Mourinho blev hånad - och förtjänade det

FOTBOLL

BARCELONA

Jag skriver från ett Camp Nou som i detta nu gungar av José Mourinho-hån.

Det är inte överraskande, men det finns annat som är det.

Mest av allt: Mourinho förtjänar det.

I dag och i morgon och länge till vevas bilderna av Ronaldinhos magiska, omöjliga mål över världen. Han ger sig in i en dödens triangel av Carvalho, Terry och Lampard och kommer ut på andra sidan med ett mål och ett leende. Ofattbart. Ofantligt. Oerhört.

Jag inser alltså att det är lite som att ställa sig i aktern på Titanic och berömma landskapet, men likafullt - här kommer det:

Såg ni Barcelonas defensiv?

Såg ni hur de arbetade?

I går, på ett pulserande och sprängfullt Camp Nou, raderade de bort den skönhetsfläck som fått mig att tänka att Barça minsann är den sorts lag som man älskar att dejta men aldrig gifter sig med.

Jag har inte litat på dem.

Det har varit för många misstag, för stora korridorer i försvaret, en målvakt (Váldes) som ger bort fem mål per säsong. Men i går utklassade Barcelona defensivfotbollens världsmästare i defensiven, och de gjorde det till och med utan sin lille general Xavi.

Deco, Monchichi-kopian från São Paulo, åt upp Frank Lampard. Den dynamiska duon Edmilson-Motta stängde mitten och gav understöd åt ytterbackarna när det behövdes (det var inte ofta).

Henke - en världsspelare

Chelsea kom aldrig igång, för att Mourinho gjorde bort sig och för att de har för stora brister i sitt tidiga passningsspel. Utan Lampard och Makelele hittade de inte fram till vare sig Drogbas, Duffs eller Robbens fötter.

Barça bröt tidigt, och sedan lekte Barça fotboll som bara Barça kan.

Ronaldinho klackade fyra gånger första kvarten. Eto"o var delaktig i passningsspelet. Henrik Larsson kom in kall från bänken och visade (igen) vilken världsspelare han är. Han var ett rörligt bollplank som mittfältare, anfallare, backar kunde lösa sina problem mot. Laget blev bättre med honom än med geniet Messi.

Det blev bara 1-1, Barça hade inte särskilt många fler chanser heller - men om de kan spela försvar som igår tvekar jag inte.

Då är Barcelona världens bästa fotbollslag.

Men jag är besviken på José Mourinho.

Under uppvärmningen samlade han hela laget, alldeles nedanför där jag satt, och gav dem enkla order.

- Goals, goals, goals"

Det är väl sånt som kallas "positiva affirmationer", och spelarna lyssnade säkert. Men José måste ha glömt att berätta hur.

Mourinho utan plan B

Chelsea var tvunget att göra två mål på Camp Nou. Hur gör man det? Inte genom att låta Barcelona spela sin patenterade passningsfotboll på offensiv planhalva, i alla fall. Mourinhos chans låg i att våga. Trycka upp laget, hetsa den enda del av Barça som inte är tekniskt perfekt (backlinjen, Motta-Edmilson), trasa sönder matchen till ett kaos av rensningar, andrabollar, fasta situationer, krig.

Men Mourinho hade ingen plan B.

Chelsea var som vanligt, försiktigt och lågt i sitt försvarsspel. Det handlade inte om spelarval, utan om taktik.

Efter paus hittade de ett par embryon till anfall som kunde blivit något, när de lyfte bollar snabbare bakom Barcelonas ytterbackar - men de förtjänade inte mer än de fick.

Chelseas trupp har kostat 3,2 miljarder, men det finns två saker man inte köpt: Kärlek och Ronaldinho. Vilket kanske är samma sak.

Barcelona har lyckats där Real Madrid misslyckats. Mot Pérez Zidanes y Pavones har Barça sina Ronaldinhos y Olegueres. Och det fungerar. Om det var en besvikelse att se det passiva Chelsea så var det en lycka att se det.

Överflödet på matcher har annars stulit mycket av magin med de här Europakvällarna. Det är som med knark, antar jag, det krävs mer och mer för att få den där översvallande kicken.

80000 sjunger skadeglatt

Men när helikoptrarna surrade över Camp Nou, över Barça-Chelsea, över José Mourinho, över (om vi ska tro delar av media) den slutgiltiga kampen mellan gott och ont på den här planeten - ja, då kickade det som hos en höggravid blåvalshona.

En katalansk natthimmel syns genom röken från kroppsvärme och cigarretter, 80 000 socios står upp på Camp Nou och blandar Barças klubbhymn med skadeglada adjösånger till Mourinho.

Det här var en matchernas match, en finalmatch, men bara ett lag klarade av att dansa och bara ett lag dansar vidare i Champions League.

Det heter inte Chelsea.

Simon Bank