Första målet vinner

Simon Bank: Milan har sin erfarenhet – Liverpool har sin historia

FOTBOLL

ISTANBUL

Atatürkstadion, Istanbul, ser ut som ett stort rymdskepp, mitt ute i ingenstans.

Det märkligaste är att Liverpool är ombord.

Precis allt har hänt sedan de var i final senast - precis allt kan hända i kväll också.

Med ett undantag:

Första målet vinner.

Atatürks Olympiastadion är en kopia av Stade de France, utplacerad en halvtimma utanför myllret på Taksim-torget i centrum.

Omgivningarna är som skavsår.

Här finns inget myller, här finns röd jord, motorvägar, parkeringsplatser, kraftledningar, en slänt med små trasiga hus och lerplaner där småpojkar spelar fotboll. Mitt i allt står en arena där Milan och Liverpool klockan kvart i nio i kväll gör upp om vilka som är bäst i Europa.

Milan har sin erfarenhet.

Liverpool har sin historia.

För 20 år sedan spelade de en Europacupfinal som aldrig borde ha spelats, samma vår debuterade en 16-årig Paolo Maldini i Milan.

Maldini, 36, gick i går av gräset samtidigt som Steven Gerrard, 24, gick på.

Maldini var sist av en träning, Gerrard först på; två kaptener i varsin ände av karriären.

En fin liten bild.

Inför de stora matcherna fastnar jag alltid för sånt, för de fina små bilderna. Som att Gattuso tränar i röda skor, att Jaap Stam värmer upp ensam, att Cissé är slarvig, att Luis Garcia petar med sitt hårband.

Sprang med en dragsele

Milan och Liverpool kände in sig igår, några skälvande timmar före finalen.

Milan lekte mest, det märktes att Ancelotti betonade att få upp tempot i fötterna. Seedorf fick till och med använda en sådan där dragsele som simmare brukar ha när de ska öka frekvensen.

Rafa Benitez betonade, till 1,01 gånger pengarna, organisation och snabba omställningar. Han delade in truppen i fyra grupper om fyra spelare, i orangea, gula, ljusblå, svarta västar. Så körde de anfallsövningar där de letade luckor mellan ytterback/mittback i högt tempo.

Det blir en match mellan Europas två bästa försvar i kväll. I fjol hade Mourinhos Porto den bästa defensiven och blev mästare, i kväll möts två hermetiska helplansförsvar.

Milan höll nollan i sju raka innan PSV pressade sönder dem, och jag undrar om inte Liverpool kommer att försöka göra samma sak. Benitez mötte Juventus på det sättet på Anfield. Men då behövde Liverpool i och för sig göra mål. I kväll kan det räcka med 0-0 och straffar.

Hur spelar man på 0-0 mot alfahannen Sjevtjenko?

Jag tror inte man gör det.

Om Liverpool gör 1-0 kan Rafa ställa autopiloten på catenaccio-läge och styrspel-strypa Milan som man ströp Juve i Turin.

Om Milan gör 1-0 kan de sjunka ihop på egen halva och kontringsspela på Sjevtjenko, Kaká och Crespo.

Första målet vinner.

Jag tror på dem som vet hur man gör; Milan är överlägset i erfarenhet och Paolo Maldini får lyfta en vacker buckla till.

Maldini har spelat sju Europacupfinaler de senaste 16 åren.

Så mycket har hänt, så mycket har förändrats sedan Liverpool regerade Europa.

En liten revolution

Liverpool har på tjugo år inte varit en europeisk gigant, och det är de inte nu heller. Medan Chelsea badar i rubel, Manchester United säljer sin själ till Glazer, Real Madrid varumärkesbygger mot himlen och Barcelona säljer dräktreklam har Liverpool genomfört sin revolution i litet format; som en arkeolog bland grävskopor, med mycket känsla och mindre kapital.

Liverpool har sin historia. Töjbar, inte förhandlingsbar.

Under Benitez briljanta ledning är de tillbaka på toppen, i ett möte med ett Milan som är den nya tidens verkliga gigant. Ägt av en mediemogul/politiker, med en budget som låter dem köpa spelare för - vad blir det - 750 miljoner kronor mer än Liverpool.

Den här kvällen, den här finalen, är ett undantag.

Liverpools prestation är enorm, men ekonomiskt är de fortfarande på en helt annan nivå.

Just därför är det lätt att älska dem. Just därför är det svårt att se en gyllene, röd framtid så länge som de inte tar steget in i även den ekonomiska eliten.

Men i kväll kan de vinna, i kväll kan de bli kungar igen, och på Taksim-torget stod i natt en lycklig, röd arme med boddingtons i handen och sjöng:

- Just like a team, that"s gonna win the Champions League - we shall not be moved"

Som om ingenting hänt.

Och för att precis allt kan hända.

Simon Bank