Bank: Det finns ett hjärta som slår mitt i det cyniska projektet

FOTBOLL

TYRESÖ. Hur det slutar vet vi ju faktiskt inte, men Tyresös spelare och ledare sa i alla fall sitt.

De vill vara med till slutet.

De vill slåss om den största pokalen innan ridån går ner.

Simon Bank.
Simon Bank.

Om man kommer från Stockholm och tar av till vänster in mot Tyresö ser man tre saker före någonting annat.

En gravplats. En musikaffär. Och en igenvuxen fotbollsplan.

Medan vi turas om att skriva slut på den här sorgliga svenska idrottssoppan, den som handlar om ekonomisk dopning och trollkarlens tomma trick så försöker en grupp spelare och ledare ändra ordningen på det där.

Om Tyresö FF nu ska begrava sin europeiska elitsatsning så tänker de minsann göra det till musik. Innan de tackar för sig ska de se till att avsluta allt på fotbollsplanen.

En solig söndag spelades ju trots allt den största internationella klubbmatchen i svensk damfotboll på sex år, TFF tog emot ett tappert krigande Birmingham, solen sken och läktarna fylldes på. Det serverades italienska, sydamerikanska och norrländska delikatesser från matbussar, ungdomslagen hade tagit med sig sina röda och gula flaggor, och ett stjärnsprakande kollektiv skulle ta sista chansen att visa att de trots allt fortfarande är ett fotbollslag.

Birmingham City visade att engelsk fotboll är mitt i en spännande process, där fysiska forcerarlag försöker förvandlas till något i alla fall lite mer konstruktivt.

Och Tyresö visade att de helt enkelt är lite bättre på allt det där.

Hade inte orkat

Under matchen i Birmingham hade TFF oerhört svårt att anfalla med hotande spel från det där som Tony Gustavsson en gång döpte till ˝sista fjärdedelen” (dagen när han kom på det uttrycker är alltjämt den lyckligaste i hans liv). I returmatchen här hemma på plastgräset dröjde det exakt tio sekunder innan de hittade den lösningen första gången.

Marta vände upp med boll, Caroline Seger tog kliv framåt och hittade ett stickspel mot Christen Press, och även om just det försöket bröts av ett birminghamskt backben så förstod alla att det här var en annan match, med andra förutsättningar.

Tyresö malde sig igenom hela första halvlek med konsekventa uppspel mot vänsterkanten. Line Røddik tog upp bollen – Marta, Vero Boquete och Press kombinerade sig runt på kanten.

Lite för sällan ledde det till mer än inlägg mot ett övergivet straffområde, men det var i alla fall ett passningsorienterat spel som gjorde att engelskorna fick jaga och slita sig trötta.

Det var klasskillnad och kvalitetsskillnad.

Till slut var det bara målskillnaden vi satt och funderade över.

Saken var ju den att Birmingham bara släppt in ett mål på fem matcher under 2014, medan ett pressat och spattigt Tyresö inte gjort ett enda mål på nära sju timmars tävlingsspel.

De har helt enkelt inte orkat.

Efter matchen stod Caroline Seger med solen i ansiktet och trötta fötter och berättade om vad som egentligen hänt inne i det här laget under de senaste månaderna. När hela Sverige skriver och skriker om skandal, när de själva vet att laget ska till att falla i bitar och att en tingsrättsförhandling den 5 juni avgör om TFF ens får fortsätta finnas som elitlag – hur påverkas de då?

– Det är tur att vi haft Champions League, sa Seger.

Marta grät

Allsvenskan har de helt enkelt inte orkat med.

– Det låter kanske oprofessionellt, men det är så.

Jo. Ja. Men hur man än vrider och vänder på det så är det i omklädningsrummet som det professionella Tyresö finns.

När de inte fick utdelning på sitt vänsterkantsmanglande bytte Malin Diaz och Marta kant, vilket mest förde med sig att Marta försvann ur matchen. Kvalitén sjönk lite, men till slut var det mest en match mellan Tyresö och målförbannelsen.

Marta drog en straff fem meter över (”jag visste inte var jag skulle slå den, nästa gång måste jag nog veta det…”), Vero Boquete rammade ribban, och sedan lyckades Malin Diaz sticka in en kil i Birmingham-muren och låta Christen Press dra fram släggan.

1–0, det var klart redan där. För syns skull kämpade Press och Marta in varsitt mål till.

”Vi går mot strömmen, förverkligar drömmen” heter det i den där klubbsången som TFF för säkerhets skull spelade två gånger i rad före avspark.

Den där strömmen kommer snart ikapp, men en liten del av drömmen lever fortfarande.

Om en knapp månad spelar Tyresö FF Champions League-final mot mästarna Wolfsburg. Den som läser turneringsträdet kan få för sig att de haft en lätt resa dit, den som läser laguppställningen kan få för sig att de borde vara ännu bättre. Men Tyresös största bedrift har varit att lyckas vara ett lag över huvud taget, när allt runt omkring rasat.

– Det är företaget Tyresö som gjort allt det här. Inte klubben, det handlar inte om alla de här ungdomarna. Det är viktigt att hålla isär, säger Caroline Seger och sveper med handen mot den unga klungan av gulröda ungar som väntar på autografer och kramar.

Marta grät. Seger pustade ut.

Det må vara ett cyniskt projekt det här, men där finns fortfarande ett hjärta som slår mitt i alltihop.