Aftonbladet
Dagens namn: Mikael, Mikaela
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Silly season

Hans vän dog på jobbet – Chefens reaktion: ”Jobba”

DOHA, QATAR. Ingenting kan stoppa VM 2022.

Tidernas mest kontroversiella fotbollsmästerskap ska inte bara spelas till varje pris, det ska även bli det dyraste och mest spektakulära någonsin.

Sportbladet åkte till världens rikaste land för att se hur mycket ett idrottsevenemang kan kosta i pengar – och mänskliga liv.

Jojo, 39, skakar på huvudet där han sitter på trottoaren framför en skyskrapa.

– Var jag jobbar? Min chef dödar mig om jag säger det.

Männen som sitter på rad bredvid Jojo skrattar, galghumorn smittar av sig.

Eftermiddag har blivit kväll i Doha. Det är vinter och mörkret har lagt sig hastigt, men det är fortfarande över tjugo grader.

Jojo och hans byggarbetarkollegor har just betat av dagens tolvtimmarspass och väntar på bussen som tar dem till ett inhägnat område i utkanten av stan. Jojo bor i samma rum som sju andra män som liksom honom kommer från Bangladesh, men han delar toalett och kök med betydligt fler personer än så. Han har varit i Qatar i tre år och säger att han hatar landet.

– Jag fick inte lön under de fem första månaderna. Men jag ville ha jobbet kvar, så jag sa ingenting. Bara jobbade och hoppades att pengarna skulle komma. Det gjorde de aldrig.

Och nu?

– Nu får jag lön. 40 procent av vad jag skulle få. Eller 30 procent. 500 rial (knappt 1 200 kronor) i månaden.

Summan känns rimlig när jag jämför med andra gästarbetare – hotellpersonal, städare, taxichaffisar, väktare, restaurang- och byggnadsarbetare – som jag pratar med under mina dagar i Doha: månadslönerna varierar mellan 350 och 1100 rial.

Fyra kronor i timmen

I Jojos fall ligger dagsarvodet på 46 kronor, knappt fyra kronor i timmen, som gästarbetare i världens rikaste land. Han vill inte ställa upp med namn eller vara med på bild i reportaget, men berättar om en traumatisk upplevelse när han lovas anonymitet.

– En på vårt arbete dog. Vi jobbade på en stor byggnad och så ramlade det ner en stor… sten, säger han och måttar ett block med händerna.

Ett cementblock?

– Ja, det kraschade. Boom. Jag såg inte det, jag var på andra sidan huset. Chefen kom, vi fortsatte jobba.

Ni fortsatte att jobba efter dödsfallet?

– Ja. Det var: ”Jobba vidare!”

Jag vet inte vad jag ska säga, men det spelar heller ingen roll, för nu rullar bussen in. Arbetarna reser sig från trottoaren.

– Hem och sova. Jag är väldigt trött, säger Jojo.

Solen står högt på den qatariska himlen när jag hoppar ur taxin.

– Välkommen, gick resan bra?

Matthias Krug tar emot i solglasögon och ett leende utanför ”The legacy pavilion”, en svart arkitektritad kub som ser lite malplacerad ut, här finns ju mest öken. Ja, och så några gästarbetare förstås, som gräver och hugger i dikena runtomkring.

Men vi är faktiskt mitt i Doha, nära Khalifa International Stadium som blir en av världsmästerskapets arenor. Här visar statliga The Supreme Committee for Delivery & Legacy upp Qatars VM-vision under parollen ”Expect amazing” och den här gången är vi tre besökare: jag och två andra reportrar, en tysk och en spansk.

Den drygt 30-årige Matthias Krug är själv före detta journalist. Han fick jobbet som ansvarig för relationerna med europeisk media hos VM-organisationen efter att ha skrivit en engelskspråkig debattartikel med titeln ”Let’s give Qatar a chance” något år tidigare. Han har tyska föräldrar, men är född och uppväxt i Doha – familjen har bott här sedan hans pappa började träna landets kulstötare och diskuskastare i början av 80-talet.

