Niva: Ett bra lag behöver kunna så mycket mer än att bara spela boll

FOTBOLL

BARCELONA

Två lag med samma utgångspunkt.

Två lag som var piskade att hålla ihop, att kämpa för varandra.

Ett lag gjorde det verkligen.

Ett annat låtsades.

Så fort ett lag går igenom en turbulent period låter dementivisan alltid likadant:

– Jaja, men slitningar och kontroverser finns i alla omklädningsrum. Det är inget som skiljer oss från andra.

Rätt och fel.

Slitningar och kontroverser finns i alla omklädningsrum, visst, men det är jävlar i mig precis det som skiljer en sorts lag från andra.

Vissa lag kan hantera motgångar och klarar av att stå upp i stygg snålblåst – andra gör det inte.

Så enkelt är det och så tydligt blir det.

Släppte in ett tidigt mål

När Liverpool landade i Barcelona i förrgår så blev de fullständigt ignorerade av sin egen välkomstkommitté. Av någon anledning tog flygledartornet dem för ett plan fullt av charterturister på väg hem efter en skidsemester.

Om Liverpool vore ett lag som letade efter dåliga tecken hade de hittat ytterligare ett.

Och om det ändå inte räckte? Ja, då gick det snabbt att hitta betydligt fler.

En halvtimme in på matchen i går så misstänkte jag att Liverpool kunde förlora med tre, fyra mål.

De hade släppt in det tidiga mål som de inte fick släppa in – det som förstörde hela deras matchplan – och de blev fullständigt utspelade.

Och så här är det ju: Egentligen är ju Barcelona bättre än Liverpool.

Deras spelare är fullständigt överlägsna på fotbollens mest grundläggande moment; att ta emot bollen, behandla den och spela den vidare.

Egentligen är ju Barcelona bättre än Liverpool – men ändå lyckas de inte besegra dem.

För så här är det ju också:

Ett riktigt bra fotbollslag behöver kunna så mycket mer än att bara spela boll.

Det behöver vara organiserat, det behöver ha en taktisk grundplan – ni kan allt det där – men mer än något annat måste de verkligen walk the walk.

Barcelona ville verkligen framstå som ett gäng enade krigare i går, tro inget annat.

De ville visa världen att de stod upp tillsammans, att alla bråk var betydelselösa och att Samuel Eto´o satt på läktaren i en vit hallickjacka och hejade fram Ronaldinho.

Men så kom ett misstag från Valdes och ett knippe taggiga brittiska tacklingar – och plötsligt var det inte lika roligt längre.

Du kan inte fejka funken. Vissa lag kan hantera motgångar och klarar av att stå upp i stygg snålblåst – andra gör det inte.

Detsamma gäller vissa spelare.

Craig Bellamy kommer aldrig att vinna Nobelpriset i fysik och han kommer aldrig att kunna utmana Ronaldinho i bolljonglering – men ändå är han en sådan som den briljante Benitez tar ut i startelvan fem dagar efter att han hotat en lagkamrat med en järnnia.

Fastnat i heroinets klor

När Bellamy vill att någon ska förstå honom brukar han berätta en historia om stålarbetarkvarteren i Cardiff där han växte upp.

Han berättar om en barndomskompis som fastnat i heroinets klor, och om hur han erbjudit att hjälpa till med rehabiliteringen.

Bellamy skickade sin gamla vän till en drogklinik, men när han blev utskriven och kom tillbaka till deras hemkvarter så föll han tillbaka in i missbruket.

Nästa gång han syntes till så gjorde han inbrott i garaget utanför Bellamys barndomshem.

– Ska du begripa vem jag är så måste du se det jag sett utanför planen. Det är från de gatorna min hunger kommer, och hade jag inte haft den hade jag inte varit någon bra spelare.

En av de saker jag gillar absolut mest med fotbollssporten är att det är omöjligt att bluffa sig fram i längden.

Du kan snacka hur mycket du vill, du kan smita iväg på krogen åtta kvällar i veckan, du kan nasa iväg fyra skopor billiga reklamkampanjer? Till sist står du ändå där med ditt lag i en bortamatch mot ett överlägset motstånd där alla bollar rullar emot dig.

Vad gör du då? När du ska dömas? Vad är du själv beredd att offra för att ditt lag ska vinna?

Craig Bellamy, John Arne Riise och ett dussin andra Liverpool-spelare gav sitt svar i går.

Ett gäng i rödblå tröjor har en del att fundera på innan de får frågorna nästa gång.

Erik Niva