”På planen glömmer jag allt utom fotboll”

Foto: AP
FOTBOLL

KAIRO, EGYPTEN.

Några minuter efter slutet på det klassiska kejsarslaget mellan Chelsea och Barcelona förra säsongen plöjde Samuel Eto´o sig fram till José Mourinho i spelartunneln på Stamford Bridge.

Den unge anfallaren tittade världens mest berömde tränare i ögonen och sa:

– Jag vet att du är en bra coach, men egentligen är du bara en skit.

Foto: AP

Samuel Eto´o pratade

ur sitt upprörda hjärta, men han ångrade sig inte. Under månaderna som följde upprepade ofta ungefär samma sak med lite olika ord.

Förlusten mot Londons lejon hade tagit honom hårt.

– Att Chelsea gick vidare är en katastrof för fotbollen. De har så mycket pengar, så många spelare – men det de sysslar med är inte fotboll. Vi var de enda som ville spela. Om de vinner Champions League skulle det få mig att vilja sluta spela fotboll.

Nu vann ju inte Chelsea, men frågan är om Eto´o tyckte så värst mycket bättre om Mourinho för den sakens skull.

– I slutändan följde ju Chelsea bara Mourinhos taktik, de spelade hans spel. Han har ingen skam i kroppen.

Hur Mourinho reagerade?

Jo, han höll tyst i drygt tio månader – och när han väl talade så var det med handling snarare än ord.

I januari 2006 bjöd José Mourinho nästan 600 miljoner kronor för att köpa loss Eto´o från Barcelona.

Det säger en hel del om vilken sorts man Mourinho är – men det säger ännu mer om vilken spelare Samuel Eto´o har blivit.

Januarikvällarna i Kairo

är kallare än man kan tro.

Så fort solen går ner strax efter fem försvinner de allra flesta plusgraderna ner i ökensanden.

Nu har klockan hunnit passera tio på kvällen, men en beslutsam man står ändå kvar utanför Militärstadion och väntar.

Han gör det trots att hans ena fot är helt bar.

Mannen har en grav missbildning. Hans ena ben tar slut strax nedanför knät, och där de flesta människor har en vad har han i stället en snedvriden fot som förmodligen är väldigt svår att trä en sko på.

Kanske har han förlorat känseln i foten på grund av kylan – kanske har han aldrig haft någon – men när det han väntar på väl dyker upp rör han sig ändå blixtsnabbt.

Han hoppar så snabbt han kan på sina kryckor, och medan han rör sig skriker han det han längtat efter att skrika.

– Eto´o! Jag älskar dig! Såna som dig får det värt att leva, trots att jag ser ut så här.

Samuel Eto´o vänder sig om med en förbryllad blick, men knuffas snabbt vidare framåt av sina säkerhetsvakter.

Han ska in och möta den internationella pressen. Han ska berätta om sina tre fantastiska mål mot Angola i de afrikanska mästerskapen, och han ska – kanske – förklara hur han ser på det där jättebudet som kom från José Mourinho några dagar tidigare.

Inne i medietältet ska dessutom Kameruns förbundskapten Artur Jorge säga orden som förklarar ett och annat.

Jorge säger det som gör det begripligt varför en portugisisk supertränare bjuder mer än en halv miljard för en spelare som förolämpat honom gång på gång. Han gör konstaterandet som är anledningen till att en enbent afrikansk man fryser i timmar bara för att få vråla ut sin beundran.

– Just nu är Samuel Eto´o utan tvekan världens bäste anfallare, och det säger jag inte bara för att jag tränar Kamerun. Jag hade sagt samma sak oavsett vem jag var. Eto´o kan skjuta, passa, springa, dribbla? Han kan allt.

”Kung Artur” är en erfaren man som spelat med Eusébio och vunnit Europacupen som tränare. När han pratar fotboll – då lyssnar Sportmagasinet.

– Och Eto´o är fortfarande ung. Han kan mycket väl bli världens bäste anfallare genom alla tider.

Samuel Eto´o föddes

i den kamerunska staden Nkon för lite drygt 25 år sedan.

Precis som många andra barn av den så kallade tredje världen lärde han sig spela fotboll barfota på smutsiga bakgator.

Det tog inte många år innan det blev uppenbart att det var något speciellt med den här pojken.

Redan som 13-åring debuterade Eto´o för Union Doula, ett seniorlag i Kameruns motsvarighet till Superettan.

Som 14-åring provade han lyckan i Frankrike, men eftersom han inte hade någon formell rätt att vistas i landet återvände han snabbt till Afrika.

Som 15-åring blev han upptäckt av Real Madrid. Han fick ett ungdomskontrakt och en enkel flygbiljett till Spanien av superklubben.