Matthias Krug pratar tyska, engelska, spanska och lite franska, men inte arabiska trots att han bott i Qatar i nästan hela sitt liv: i den internationella skolan lär man sig inte landets modersmål. Tillsammans med australiensiskan Ruth Muschinski och spanjorskan Isabel Davalos leder han vår guidning som inleds med en presentation av olika välgörenhetsprojekt.

Zidane och Guardiola

I nästa rum får vi en genomgång av Qatars ”stolta fotbollshistoria” och videoprojektioner där gamla storspelare som Frank de Boer, Pep Guardiola och Zinedine Zidane lovordar landet och VM-planerna. Alla spelare har en naturlig koppling till regionen, får vi förklarat för oss, fotbollsstjärnorna brinner verkligen för projektet.

Och visst, både Frank de Boer och Pep Guardiola spelade något år i den penningstinna qatariska ligan på karriärens höst, men Zidane-kopplingen känns diffus. Jag försöker fråga, men Ruth Muschinski blir avbruten i sitt resonemang av en annan fråga.

– Hans föräldrar är från Algeriet, fyller Matthias Krug i, utan att jag blir så blir mycket klokare.

Vad har Algeriet med Qatar att göra?

Vi går vidare in till en biosalong där jag, den tyske och den spanske journalisten slår oss ner i varsin läderstol. Vi serveras mineralvatten innan det blixtrar till på väggarna runtomkring oss.

Showen börjar, än är stämningen god.

Det kommer att ändras när filmen är slut.

Kostnaden för fotbolls-VM i Brasilien 2014 blev drygt 100 miljarder kronor, vilket var mer än fyrdubbelt jämfört med den föregående turneringen i Sydafrika 2010.

Sommar-OS i London 2012 var snäppet dyrare än Brasilien-VM, runt 120 miljarder, medan de utspårade Putin-spelen i Sotji i fjol slog ett hisnande världsrekord i slöseri: den notan landade på över 400 miljarder kronor.

Priset för VM i Qatar?

1700 miljarder.

Visst, siffrorna bör nog tas med några nypor salt. Exakt vad som ingår i summeringen är att svårt att avgöra, men de ger om inte annat en hint om proportionerna för VM 2022. I en nation som till ytan är lika stor som Skåne ska tolv världsklassarenor med en publikkapacitet mellan 43 000 och 86 000 byggas. En ny flygplats har precis färdigställts och skyskraporna poppar upp som svampar ur sanden, landet byggs om så fort att kartorna sällan stämmer. När VM drar igång ska infrastrukturen vara så smidig och utbyggd att besökare utan problem ska kunna se två matcher per dag. Finalen ska spelas i Lusail just norr om Doha, en sällsynt spektakulär stad med futuristisk arkitektur, pråliga monument och jätteskrapor i glas.

Ja, om du bildgooglar alltså.

Om du däremot åker dit så finns inte mycket mer än sand – staden har knappt börjat byggas. Men här ska alltså 86 000 åskådare befinna sig den 18 december 2021.

Rapporter om miljonmutor

Enligt Fifas senaste direktiv kommer fotbolls-VM för första gången att spelas på vintern då temperaturen oftast ligger runt 25 grader. Även om VM-organisationen i Qatar hävdar att de kan luftkonditionera såväl arenor som utomhusområdena runtomkring har Fifa beslutat att det inte är lämpligt att spela fotboll på sommaren i ett land där det ofta är över 40 grader.

Men inget ska stoppa VM, trots att kritiken varit massiv sedan Qatar för fem år sedan utnämndes till värdnation.

Det spelar ingen roll att de internationella medierna rapporterar om miljonmutor till Fifa-delegater eller att västvärlden rasar mot att homosexualitet är olagligt och bestraffas med fängelse eller att gästarbetare dör som flugor. Exakt hur många som har fått sätta livet till är svårt att avgöra, men enligt Indiens och Nepals ambassader i Doha, samt det internationella fackförbundet International Trade Union Federation, avlider en person om dagen från de två länderna i Qatar. Det innebär att prognosen pekar på runt 4000 döda från Indien och Nepal innan VM-festen sparkas igång om åtta år.

