Ute ur dimman

Foto: Getty Images
FOTBOLL

Han har varit nere i det djupaste av helveten, och han har svävat iväg uppe bland de högsta molnen.

Nu är Tony Adams tillbaka på jorden.

I går gjorde den nyktre alkoholisten hemmadebut som manager för Portsmouth – härnäst tänker han ta över Arsenal.

Vet du vad du gjorde klockan fem på fredagseftermiddagen den 16 augusti 1996? Var du var?

Tony Adams minns.

Lagkaptenen för det engelska fotbollslandslaget satt i hörnet på en pub i östra London och grät. Han hade på sig jeans fläckade av hans egna bajsspår, och han hade alldeles nyss druckit upp ännu en pint öl.

Det var avslutningen på en suparrunda som varat i lite drygt sju veckor. Det var också den senaste gången som Tony Adams drack en droppe alkohol.

Några dagar senare sa han för första gången en mening som han aldrig sagt förut:

– Hej, jag heter Tony, och jag är alkoholist.

Brutal uppgörelse

Arsenal-legendaren Tony Adams hade levt livet enligt den gamla engelska fotbollsskolan. Tacklat centertanks på lördagarna, och sen suttit på puben tills det var dags att svettas ut spriten på måndagsträningen.

Han hade lyft bucklor både hemma i England och ute i Europa. Han hade dessutom suttit 58 dagar i fängelse för rattfylleri, tvingats sy 29 stygn i huvudet efter att ha ramlat på en nattklubb och använt brandsläckare under ett slagsmål mot Tottenham-fans på en Pizza Hut-restaurang.

Nu var den delen av livet över. Adams skrev in sig själv på en missbrukarklinik, och satte sig sedan ned för att skriva en av de mest skakande självbiografier som idrottsvärlden producerat.

”Addicted” var en brutal uppgörelse med ett brutalt missbrukarliv. Den bestod av tolv kapitel, precis som Anonyma Alkoholisters rehabiliteringsprogram bestod av tolv olika steg.

Vintern 2003 var Tony Adams en ny människa.

Han var nu nykter, omgift och omvänd. Puben var utbytt mot poesi­läsningar och pianospelande, fängelset mot franskalektioner.

Han hade börjat på universitetet, lyssnat på mezzosopraner på operan och studerat Matisse på Tate Modern. I intervjuer pratade han numera om biomekanik och psykologiska tvångsmekanismer.

– Jag är en helt annorlunda person nu. Den Gamle Tony Adams var full av självhat, men numera tycker jag rätt bra om mig själv. Den Gamle Tony Adams hade tittat på mig och tyckt: ”Oooh, han gillar sig själv. Vilken tönt. Vilket rövhål”.

”De vill ha klyschorna”

Efter att Adams avslutade sin framgångsrika spelarkarriär våren 2002 så försökte han sadla om till mediepersonlighet.

Det gick inget vidare. Medan han själv gått igenom en gigantisk personlig revolution fanns det delar av den engelska fotbollen som stått ganska stilla.

– Försöka prata om Dennis Bergkamps fysiologiska kemi på tv! De vill inte ha den typen av teknisk analys. De vill ha de vanliga klyschorna. Jag satt där och tänkte: ”Det här är inget för mig”.

Den Nye Tony Adams satsade på att bli manager i stället. Han tog över Wycombe Wanderers i tredjedivisionen – och landade rätt nere i Den Gamla Engelska Fotbollen.

Återigen slutade försöket med en olycklig kulturkrock.

– Jag får lov att strunta i allt jag har lärt mig under Arsène Wenger. Det är bara slöseri med tid på den här nivån. Häromkvällen – före matchen mot Colchester – såg jag hur en av mina spelare åt ett äpple.

Journalisten som intervjuade Adams såg i det här skedet lite frågande ut. Adams insisterade:

– Jag hade ju kunnat börja prata om vad det innebär fysiologiskt att äta ett äpple. Jag hade kunnat berätta vad det gjorde med matsmältningssystemet precis innan man spelar fotboll. Men det hade inte varit värt det.

Efter ett knappt år var det dags att summera Adams första tid som manager. Facit såg bedrövligt ut.

