gjort sedan Johan Cruyffs dagar. Det unga Ajax vann dessutom finalen mot Milan, i matchen som markerar slutet för eran före Bosman-domen. Månaden efter hade Kluivert, Davids, Seedorf, Reiziger, Bogarde, Kanu, Overmars, Litmanen, George, van der Sar och bröderna de Boer försvunnit till rikare klubbar.

6. Milan-Rosenborg 1-2

Gruppspel, San Siro, Milano, 4 december 1996

Milan hade Baresi, Maldini, Costacurta, Saviecevic, Boban, Albertini, Dugarry och Roberto Baggio. De behövde spela oavgjort.

Rosenborg hade Jämtfall, Hjelde, Stensås och Skammelsrud. De var tvungna att vinna på San Siro.

Norrmännens 2-1-seger var kanske den största skrällen i hela Champions League-historien.

– Det är svårt att hitta ord, men idrottens kännetecken är just att den innehåller såna här sensationer. Det tar ju aldrig slut med det här laget, sa Nils Arne Eggen, Rosenborgs arkitekt, medan tårarna sprutade ur ögonen.

Han ångrade inte att han tidigare på hösten tackat nej till erbjudandet att bli Norges ungdomsminister.

För Milanspelarna var det värre. Målvakten Sebastino Rossi bombarderades med flaskor, och de uppretade fansen blockerade spelarutgången i mer än en timme efter matchens slut.

Dagen efter landade nyförvärvet Jesper Blomqvist i Milano.

7. Dynamo Kiev-Spartak Moskva 3-2

Gruppspel, Olympiastadion, Kiev, 14 september 1994

För första gången sedan Sovjetunionens sammanbrott möttes två lag från Ryssland respektive Ukraina i en stormatch. Hos många ukrainare fanns en bitterhet över att ryssarna annekterat alla Sovjetunionens ihopsamlade rankingpoäng, och att flera av deras bästa spelare till råga på allt självmant valt att spela för det ryska landslaget.

Dynamo Kiev ställde upp med en ny generation patriotiska ukrainare. En 17-årig Andrij Sjevtjenko gjorde sin första match i Europa och laget började anfalla i ursinnigt tempo. Ändå ledde Spartak med 2-0 i paus. Att beskriva vändningen i andra halvlek som klassisk vore att underdriva. Viktor Leonenko gör två mål innan Sergei Rebrov stöter in segermålet med bara fyra minuter kvar.

Dynamo Kievs huvudsponsor Ford blev så till sig att de gav Leonenko en ny bil, utan att bry sig om att sätta dit några nummerplåtar.

– Det var en galen tid. Så fort en polis stoppade mig stack jag bara ut huvudet och frågade om han hade sett matchen. Sedan lät de mig alltid passera.

8. Barcelona-Chelsea 5-1

Kvartsfinal, Camp Nou, Barcelona, 18 april 2000

När lagen sprang ut på planen möttes de av ett jättetifo som täckte hela långsidan. Det bestod bara av två siffror och ett bindestreck: ”2-0”.

Om Barcelona vann med 2-0 skulle de vända 3-1-underläget från London och gå vidare till semifinal på bortamål. 2-0 var allt hemmafansen begärde.

De fick det inte. De fick något mycket bättre.

Barcelona var visserligen bara några minuter ifrån att åka ut, men Danis sena nickmål räddade förlängning. Då släppte alla spärrar.

Under förlängningen spelade katalanerna ut hela sitt register. Rivaldo, Kluivert, Figo och Guardiola rullade in två mål till och borde gjort det dubbla.

9. Barcelona-Manchester United 3-3

Gruppspel, Camp Nou, Barcelona, 23 november 1998

Tiden hade kommit för returmöte. När de två lagen mötts på Old Trafford två månader tidigare hade de spelat upp en mäktig offensiv duell som slutade 3-3 efter bland annat en drömfrispark av David Beckham.

Men nu skulle väl det här bli en avslagen historia? En match så upphaussad att den slutade i ställningskrig? Nja, Barcelona gjorde 1-0 efter mindre än en minut. United slog tillbaka, kvitterade och tog ledningen två gånger om efter några exceptionella kombinationer mellan Yorke och Cole.

Med en dryg kvart kvar placerade Rivaldo till sist in en bicykleta bakom Smeichel, och det otroliga hade inträffat. 3—3 igen. Returen hade inte tangerat det första mötet – det hade överträffat det.

10. IFK Göteborg-Manchester United

Gruppspel, Nya Ullevi, Göteborg, 23 november 1994

Största svenska stunden någonsin. Blåvitt hade redan slagit Barcelona hemma, och i och med segern över Manchester United v-a-n-n de sin grupp före båda de två giganterna.

Paul Ince skrek ”you and me after the game” till Joachim Björklund, och Stefan Landberg sa att britternas ordförråd mest bestått av...

– ...en massa ”fuck” och ”fuck off” och ”fuck you”.

Vem fan är Cantona? Blåvitt hade Magnus Erlingmark, evighetsmaskinen som avgjorde med en bredsida på halvvolley.

Målet var hans fjärde i turneringen, och förde upp Magnus Erlingmark i delad ledning av Champions Leagues skytteliga tillsammans med George Weah.

Bubblare:

Barcelona—Sampdoria 1—0, 20 maj 1992

Newcastle—Barcelona 3—2, 17 september 1997

Barcelona—Dynamo Kiev 0—4, 5 november 1997

Dynamo Kiev—Bayern München 3—3, 7 april 1999

Juventus—Manchester United 2—3, 21 april 1999

Paris Saint-Germain—Rosenborg 7—2, 24 oktober 2000

Deportivo La Coruña—Paris Saint-Germain 4—3, 7 mars 2001

Barcelona—Real Madrid, 0—2, 23 april 2002

Monaco-Real Madrid, 3-1, 6 april 2004

Deportivo La Coruña-Milan, 4-0, 7 april 2004

Erik Niva