Supershow – med krislag

Jag njuter – Champions League har inte varit roligare på länge

FOTBOLL

Champions League – mästarligan?

Äh, prova med Champions League – cupen med ett dussin krislag.

När klubbfotbollens supershow rullar igång igen så står en skadeskjuten samling på startlinjen.

Och turneringen har inte varit roligare på länge.

Jag vet inte hur det var för er, men själv var jag faktiskt ganska besviken på höstens Champions League-spel.

Ingenting hände.

Ingenting fick mig att hoppa upp ur soffan, ingenting fick mig att häpna, ingenting fastnade i minnet.

Till och med de matcher jag kommer ihåg bäst – bjässeboxningen mellan Barcelona och Chelsea – var i praktiken meningslösa.

Båda lagen gick ju ändå enkelt vidare, precis som alla andra förhandsfavoriter.

Inga överraskningar, inga sensationer, ingenting som inte gick att förutsäga.

Känslan som jag burit på i flera år – den här som jag tjatar om, det här om att Champions League är en turnering där snart bara de allra största har en chans – blev bara starkare.

När sedan åttondelsfinalerna lottades så kände jag mig ungefär lika entusiastisk som inför ett genomsnittligt pass i tvättstugan.

Alla åtta matcher hade en ganska solklar favorit, och när jag tippade matcherna i tidningen fick jag verkligen anstränga mig för att krysta fram en ensam skrällvarning för PSV mot Arsenal.

Ett dussin krislag

Så kom julhelgerna. Vissa ligor tog vinteruppehåll, vissa matchade hårdare än någonsin – och någonstans nollställdes alla förutsättningar.

Ny tid, ny giv. Hela kortleken har lyfts upp från bordet, kuperats och blandats om.

Plötsligt vacklar den europeiska fotbollsaristokratin.

Det har bara gått ett par, tre månader sedan allt kändes så stelt och stagnerat, men kolosserna som tidigare verkade orubbliga står nu inte särskilt stadigt längre.

Tolv av sexton av kvartsfinalklubbar har gått igenom mer eller mindre allvarliga kriser, konflikter och kräftgångar.

Det har myglats i styrelserum, det har gnabbats mellan lagkamrater, det har fajtats med golfklubbor – och det har framförallt förlorats en hel del ute på planen.

Barcelona, Chelsea, Bayern München och Real Madrid har plågats av skador och dragits isär av interna maktkamper.

Lyon, Roma, PSV, Porto och Lille har i perioder tappat så mycket form att de knappt gått att känna igen dem.

Handlar om förlorarna

Arsenal, Liverpool och Milan är redan så långt efter i sina inhemska tabeller att Champions League återigen är deras enda chans att rädda säsongen.

Och jag? Jag som inte har några sympatier för någon av dessa klubbar? Ja, jag bara njuter.

Jag är inte sådär alldeles säker på att jag vill få en psykologisk utvärdering av den här lätt förvridna inställningen – men jag tycker mycket bättre om de stora fotbollslagen när de har problem än när allt bara flyter för dem.

Motgång säger alltid mer om själen hos en idrottsförening än vad medgång gör, och innan jag förstår mig på ett lag måste jag först ha sett dem kämpa mot en rejäl formsvacka.

I morgon bitti flyger jag ner till Spanien för två möten – Real Madrid mot Bayern München och Barcelona mot Liverpool – som inget lag har råd att förlora.

Jag är inte så säker på att det blir några uppvisningar i fotbollsestetik, men jag är däremot

övertygad om att båda matcherna kommer att präglas av en hel del rå, naken ångest.

Jag är lika övertygad om att jag kommer att fascineras av dem, absorberas av dem, lära mig något av dem.

Åttondelsfinalerna i Champions League handlar inte om vilka som vinner – de handlar om vilka som förlorar.

Det är därför jag ser fram emot dem så mycket.

Sportbladets Erik Niva rankar lagen inför åttondelarna i Champions League