Simon Bank: Wenger på väg mot något det gamla Arsenal aldrig var nära

FOTBOLL

Tråkiga, tursamma 1-0-Arsenal hade sin sista festkväll på Highbury.

De vann med 1-0, men de levde inte upp till historien.

Däremot, och återigen, till sin framtid.

Efter 93 år och 90 minuter var det över. Arsenals historia håller på och skriver sig själv, och gör det så snyggt att man undrar om någon fuskat med den.

Sista lördagsmatchen på Highbury spelas mot Tottenham, sista kvällsmatchen var klubbens första semifinal i Champions League.

Fin var den också.

Arsène Wengers andra version av Arsenal Nouveau har mer gemensamt med Herbert Chapmans "Lucky Arsenal" från 30-talet än med George Grahams "Boring Arsenal" från 90-talet. Men mest av allt är den Wengers eget, glimrande bygge.

Han gör det svåraste av allt

I tio år har fansen på Highbury sjungit (inte så högt, om vi ska vara ärliga) om att Wenger har en trollkarlshatt, och om det var en sång från början så är det en sanning nu.

Wenger har plockat fram ligatitlar, Thierry Henry, ett par dubblar - men det han gör nu är minst lika stort.

Han har rivit det gamla och byggt nytt, det svåraste av allt. Och det där nya är nu på god väg mot en otrolig framtid, mot en final det gamla Arsenal aldrig varit riktigt nära.

Matchen mot de gula u-båtarna från Castellón (Villarreal debuterade i La Liga för åtta år sen, apropå imponerande byggen) såg ut precis som vem som helst kunnat räkna ut.

Två sorters lagfotboll möttes, den ena briljant och flödande - den andra kontrollerad och uppoffrande. Villarreal spelar alltid så här när de reser i Europa. Nio man lågt, på rätt sida bollen, och så hoppas man att man kan hitta Riquelme som trollar till ett mål eller två. I Glasgow gjorde de två mål, i Milano gjorde de ett. I London i går var de faktiskt inte särskilt nära att göra något mål alls.

Ljungberg som en ekorre

Arsenal spelade sin nya Europafotboll, som fungerar bättre än den de spelade när de var för vackra för sitt eget bästa.

Den enda, lilla skillnaden som fanns jämfört med matcherna mot Juventus och Madrid var att Cesc Fabregas hade mindre boll. Wenger visste att det skulle vara trångt i mitten, satte ut Fredrik Ljungberg till vänster och bad honom springa som en ekorre mellan Javi Venta och det ovana mittbacksparet Quiqe/Arzo. Både Gonzalo Rodriguez och Juan Peña skadade sig i Barcelona i fredags och Viera (målvakten som Arsenal valde att inte värva eftersom han är för kort) var avstängd, så Villarreals backlinje var orolig från start.

De spelade sitt handbollsförsvar, men fick röra sig mer än mot Inter. Sorín, Senna och Tacchinardi fick fläka sig, glidtackla och chansa för att hänga med när Arsenal drev upp tempo.

Riquelme bytte skor.

Det hjälpte inte. Gilberto Silva markerade bort honom enkelt, han hade behövt byta fem medspelare istället.

Slitet Real

Villarreal är slitet, de har spelat 48 matcher den här säsongen. En fantastisk prestation, som de inte har trupp för egentligen.

Förr eller senare skulle koncentrationen eller farten svika dem, och när det hände var det Kolo Touré som utnyttjade det efter diagonallöpning och inspel från passningsmaestron Hleb.

Henry är Arsenals lagkapten, men Kolo är Wengers nye Vieira ute på planen. En ledare, en urkraft, en vinnare.

Matchen ändrade karaktär efter paus. Villarreal sjönk ännu djupare, och Arsenal började spela som de gjorde mot Madrid eller Juventus:

Krokodilfotboll.

Blixtrande passningsspel

Villarreal fick ha bollen, medan Arsenal låg och väntade kring mittplan som en lömskt smilande krokodil. Så fort spanjorerna försökte spela sig förbi högg den, stal boll och spelade blixtrande passningsspel via Hleb, Henry, Pires.

Fredrik Ljungberg fick en blygare roll i det spelet, men det man såg av honom före paus räckte för att lugna ett svenskt VM-hjärta. Fredrik var ett konstant hot, och en löpning efter en hopplös boll visade en acceleration som inte alltid funnits där i år.

Den sista kvällen på Highbury borde gett fler mål, men det var på något sätt ett självskrivet resultat.

One nil to the Arsenal.

Om en vecka blir de klara för final. Villarreal kan slå alla, men säsongen har varit lång, de är för slitna för att orka resa sig.

Och Thierry Henry vill spela final hemma i Paris.

Simon Bank