En förvandling i mästarklass

Sportbladets Lars Nylin om Arsenal: I dag är det ingen som hånar klubben

1 av 5
"tråkig" vinnare George Graham ansågs tråkig trots två guld.
FOTBOLL

Arsenal FC är på väg att ta över fotbollstronen i England.

I dag kan The Gunners spela hem FA-cupen för åttonde gången.

På onsdag kan klubben säkra ligaguldet och därmed ta "The Double" för tredje gången.

Sportbladets Lars Nylin berättar om hur "tråkiga" och "tursamma" Arsenal blev klubben som nu nämns med aktning i Fotbollsengland.

Boring, boring Arsenal". "Lucky, lucky Arsenal". I årtionden älskade motståndarlagens fans runt om i England att skrika såna elakheter efter de rödvita fotbollsaristokraterna från Islington i nordöstra London.

Och varför inte. Arsenal var tråkiga. Det sena 1980-talets Arsenal, det under George Graham, hade vissa matcher tio backar och en målvakt. Så kändes det i alla fall när bollen lufsades mellan Tony Adams och Martin Keown och Nigel Winterburn och Lee Dixon med ett och annat spännande mellanspel i David Seamans famn. Innan den skickades upp mot en tokkontrande Paul Merson.

Ett år släppte de in 18 mål. Skickligt, men lika kul som att shoppa souvenirer på Oxford Street.

Även det där med turen, "Lucky Arsenal", hade en viss sanningshalt. Ett exempel: När Arsenal 1989 vann ligan hade de ett sanslöst flyt i seriens slutskede. Som när nämnde Alan Smith kvitterade i 97:e minuten mot Southampton. Eller då Martin Hayes på övertid grejade 1-0 borta mot Middlesbrough. Utan den vinsten hade den avslutande matchen mot Liverpool borta varit ointressant.

Nu blev den direkt avgörande och Arsenal kunde, självklart, avgöra i matchens döende slutsekunder. Michael Thomas, vem minns annars honom, slog in det nödvändiga 2-0-målet efter 91 minuter och 22 sekunder. Det mål som är grunden för den hudknottrande, det erkänner nog de flesta, slutscenen i filmen "Fever Pitch".

Men allt detta är nu historia. Boring Arsenal, Lucky Arsenal. Sedan fransmannen Arsene Wenger tog över på Highbury från säsongen 1996-97 är såna elakheter ganska löjeväckande. De som nu vill vara elaka mot kaxiga Arsenal får hitta mer begåvade formuleringar.

Det Arsenal som nu bara är formaliteter från ett 12:e ligaguld är ett smärre under av klass och disciplinerad kreativitet. Visst, här finns skuggor av ett grått förflutet: Adams och Keown finns fortfarande kvar längst bak. Så även Seaman.

Men parallellt med att Seamans hästvans blivit allt längre har också The Gunners fotbollsmässiga ego vuxit. Spelare som Dennis Bergkamp, Thierry Henry, Nwankwo Kanu, Robert Pires och tidvis även kraftspelaren Patrick Vieria är alla tekniker av guds nåde. Ett lag som Tottenham Hotspurs, de förr så bollskickliga ärkerivalerna, kan i dag bara fantisera om att få ha bollartister av det här slaget i sin egen elva. Det lite stela, engelskt machokärva Arsenal är i princip utraderat. Man behöver inte heta Nick Hornby för att underhållas av dagens "The Gunners".

Och så har Arsenal naturligtvis Fredrik "Freddie" Ljungberg.

Vi svenskar älskar att tro att blågula proffs spelar huvudroller i sina klubbar. Oftast är det inte så. De flesta är trofasta knähundar, som gör vad husse säger åt dem. Men Ljungberg är ingen sådan. Han har i dag Wengers fulla förtroende att vara en lösspringande terrier som pilar kors och tvärs genom, bakom och parallellt med motståndarnas defensiva linjer. Med Bergkamp som vapendragare har Fredrik Ljungberg blivit en sån smart skarprättare att Wenger nyligen i en BBC-intervju sa att svensken är själva symbolen för dagens Arsenal.

Att utländska spelare och en utländsk manager på ett halvdussin år helt förändrat Arsenal FC är symtomatiskt. Det är nämligen ytterst sällan som en av fotbollsvärldens mest bekanta varumärken haft framgång när den helt förlitat sig till engelsmän.

Henry Norris är en av få engelsmän som utan tvivel kommer att finnas långt fram i framtida Arsenal-muséer. Norris var klubbens förste ägare. Han köpte ett smärre korplag som innan Fulham-ägaren Norris tog över hunnit heta Dial Square, Woolwich Arsenal och till sist Royal Arsenal. Han möjliggjorde i den nya rollen såväl den första sejouren i den högsta divisionen, den inleddes 1903, som att han 1913 flyttade Arsenal från Plumstead i sydöstra London till dagens hemvist två mil norrut.

Men det som tagit Norris till odödligheten i Arsenal-sammanhanget är ändå den dubiösa historien när han 1919 - efter avbrottet för det första världskriget - lyckades trixa upp laget i division ett. Detta trots att Arsenal innan avbrottet bara kommit femma i tvåan.

Det lag som "borde" fått gå upp när division ett utökades var Tottenham.

Följden blev en lokal rivalitet som fortfarande är giftigare än akrylamid.

Norris förändrade för evigt klubben Arsenal, de har aldrig senare åkt ur högsta serien, en rekordsiffra också det. Men han hade inte särskilt mycket, troligen inget, att göra med hur laget spelade.