Nu bor det visserligen fler indier och nepaleser i Qatar än qatarier – landet har inte ens 300 000 medborgare – men dödstalen bland en knapp miljon gästarbetare från länder som Egypten, Fillipinerna, Bangladesh, Pakistan och Sri Lanka är inte ens inräknade i statistiken.

4000 döda är med andra ord en alldeles för positiv prognos.

På en liten väg vid sidan av den jättelika Khalifa International Stadium sitter tre män iförda overaller på huk och lägger plattor. Det är eftermiddag i Doha, tjugofemgradigt och skönt, men Prakash Khatri från Nepal har mössa på sig.

– Det är för hårets skull, det blåser så mycket damm, säger han.

Är det inte varmt?

– Varmt? Tycker du att det här är varmt? Det är ju kallt nu. Hade du kommit på sommaren hade du inte varit ute en minut!

Prakash ler under mösskanten.

Han är 24 år gammal och har varit i Doha i tre år. Han vill i motsats till sina kollegor, en 38-årig ghanan och en 48-årig indier, gärna berätta sin historia – av åtminstone tre skäl. Dels känner han sig lyckligt lottad jämfört med många andra, dels ska han snart åka hem till Nepal. Han ser också ett större syfte med att dela med sig.

– Om du skriver om VM så skriv om arbetarna så att alla kan se hur de lider. Du kan förändra med din penna.

Prakash har titeln parkarbetare, men utför alla möjliga sysslor för sin arbetsgivare.

– Jag har inte haft så mycket problem med mitt företag, jag har haft tur. Många andra företag betalar 400-500 rial i månaden för att jobba tolv timmar varje dag. Företagen säger först 1200–1400 rial men när man kommer till Qatar får man skriva på ett nytt kontrakt för 400–500. Nepals regering försöker ändra lagarna och höja lönerna, men de kan inte göra något. Ingen kan göra något.

Det som Prakash beskriver är en del av det så kallade Kafala-systemet som tillämpas av många länder i Mellanöstern, framförallt de rika gas- och oljestaterna.

Passen beslagtas

Det innebär att arbetsgivarna ansvarar för visumhanteringen, vilket ger företagen en närmast oinskränkt makt. När en gästarbetare landar i Qatar konfiskeras passen av arbetsgivaren som sedan har kontroll på att ingen försöker byta jobb eller lämna landet. Eller sover på något annat ställe än i sitt rum, för den delen.

Men det mest akuta problemet vid sidan av uteblivna löner och hastiga avsked är att arbetarna inte har råd med sjukvård. Att dö på arbetsplatsen som Jojos kollega är en risk, men majoriteten av dödsfallen beror på sjukdomar kopplade till långa jobbdagar, extrem hetta, dålig mat och undermålig hygien.

– Många är sjuka men jobbar vidare. Man har inget val, säger Prakash.

Hur mycket han själv tjänar lyckas jag inte reda ut, men det tog i alla fall ett halvår att jobba ihop till flygbiljetten från Nepal som han lånat pengar till.

En normal vecka för Prakash består av sex arbetsdagar mellan fem på morgonen och fem på eftermiddagen.

Jag frågar vilken erfarenhet han har av qatarier.

– Det finns de som är snälla mot arbetare, då är det inget problem. Men det finns de som inte är snälla. Som när vi jobbar här, ibland kommer det förbi folk som retar oss. Okej, retas är inget problem men ibland spottar de på oss.

Hur retas de?

– Det säger allt elakt som de kan komma på. Men de säger det på arabiska eller urdu så jag förstår inte allt. Och det finns de som slår. Jag har inte blivit slagen, men jag vet många som blivit det.