Planet var försenat, och när den unge afrikanske pojken väl landade på Barajas-flygplatsen i Madrid så hade mannen som skulle möta honom tröttnat och åkt hem.

Eto´o kunde ingen spanska, och hade ingen aning om vart han skulle ta vägen eller vad han skulle ta sig till.

I ren desperation grabbade han tag i den förste färgade man han såg och frågade – på franska – om han visste var Real Madrids träningsanläggning låg.

Några minuter senare satt de två på en kommunal buss in mot Madrid. När de väl var framme vid Real Madrids träningscenter så kom de först inte förbi grindvakten, men Eto´o visade sitt pass och gestikulerade att han kommit för att spela fotboll.

Han lyckades göra sig förstådd och blev insläppt. Och där inne var Real Madrids a-lag mitt uppe i ett träningspass.

Samuel Eto´o – 15 år gammal – stegade raka vägen ut på planen och började presentera sig utan att kunna språket.

Han har aldrig varit speciellt rädd av sig, den här kamerunaren. Han har inte heller varit en sådan som sett problem snarare än möjligheter.

Nio år senare

snor Samuel Eto´o omkring på golfhotellet Hilton vid Kairos pyramider. Minen är bekymrad. Trots alla fem stjärnorna under hotellnamnet verkar inte det han letar efter finnas här.

Barcelona ska möta Alavés i spanska ligan. Eto´o vill se matchen, men hotellet tar inte in tv-kanalen.

En viss palaver senare är hans leende tillbaka. För ungefär 30 000 kronor lyckas Eto´o övertyga hotelledningen om att ställa om sin satellitmottagare.

Mycket har hänt under de senaste ni åren.

Den lilla pojken från Afrika har lärt sig spanska och blivit en världens bäste anfallare.

Han har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna betala stora pengar bara för att se laget i sitt hjärta på tv. Och han betalar för att se Barcelona – inte Real Madrid.

Att ingen från Real Madrid mötte honom när han kom till Spanien var bara det första tecknet i ett mönster som blev tydligare för varje säsong.

Klubben var aldrig särskilt intresserad av Eto´o.

Först lånade de ut honom till Leganes. Sedan till Espanyol. Och sedan till Mallorca.

Under nästan nio år i Real Madrids organisation spelade inte Eto´o mer än en handfull matcher för klubben.

När Barcelona firade ligatiteln i fjol tog han tag i en mikrofon, och inför 100 000 åskådare samt alla landets tv- och radiostationer skanderade han:

– Madrid, cabrón, saluda al campeón! Madrid, skithögar, hylla mästarna!

Inte en gång, inte två gånger. Eto´o drog iväg den klassiska smädessången sex gånger, och fick drygt 100 000 kronor i böter av spanska fotbollsförbundet.

I efterhand har Eto´o bett om ursäkt, men det går inte att låta bli att undra om han inte tycker att pengarna egentligen var ganska väl spenderade.

Efter nio år i småklubbar, nio år på läktare och reservbänkar har Samuel Eto´o hittat hem i Barcelona och fått fram den potential han alltid haft inom sig. Han utnyttjade triumfens ögonblick till att vråla ur sig nio års frustrationer.

Och han har ju råd att betala nuförtiden.

När inte tv-mottagare

bråkar med honom kan Samuel Eto´o nästan konkurrera med sin lagkamrat Ronaldinho i en smajlartävling.

Han ler, skrattar och garvar mest hela tiden.

Och varför skulle han inte göra det? Det är som han berättar för Sportmagasinet:

– Jag spelar i världens bästa lag, jag gör mål nästan varje söndag och jag får väldigt bra betalt för att göra det jag älskar mest. Varför skulle jag inte vara glad och lycklig?

Kom orden från någon annan skulle de nog låta lite självupptagna, men Eto´o har ett enkelt och rättframt sätt som är svårt att värja sig mot.

Han säger som det är, kort och gott.

– Även om jag alltid pressar mig själv att bli bättre är jag är stolt över mig själv och vad jag åstadkommit. Jag har vågat ta chansen att åka till Europa, jag har passerat hinder och svårigheter i Real Madrid och jag har vunnit priser. Jag har redan skrivit historia. Efter George Weah är jag den ende afrikanske spelare som röstats fram som en av världens tre bästa spelare. Inte ens Roger Milla klarade det.

I nästan varje intervju som Eto´o ger lyckas han klämma in Roger Milla – den legendariske kamerunske anfallaren som gjorde mål i VM som 42-åring – och den här är inget undantag.