Av 53 matcher hade hans lag vunnit 12. Wycombe hade åkt ur tredjedivisionen, och Adams hade gjort sig själv till åtlöje när han försökte mästra journalister på presskonferensen efteråt.

– Som ni kanske vet är det inte matematiskt omöjligt att hänga kvar, så vi fortsätter jobba.

Problemet var bara att det visst var matematiskt omöjligt, och att Adams försökt framstå som lite för smart för sitt eget bästa.

Levande ölreklam

Elaka tungor menade att det var långt ifrån första gången. Det fanns gott om människor som vid det här laget hade fått nog av Den Nye Tony Adams – en person så uppfylld av sitt nya tankesätt att han kanske hoppade upp på lite väl höga hästar.

Den allra beskaste Daily Mirror-krönikören uttryckte det såhär:

– Tony Adams – förmodligen den bästa reklamen som finns för att fortsätta dricka Carlsberg.

Redan i januari 2001 – långt innan han ens slutat spela – fick Tony Adams frågan om han tänkte sig att ta över Arsenal en dag.

Jodå, det gjorde han.

– Idén lockar mig. Ja, jag skulle kunna ta jobbet.

Som spelare hade Tony Adams alltid varit en vinnare. Efter att ha åkt ur tredjedivisionen med Wycombe var han nu tvungen att rannsaka sig själv. Vägen till Arsenals tränarbänk tycktes plötsligt orimligt lång.

– Jag var tvungen att ta reda på en sak: Var jag ens bra på det här? Jag står fortfarande inte ut med att förlora. Om min fru vinner i backgammon så åker brädet upp i luften. I mitt yrkesliv så måste jag vara bäst, eller i alla fall känna att jag kan nå dit.

Letade i Europa

Adams lade om kurs. Han bestämde sig för att lämna Wycombe och strunta i den engelska gräsrotsfotbollen. I stället vände han blicken utåt.

Under åren som följde åkte han runt i Europa för att samla lärdomar och erfarenheter. Han besökte Lyon och Lille i Frankrike, Schalke i Tyskland. Han tillbringade två veckor med Fabio Capello i Juventus, och jobbade faktiskt som assisterande tränare i holländska Utrecht i en månad.

– Wycombe var en väckarklocka. Jag insåg att jag var tvungen att börja från grunden, och inte bara utgå från att jag kunde allt för att jag hade läst på universitet.

Sommaren 2006 höll Adams på att planera för ännu en säsongs kringflackande tränarstudier, men då ringde hans telefon. Det var Harry Redknapp.

– Han sa: ”Kom och var min assistent”. Briljant, tänkte jag. Det var helt rätt tid, dags att smutsa ner händerna.

Tony Adams hade varit nere i det djupaste av helveten, och han hade svävat iväg uppe bland de högsta molnen. Nu var han tillbaka på jorden, på en lerig träningsplan i Portsmouth.

Och hur osannolik kombinationen än tycktes – den gamblande gamängen och den offentligt omvände alkoholisten kompletterade varandra perfekt.

– Jag älskar att jobba med Harry. Han är inte en vetenskapens man utan skjuter från höften, och jag försöker balansera det. Jag är en fotbollstänkare och har blivit förlöjligad för det, men jag vill bevisa att folk har fel.

Fixade försvarsproblemen

Säsongen innan Adams kom till klubben hade ”Pompey” släppt in 62 mål, 17 av dem på fasta situationer.

Den gamle mittbacken skakade på huvudet, spottade i nävarna och började drilla kollektivt försvarsspel med sin fyrbackslinje. Fem matcher in på nästa säsong hade Portsmouth fortfarande inte släppt in ett enda mål.

Två säsonger senare framstår nu tanken på jobbet som Arsenal-manager inte alls lika avlägsen längre.

Under tiden då Adams var assisterande manager för Portmouth möttes de blå och ”The Gunners” fyra gånger. Arsenal vann bara en av matcherna. Portsmouth lyfte FA-cupen, Arsenal vann ingenting alls.

I samband med att Tony Adams formellt presenterades som Portsmouths nya huvudtränare i tisdags så ringde

Arsène Wenger sin gamle lärjunge:

– Så du är manager nu, Tony? Välkommen till helvetet.

Adams skrattade:

– Är du rädd? För nu kommer jag, och jag är ute efter dig.