Strax efter att filmvisningen på The Legacy Pavilion är slut blir det frostigt i biosalongen.

Jag, den tyske och den spanske journalisten har fått en pampig genomgång av Qatars VM-projekt – det råder inga tvivel om att det ska bli de främsta mästerskapen någonsin.

Qatars naturliga charm och gästfrihet ska kombineras med den bästa arkitekturen och infrastrukturen i världen, förklarar berättarrösten till storslagen musik.

Mot slutet av filmen dyker Zinedine Zidane upp innan några sista ord blinkar till som ett crescendo.

”QATAR 2022

CAN CHANGE

THE WORLD

FOREVER”

Jag märker att jag får gåshud på armarna.

– Har ni några frågor?

Det är Matthias Krug som tar till orda. Jag hade planerat att prata i lugn och ro med honom, men nu är det tydligen frågestund i biosalongen, och då får jag nöja mig med det. På mejl har jag dessutom berättat ungefär vad jag kommer att undra över.

”Föregå med gott exempel”

Jag frågar hur de ser på debatten om gästarbetarnas situation, Matthias Krug ger ett långt svar om att The Supreme Committee har satt ihop en 50 sidor lång rapport som ska kontrollera att arbetarna har rimliga villkor i alla avseenden, något som ska ha implementerats av staten sedan ett år tillbaka.

Håller du med om att gästarbetarnas situation har varit ett problem här i Qatar?

– Jag tycker att staten har gjort olika uttalanden som ser att det funnits problemställningar i det förflutna, men att de jobbar på att ordna dem. Men det är bäst att du adresserar frågan till de relevanta ministerierna. Vi kan inte tala för staten, vi organiserar bara fotbollsturneringen och infrastrukturen.

Matthias Krugs kollega Ruth Muschinski bryter in.

– Det är väldigt stor skillnad för olika organisationer här i landet, vi har väldigt olika standard. En av sakerna som vi har gjort för arbetarnas välfärd är att utveckla den. Vi vill göra det till något som plockas upp av fler och försöka jämna ut spelplanen i hela landet. För närvarande är det fortfarande ett arbete under utveckling och tyvärr tar sådana saker tid att ändra från ett regeringsperspektiv. Och vi har inte sista ordet, men försöker föregå med gott exempel genom standarden som vi inför.

Enligt International Trade Union Federation kommer 4 000 gästarbetare dö innan 2022. Vad tänker ni kring det?

Ruth Muschinski hostar och tittar på Matthias Krug.

Han är uppenbart irriterad på frågan men svarar med ett långt, stakande cirkelresonemang (hela svaret kan du läsa här) som delvis går ut på att han inte tror på siffrorna.

Han nämner ordet ”projektion” sex gånger utan att närma sig någon form av konkretion, men han ger ett annat intressant svar.

– Man kan inte bara säga att alla siffrorna är VM-fall. Vi har haft noll dödsfall på samtliga våra projekt.

Jag tror inte mina öron.

Naturligtvis kan man inte slå fast att alla dödsfall är kopplade till VM, men i den gigantiska infrastrukturplanen Qatar 2030 är VM 2022 kronjuvelen. En stor del av det som byggs i landet har en direkt anknytning till fotbollen.

Samtidigt som Indiens ambassad uppger att 478 indier dog under 2012 och 2013, och brittiska The Guardian skriver att 372 nepaleser avled under samma period hävdar alltså Matthias Krug att noll dödsfall kan härledas till något VM-projekt överhuvudtaget.

På vägen ut från The Legacy Pavilion är Matthias Krug orolig.

Trots att jag på förhand berättat att jag bland annat skulle fråga om gästarbetarna säger han plötsligt att jag inte kan citera något av svaren under frågestunden.

Han erbjuder mig möjligheten att få intervjuer eller citat via telefon eller mejl. Jag får bland annat ett oväntat förslag om att få citat från den danske gamle storspelaren Michael Laudrup som är en av VM:s ambassadörer. Någon expert på arbetsrätt är han däremot inte, såvitt jag vet.

