Europa glöder

Två av världens bästa lag möts i kväll

FOTBOLL

MOSKVA. Välkommen till Stjärnornas krig, till en ny tids första, största final.

Manchester United lärde sig cynism, det tog dem hit.

Vill de slå Chelsea måste de lära sig av med den.

Luzhnikistadion är en imponerande arena. 70 000 platser i rött, orange och gult. En gigantisk Lenin-staty utanför. Långa alléer och militärer med raka ryggar.

Man är på sin vakt, helt enkelt. 

I går, just som jag trodde jag var säker, hände det här: Sir Alex Ferguson slog ut med armarna, rödnyllet klövs mitt itu i ett skotskt leende, och så sa han:

– Jag älskar er allihop! Och jag kommer i fred!

Det kan hända att han sa det på skämt, men det kan också hända att den yttersta dagen verkligen är här.

Jag skrev ju i går om att sluta cirklar, och det finns verkligen många att sluta. Chelsea och Manchester United möttes i säsongens första match, nu möts de i den sista. Chelsea och Manchester United möttes i Avram Grants första match, nu möts de i den största.

Världens två bästa klubbar

Roman Abramovitj kommer hem till Moskva, engelsk klubbfotboll är tillbaka på arenan där engelsk landslagsfotboll sjönk till botten.

Jag sitter och tittar när lagen tränar. De har lagt ett nytt naturgräs för två veckor sedan, och det släpper ganska lätt. Jag ser hur Ashley Cole smäller ihop med Makelele och hur Cristiano Ronaldo trippar runt som en dressyrhäst. Jag häpnar, som alltid, inför Didi Drogbas övermänskliga fysik. 

Världens två bästa fotbollslag möts i kväll, två gigantiska klubbar med totalt en och en halv miljard pund i skulder. Det här är en ny final i en ny tid, den ultimata bekräftelsen på den nya ekonomiska supermakten i England. Matchen är så stor att det krävs två ryska dygn för att rymma den, den börjar på onsdag och slutar på torsdag lokal tid.

Hela Europa kommer att titta på.

Sir Alex bestämmer vad de får se.

Ett årtionde utan final

På hans kontor finns en skylt med texten ”AHCUMFIGOVIN”, det är Glasgow-dialekt för ”I come from Govan” och symboliken är lika glasklar som dialekten är grötig. I Govan, i Fergusons själva rötter, lär man sig att arbete är allt.

Och så har hans United alltid spelat; med arbetet i fokus, även när de spelat glad anfallsfotboll så har det varit med mer fysisk utlevelse än intellekt. 

Fram tills i år. 

Efter nästan ett årtionde utan en europeisk final lärde sig United att spela cynisk fotboll ute i Europa. De har gjort det på bortaplan tidigare, men utan att få ut något annat av det än att Wayne Rooney blivit ensam och ledsen i sin anfallsroll.

Men i år har de sjunkit hem, avvaktat, spelat på kontring, tagit sina chanser. Noll insläppta hemma mot Lyon, noll på fyra matcher mot Roma och Barcelona. Hela Europas offensiva makt har vräkt på, utan att Manchester United öppnat dörren.

De gör dubbelt så många mål per match i Premier League som i Champions League, de skjuter dubbelt så många skott på mål.

Uniteds chans: en galen, öppen match

Så varför skulle Sir Alex överge den strategin i kväll?

Jo, det ska jag tala om. Han kan överge den eftersom han ställs mot ett lag som är minst lika skickligt på att spela på det sättet, ett lag som han bara slagit två gånger på fjorton försök.

Jag tror att hans bästa chans, Uniteds bästa chans, är att försöka lura in Chelsea i en galen, öppen match.

Jag vet inte om ni sett Avram Grants ansikte på nära håll, men det är ingen ni vill möta i arga leken. Han och hans lag kan stirra ner vilket lag som helst.

Ferguson har alltså ett val att fatta, allt annat vet vi allt om.

Manchester United–Chelsea är ingen första, sprakande dejt – det är en träff efter fem års äktenskap: utan hemligheter, utan okända landskap.

United vet att Chelsea trycker sig igenom sina motståndare, att de söker Drogba, att Lampard och Ballack älskar att smyga sig fram och göra mål. Chelsea vet att United vill slå om snabbt från Carrick eller backlinjen, mot en yta där Ronaldo och Rooney eller Tevez kan utmana backarna på tvekamp.

Se upp för Ballack

Ferdinand, Lampard, Carrick och Joe Cole spelade ihop i West Ham, de vet allt om varandra. Och alla vet att Chelsea har fler landslagskaptener (Terry, Pizarro, Sjevtjenko, Drogba, Cech, Ballack) än något annat lag. 

Inga hemligheter. Inga överraskningar. Jag har sett de tre senaste Champions League-finalerna, och alla har inletts med mål på en fast situation.

En final blev låst, en blev intressant, en blev den mest fascinerande match som någonsin spelats.

Det ligger ett elektriskt regn i luften över Luzhniki och i kväll finns inga hemligheter. Men det finns mängder av spelare som kan bryta nacken av logiken och uppfinna det omöjliga.

Varje intention kan krossas av ett ögonblicks intuition.

United bestämmer vilken sorts match det blir, om de bjuder upp får vi en fantastisk final.

Om de låter bli får vi en låst, stenhård tvekamp.

Och då ska ni se upp när Michael Ballack kommer farande.

FAKTA

5 DUELLER SOM AVGÖR CL-FINALEN I MOSKVA:

Cristiano Ronaldo vs Ashley Cole

När Cole linkade av träningen i går gick det ett sus över Luzhniki. Inte för att Cole är en fantastisk spelare – utan för att han är spelaren som ska pressa Ronaldo bort från de farliga områdena. Han är den ende back som har ett litet psykologiskt övertag på konstnären från Madeira.

Paul Scholes vs Frank Lampard

Semifinalernas två största berättelser. Scholes återkomst från skadan, Lampards återkomst från en personlig sorg. Båda kan göra mål, båda kan styra tempot i matchen, båda är fysiska fenomen som kan äta upp hur mycket mark som helst. Bäst vinner duellen, och kanske matchen också.

Wayne Rooney vs John Terry

United spelar, som bekant, utan traditionella anfallare. Rooney spelar felvänd, med väggpass, möter långt ner – och Terry är den av Chelseas mittbackar som helst stöter upp en bit i planen. Hans uppgift: Att klämma Rooney mellan sig själv och Makelele.

Michael Carrick vs Michael Ballack

Två underskattade spelare, och Ballack är tveklöst den bäste och mest mångsidige. Men Carrick står för en viktig aspekt i Uniteds spel. Han är bäst i England på att slå det tidiga uppspelet, den snabba offensiva bollen som kan ge Ronaldo eller Rooney chansen att utmana mot ett utspritt försvar.

Nemanja Vidic vs Didier Drogba

Samma duell som Rooney–Terry, men väldigt annorlunda. Här handlar det om ren, jäkla råfysik. Vidic gillar att stöta, Drogba ramlar två gånger av tre – men den tredje kan han få ner bollen, ge Chelsea chansen att hota, eller göra mål helt på egen hand. En sanslös duell mellan två monster.