Här är sju glödheta derbyn

Simon Bank rankar de hetaste han sett

1 av 3
Sükrü Saracoglu i Istanbul.
FOTBOLL

Det finns fotbollsmatcher som handlar om fotboll.

Och så finns det fotbollsmatcher som handlar om" tja, allt.

Buenos Aires-derbyt mellan Boca och River är en av dem.

Här listar Sportbladets fotbollskrönikör Simon Bank sju andra klassiska rivalmöten - de sju hetaste han någonsin sett från läktaren.

Fenerbahçe-Galatasaray 1-0

Sükrü Saracoglu, 22 maj 2005.

Arenan ligger i den asiatiska delen av Istanbul, en gryta där fanatismen är större än någon annanstans. Derbyna är uppvisningar i kaos och känslor - "krig" på fotbollsprosa. För Gala blev matchen den ultimata förnedringen. Inte nog med förlusten i sig, den innebar dessutom att Fener vann ligan. En halv miljon turkar hade sökt biljetter till matchen. Arenan tar 42 000. Det var en ära att komma in.

Roma-Lazio 1-1

Stadio Olimpico, 8 mars 2003.

Inget i fotbollsvärlden slår att lyssna till Antonello Vendittis Roma-intro före ett Romderby. Absolut ingenting. Inför det här mötet var Roma pressat, förnedrat och långt efter i tabellen. En förlust i derbyt hade sänkt klubben i dyn. Och de var så nära. Lazio gjorde 1-0, det var bråk på planen och extatisk sång från de himmelsblå. Då, i sista sekunden, frälste bråkstaken Cassano Roma med en nick från nära håll.

Olym. Marseille-Paris SG 0-3

Stade Vélodrôme, 9 mars 2003.

Gammalt mot nytt, kultur mot kapital, fattiga mot rika, invandrare mot centralmakt, fult mot fint - inget annat möte fångar den franska kontrasten som OM-PSG. Hemmafansen bombarderade hatobjektet Luis Fernandez, PSG-tränaren, med slickepinnar. Hela velodromen kokade - till ingen nytta. En magisk Ronaldinho (bilden) ägde kvällen och förnedrade OM:s försvar.

Tottenham-Arsenal 1-1

White Hart Lane, 17 november 2001.

Alltid ett hett derby i norra London, men den här gången var det värre än någonsin. Sol Campbell, Spurs-kaptenen som gått som Bosman till arvfienden, var tillbaka på White Hart Lane - i Arsenals tröja.

Stämningen drevs upp till max, med Judas-banderoller och antipatier runt hela arenan. Det var en prestation att Campbell ens orkade fullfölja matchen. Tottenham räddades av ett Poyet-mål på stopptid.

Inter-Milan 0-1 (avbruten)

San Siro, 12 april 2005.

Jo, jag hade varit i Milano och sett derbyn förut - men aldrig ett där känslorna spårar ur så totalt. Inters curva nord förvandlades till ett brinnande inferno i en av italiensk fotbolls största skandaler någonsin.

En skam för Inter, naturligtvis. Men också ett tecken på vad den lilla madonnans derby betyder för supportrarna i Milano.

Real Madrid-Barcelona 0-3

Santiago Bernabeu, 19 nov 2005.

Jag har sett El Clásico både i Barcelona och Madrid, och stämningen har varierat från biblioteksnivå till maranata. Motsättningarna drivs upp i sporttidningarna under en vecka, alla tar ställning beroende på lojalitet.

Det är alltid likadant.

Men det här kommer aldrig att hända någon mer gång. Ronaldinho gjorde en av de bästa matcher jag sett en fotbollsspelare göra, och applåderades av Madrid-publiken. Sanslöst, storslaget, svårslaget.

Manchester U-Arsenal 2-0

Old Trafford, 24 oktober 2004.

Premier League-erans maktkamp nummer ett har konkurrerat ut derbyna som årets match för United och

Arsenal. Arsenals fans hånade United för Glazer-affären, och kom för att fira en historisk svit - en poäng skulle räcka för att ha spelat 50 raka PL-matcher utan förlust.

United vann med 2-0, ett imperium hade slagit tillbaka och stoltheten hade återvänt till Old Trafford. Ett historiskt ögonblick.