Min bandare är fortfarande på när Krug på nytt ifrågasätter dödsprognoserna.

– Jag tror överlag att de här 4000 som nämns av organisationer…om du tittar på det…det är deras roll, de är lobbyorganisationer. Det är deras jobb att sätta ihop ett case mot ett land. Om du bryter ner siffrorna…det är det första en journalist ska göra: hur kom de fram till det? Om du bryter ner de totala siffrorna så kan det vara alla åldrar. Det finns 500 000 indier i landet så det finns också naturlig död. Det är en siffra som du måste titta på. Men om du är intresserad av ämnet, så kan vi ge dig experter på området.

Han understryker:

– Du är uppenbarligen intresserad av ämnet så det är viktigt att du får prata med rätt personer.

Men någonting säger mig att det här är vägs ände. När västerländska medier varit i Doha för att rapportera om de mer känsliga frågorna kring VM har intervjuerna högt upp i hierarkin uteblivit, trots att de amerikanska, engelska, tyska och svenska tidningarna och kanalerna kommit hem med skakande rapporter. Den enda konfrontation som jag har sett med VM-organisationens generalsekreterare Hassan al-Thawadi gjordes för en månad sedan av tv-kanalen Al Jazeera, som för övrigt grundades i Qatar.

– Sportmästerskap, OS och VM, har förmågan att förändra, förmågan att snabba på, som en katalysator. Eftersom det här är det första fotbolls-VM i Mellanöstern är vi säkra på att det kommer att leda till positiv förändring inom många områden, säger Hassan al-Thawadi i intervjun.

Han försäkrar liksom Matthias Krug att The Supreme Committee ser till att arbetarnas villkor är noggrant utformade.

Svaren uteblir

Tio dagar senare är jag tillbaka i Sverige.

Jag skickar mina ”kompletterande frågor” till Matthias Krug precis som han har bett mig om. Två av dem har jag redan ställt, den tredje är ny.

Jag undrar om hur VM-organisationen ser på anklagelserna om mutor, hur de svarar på kritiken om gästarbetarnas förhållanden samt hur de ställer sig till kritiken kring HBTQ-personers rättigheter.

Matthias Krug svarar artigt att jag förhoppningsvis också fick en positiv bild av fotbollens utveckling, eftersom mina frågor bara rör kritik. Han föreslår inte längre att jag ska sättas i kontakt med någon expert, men undrar när jag vill ha svar från The Supreme Committee.

Så snart så möjligt, svarar jag.

Tre veckor senare är det fortfarande tomt i mejlkorgen.

Fotbolls-VM Qatar Fifa

Det här är Qatar

Invånare: 1,7 miljoner

Qatariska medborgare: 280 000

Statsskick: Absolut monarki

Officiellt språk: Arabiska

Gränsar till: Saudiarabien, Förenade arabemiraten.

Area: 11 437 km² (Skåne 10 939km²)

Valuta: Rial

Världens rikaste land 2012 räknat  i BNP/capita i USD:

1. Qatar 102 211

2. Luxemburg 79 785

3. Singapore 60 410

4. Norge 55 009

5. Brunei 54 389

Källa: IMF/Svenska Dagbladet.

 

Så fungerar Kafalasystemet

Företagen i Qatar sköter visumhanteringen vilket ger dem närmast oinskränkt makt över arbetarna.

Arbetsgivaren beslagtar arbetarens pass för att försäkra sig om att ingen söker nya jobb eller försöker lämna landet.

Arbetarna, som främst kommer från fattiga regioner i Asien, bor i särskilda arbetarstäder med upp till femton personer i samma rum.

Fackföreningar är förbjudna, minimilöner existerar inte och få har råd med sjukvård. Under 2012 och 2013 dog 478 indier och 372 nepaleser i Qatar, enligt Indiens ambassad i Doha och den brittiska tidningen The Guardian.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
SILLY SEASON

Rykten & övergångar

Om Aftonbladet