Och detta ska alltså engelsmän i princip undvika om det ska gå bra.

Det finns dock ett rejält undantag från detta mönster. På 1930-talet gjorde engelsmannen Herbert Chapman en modern storklubb av laget. Chapman kom 1925 från mästarlaget Huddersfield och lyfte med den tidens mest genomtänkta metoder Arsenal från hyfsad klass till högsta nivå och till klubbens första ligaguld (1931). Klubben blev på kort tid en av världens mest populära och vann innan andra världskriget ytterligare fyra ligaguld. 1935 såg 73 295 lagets hemmamatch mot Sunderland. Arsenals lyft var samtidigt fotbollens.

Innan Chapman var fotboll en sport för arbetarklassen i norr. Nu blev den Londons, och därmed hela Englands angelägenhet.

Herbert Chapman nöjde sig inte med att införa en extremt kontringsinriktad och effektiv 3-4-3-taktik - det var dessa kontringar som ursprungligen stämplade Arsenal som tursamma - han tog även manager-rollen in i en ny era.

Chapman numrerade spelarnas ryggar, han införde dobbar på skorna, tränade i elljus, ordnade uppvärmning av Highburys gräsmatta, anställde de bästa fysioterapeuterna, grundade en fotbollsskola, testade en vit boll (som han dock förkastade). Allt var nyheter på den tiden. Dessutom gjorde han om Arsenals dräkt genom att sätta vita ärmar till de röda skjortor som de på 1800-talet hade fått från Nottingham Forest. Att han såg till att Highburys t-bane-station i ett genialiskt pr-drag bytte namn - från Gillespie Road till Arsenal - var bara en formsak under en typisk arbetsdag för Herbert Chapman.

Från Highbury utfördes den första direktsändningen av fotboll i radio, Arsenal-Sheffield United 1927. Härifrån hämtades tio år senare de första tv-bilderna av en fotbollsmatch. 1939 kom filmen till Highbury när det tveksamma kriminaldramat "The Arsenal Stadium mystery" spelades in där. Kort sagt: ingen engelsk klubb kunde ens konkurrera i status innan Manchester Uniteds första stora era 30 år senare. Tveklöst spelade sånt in när Arsenal blev Boring och Lucky.

En generation "Tipsextra"-tittande svenskar fascinerades när klubben 1970-71 vann såväl ligan som FA-cupen. Där fanns i och för sig den yvige, bohemiske cockney-kalufsen Charlie George, som växt upp i Islington och fanns på ståplats före och efter sin stökiga karriär. Men det var skottarna Bob Wilson, George Graham och Frank McLintock som med järnhårda nypor och lår möjliggjorde Arsenals segrar i en tid när Leeds var tuffare och Chelsea roligare.

Senare följde ett antal relativt magra år för Arsenal. När de blixtrade till var det ofta irländare, Liam Brady, Frank Stapleton respektive David O" Leary, som stod för den lilla grannlåten. Eller så hade de tur, som när Alan Sunderland avgjorde FA-finalen mot Man United 1979 på övertid.

Innan skotten Graham återvände som dedikerad manager - han hade till och med en Arsenal-staty i sin trädgård - och förde klubben till ligagulden 1989 respektive 1991.

Graham tog tillbaka Arsenal till rampljuset, men boring-stämpeln satt där igen. Den hade nog varit kvar för evigt om inte Graham kickats sedan han fastnat i en tunna oljepengar levererade av norske spelaragenten Rune Hauge.

Så är vi tillbaka till det nya Arsenal, 2000-talets Arsenal. För det är med hjälp av fransmannen Wenger som klubben för evigt raderat ut alla gamla elakheter. Wenger och Nick Hornby skulle man kunna tillägga. Hornbys storsäljare "Fever Pitch", självbiografin om en Arsenalsupporter, har även den verksamt bidragit till att bilden av klubben förändrats.

Vi var nog åtskilliga som plötsligt fick argument att förklara vårt sjukliga fotbollsintresse inför en oförstående omgivning. På köpet fick vi nya, oftast positivare, perspektiv på ett lag som många innan dess avfärdat som just boooring! Hornby har träffande summerat förändringen i en intervju i tidningen The Guardian:

"Jag bryr mig inte om spelarna är fransmän eller holländare eller taiwanser. Om dom är bra och vill spela för Arsenal är dom välkomna."

Hornby tänker förutom på dagens importer på föregångare som Overmars, Petit, Anelka, Suker. Nån taiwanes har ännu inte äntrat Highbury. Men det är nog en tidsfråga, Wenger har testat japaner. Så går det till i en klubb som i attityden tillhör fotbollsvärldens mest spännande.

Därmed inte sagt att vi behöver vara med och fira när laget nu hämtar hem Premier League framför näsan på Manchester United.

Det klarar de så bra själva. Arsenals supporterskara är en ovanligt illuster skara. Frågan är om något lag har mer spektakulära celebriteter bland sina fans. Festmusiken kan exempelvis skötas omväxlande av Sex Pistols, the Who och The Kinks. Uefa-generalen Lennart Johansson bör agera toastmaster. Det behövs troligen en fat cat för att hålla ordning på senare hyllningstalare som Fidel Castro och Usama bin Laden. Om det blir riktigt röjigt får Drottning Elizabeth ta sig över från Buckingham Palace.

Med såna fans behöver man inga fiender. Men Arsenal har klarat sig ganska bra ändå. Och hur ska det bli nu när dom inte ens är tråkiga?

Har elva ligaguld

Lars Nylin