Hyllas den som hyllas bör, och i Eto´os värld finns ingen större än Milla:

– Han är min ende idol, den bäste fotbollsspelaren i världshistorien. Han gav hopp till Kamerun, han gav hopp till hela Afrika. Han gav alla oss unga afrikaner drömmar om att vi också kunde lyckas.

Och i dag är det du som är samma typ av symbol för dagens barn.

– Jag vet, och det är en stor glädje för mig.

Vad skulle du vilja säga till de som har dig som idol?

– Var ärliga mot er själva och era talanger. Jag tror att det finns en risk att ungdomar vill vara som Samuel Eto´o eftersom de ser att han har många miljoner – och inte för att han spelar fotboll. Känner du så borde du satsa på något annat i stället, för då är det bara slöseri att slänga bort flera år på fotboll. Du måste verkligen älska sporten – verkligen brinna för att spela – för att nå toppen. Annars går det inte.

Är det därför du har lyckats?

– Helt säkert. När jag var 15 år tog jag min resväska för att åka dit min passion förde mig. När jag är på planen glömmer jag allt utom fotboll – allt vi kan vinna, alla pengar jag kan tjäna. Då existerar bara viljan att sätta bollen i mål och önskan om att besegra motståndaren.

? Och den känslan är fortfarande lika stark?

– Utan tvekan. Det som driver mig nu är att fortsätta utvecklas. Jag vill kunna se tillbaka på min karriär och säga att varje år var bättre än det förra. Kan jag göra det tror jag att jag har blivit världens bäste spelare, och det målet kämpar jag väldigt hårt för att uppnå.

Inför VM i

Japan och Sydkorea för fyra år sedan talades det om Kamerun som en livsfarlig utmanare. Laget hade en intressant blandning mellan ungt och rutinerat, och bordade planet till Asien med höga förväntningar.

Sedan tog det stopp – bokstavligt talat.

För att spara pengar hade det kamerunska fotbollsförbundet bokat resan från Paris via Ryssland – men glömt att skaffa tillstånd för att flyga över landet.

I stället för att hoppa på ett direktplan mellan Paris och Tokyo i andraläget började pamparna återigen ragga billiga utvägar.

Till sist fick ”De otämjbara lejonen” från Kamerun lov att flyga från Paris till Adis Adeba i Etiopien. Därifrån flög de till Bombay i Indien, för att sedan mellanlanda i Bangkok (Thailand) innan de slutligen kom fram till Tokyo.

Och där väntade en mer än 50 mil lång bussresa för att ta laget till spelarhotellet?

– Hela resan tog mer än 72 timmar. Det är ett exempel på ett stort problem vi har. Jag trodde själv att vi skulle vinna VM 2002, men i Afrika är det alltid någon typ av problem som dyker upp. Länder som Kamerun och Nigeria har många stora spelare – men små, mediokra organisationer. Vi är professionella spelare som måste kunna ladda upp ordentligt och koncentrera oss på att spela fotboll, men utan en ordentlig organisation i ryggen kommer vi ingenstans.

Ända sedan Roger Milla dansade vid hörnflaggorna 1990 har världen väntat på att Kamerun ska explodera, men egentligen har ingenting hänt.

Talangerna fortsätter att komma, utlandsproffsen blir fler och fler – men resultaten blir egentligen bara sämre.

Att Kamerun nu inte ens kommer att delta i sommarens VM är en riktig infekterad tagg i Samuel Eto´os hjärta.

– Jag grät. Inte bara för mig själv, utan för hela nationen. Från det minsta barnet till den äldsta morfarn – alla kamerunare drömde om att se laget i VM. Smärtan är tung. Inget kan väga upp att vi missade i kvalet. Det är bara att försöka leva med det och gå vidare.

Trots allt finns det ju en hel del att gå vidare till, rätt mycket att se fram emot. Närmast på programmet står det andra raka ligaguldet – och ett litet revanschmöte mot Chelsea och José Mourinho.

– Vi har spelat väldigt bra den här säsongen, men det finns fortfarande saker vi kan förbättra. Vi måste hålla rytmen och farten uppe i 90 minuter, fortsätta pressa och jaga även när vi har förlorat bollen. Nu måste vi kliva ner från molnen och inse att vi inte vunnit någonting i januari. Tror vi själva att allt redan är klart – då är vi döda.

Hur går det med allt då?

– Vi är FC Barcelona. Vi ska vinna allt.

Från Kameruns bakgator till toppen av fotbollens förmögna stjärnpyramid. Framme och färdig? Nej, Samuel Eto´o har bara börjat. – Eto´o kan mycket väl bli Kameruns förbundskapten Arthur Jorge. Texten är hämtad ur marsnumret av Sportmagasinet.