”Vad är meningen med att leva?

Landslagsmannen om resan från hyllad supertalang till 43-åring som ifrågasätter livet

Chris Jackson gjorde 72 landskamper för Nya Zeeland. Här i kamp med Frankrikes Lilian Thuram.
Foto: TT
Chris Jackson gjorde 72 landskamper för Nya Zeeland. Här i kamp med Frankrikes Lilian Thuram.
FOTBOLL

Som 15-åring var han supertalang. Hans drygt 20 år långa karriär kom att innefatta 70 landskamper för Nya Zeeland.

Men en deprimerad Chris Jackson, i dag 43, knarkade och drack under alla år inom fotbollen. I dag är har han än mer ångest över att ha ”missat tåget”.

– Det kanske till och med är värre i dag när jag måste gå till ett tråkigt, deprimerande, robotliknande jobb som ger mig en minimilön, säger Jackson som i dag jobbar som städare.

Den internationella fackföreningen för fotbollsspelare, FIGFPro publicerade i går en studie om psykisk ohälsa bland fotbollsspelare, både aktiva och före detta. Resultatet visade på att depressionen är utbredd.

FIGFPro har intervjuat 300 fotbollsspelare från ligorna i Holland, USA, Skottland, Irland, Australien och Nya Zeeland och siffrorna är skrämmande.

I samband med studien talar mittfältaren Chris Jackson, 43, tidigare landslagsman för Nya Zeeland, ut i en intervju om hur han knarkade och söp bort sin karriär – och än i dag är olycklig.

Under artikelrubriken ”Vad är meningen med att leva?” börjar han:

– Jag spelade 72 landskamper för Nya Zeeland, gjorde 12 mål och var lagkapten i tio av matcher. Men det spelar egentligen roll...

Provade vingarna i England

Som 15-årig supertalang blev Jackson inbjuden på fotbollsstipendium hos dåvarande storlaget Wimbledon FC. Men utan att ha blivit kontrakterad av den engelska klubben återvände han till den ”tråkiga småstadsverkligheten” hemma på andra sidan jorden.

– När jag återvände kände jag mig deprimerad och förlorad efter att ha nuddat min dröm. Jag såg alltid mig själv som en spelare på den högsta nivån i Europa. När jag inte hade den rätta vägledningen tog jag en annan väg. Efter det skötte jag all träning, provspel och kontakter på egen hand. Och medan jag gjorde det började jag med droger och alkohol tillsammans med gamla vänner, säger han till FIFPro.

Knarkade innan landskamper

Jackson inledde sin proffskarriär i hemlandet vid 20 års ålder men han lyckades aldrig tillbaka till Europa – på grund av drogerna.

Han spelade för Napier City Rovers, Football Kinz och Dandaloo FC och valdes till årets fotbollsspelare i Nya Zeeland två gånger – 1992 och och 1995. Under åren spelade han en stor roll i landslaget.

– Innan landskamperna var jag ute och tog droger och festade med vänner. Dagarna efter skulle jag försöka markera Lothar Matthäus eller Ronaldinho, minns Jackson och fortsätter:

– Jag gömde mig från resten av samhället och fick utlopp för mina känslor genom att vara helt vild med drogerna och alkoholen. Allra tuffast var det när min pappa dog i cancer. Det var mitt i en säsong och jag berättade inte för någon. Jag var som en zombie och minns ingenting av det året i dag.

Värre i dag

I dag önskar han att han gjort mer av den talang som tog honom till England i tonåren, så att han kunnat leva bättre i dag.

– Jag jobbar som städare på ett universitet och tjänar praktiskt taget minimilön. Efter år av reflektion då jag avstått drogerna inser jag i dag hur mycket av min potential jag själv förstörde. Jag känner att jag kunde ha nått högre mål om jag fått hjälp och rådgivning. Just den insikten har också varit en katalysator för depression och ångest. Jag vet att jag ”missade tåget”, säger Jackson och fortsätter:

– Speciellt nu när jag måste gå till ett tråkigt, deprimerande, robotliknande jobb som ger mig en minimilön. Så egentligen är min situation i dag inte bättre än mina värsta stunder under fotbollskarriären. Det kanske till och med är värre i dag, eftersom jag nu är medveten om vad jag gått miste om.