Det började med en snuttekudde

Här är sagan om knatten från Vittsjö som erövrade fotbollens hemland

1 av 6
FOTBOLL

Det började med ett par små, lilafärgade Adidas-skor på en Halmstad-träning för 20 år sedan.

Han var så liten då.

Han är så stor nu.

Sveriges bäste spelare tog sin snuttekudde under armen, färgade håret rött, döptes om till "Kid Vicious" och erövrade fotbollsvärlden med lika delar punk och Gyllene Tider.

Never Mind the Bollocks.

Här är sagan om Fredrik Ljungberg.

Arsène Wenger har duschat och bytt om efter ett lugnt träningspass ute på Arsenals träningsanläggning i Shelton, utanför London. Det är en vanlig träningsdag, en ovanlig vecka. Tre dagar senare ska Arsenal vinna sin första final på fyra år, men det vet inte Wenger ännu.

Han vet bara vem som ska avgöra den.

- Fredrik Ljungberg är i fantastisk form, säger han.

Det finns fotbollsspelare som verkar vara födda till världen för att erövra den. De får tränare att skälva av stolthet, och blir stjärnor innan de ens lärt sig stava till "stjärnor".

99 procent av de där fotbollsspelarna blir aldrig något. En procent blir rätt hyfsade.

Och resten faller utanför matematiken.

Det är de som kan avgöra en FA-cupfinal med ett drömmål - trots att de är födda i Vittsjö.

Fredrik Ljungberg har alltid älskat fotboll. Det var därför han tog med sig de där Adidas-skorna och tog sig ner till knatteträningen med Halmstads Bollklubb, redan som femåring. Det dröjde inte länge innan omgivningen förstod att den där lilla killen var en på miljonen.

Tekniken, snabbheten, humöret - allt fanns där så gott som medfött.

Men fotbollen fick dela med sig.

Fredrik spelade hockey tills han var tolv, och handboll med Drott i ytterligare ett par år. Han var supertalang i handboll, men dagen innan han skulle åka iväg på ett landslagsläger så skadade han ett ledband.

Det blev inget läger, inget landslag, till slut ingen handboll alls.

- Det hade blivit fotboll ändå, har han berättat.

Så klart.

I handbollen var han kantspelare, det passade inte riktigt Fredrik Ljungbergs uttalade vilja.

Han ville ju ha bollen.

Fredrik växte upp i Halmstad, en svensk småstad, med allt vad det innebär av trygghet (på den goda sidan) och social trängsel (på den inte lika goda sidan). Men han svettades inte för att passa in.

Det var svårt att inte lägga märke till 14-åringen som redan var en av de bättre i Bollklubbens ungdomsled.

Särskilt som han redan hade börjat färga håret.

- Jag är den jag är, säger han. Jag tycker om kläder, jag har en annorlunda frisyr - men jag har sagt att jag aldrig kommer att förändra mig som person, säger han.

Som fotbollsspelare gick förändringen däremot i rasande fart. Ändå går det inte så snabbt som Fredrik vill.

Det är därför han ser till att träna extra när de andra vilar.

Och det är därför han är så arg.

I var och varannan match får han gula kort av domaren för att han blir förbannad, eller protesterar.

- När jag var ung gjorde jag en del dumma saker, jag visade besvikelsen på ett dumt sätt. Men jag pratade med mina föräldrar och med tränarna, om hur jag skulle skärpa mig och lära mig att koncentrera mig på mig själv, säger han.

Som 18-åring inleder Fredrik säsongen på bänken, men snart kan inte tränaren Mats Jingblad hålla honom utanför laget. Pojkspolingen, som fortfarande läser samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet, är helt enkelt för bra.

Den 10 september 1995 möter Halmstad Örebro hemma på Örjans vall. Det är ingen jättebra match, och i slutminuterna börjar delar av publiken droppa av för att hinna först ut från bilparkeringen nere vid Nissan. Med fyra minuter kvar släpper Jingblad in Fredrik Ljungberg, 18, i ett sista försök att få lite spets framåt.

Det säger bara pang.

Med matchens sista spark gör HBK 2-1, en klockren vristträff förbi Anders Karlsson.

Fredrik Ljungberg har gjort sitt första mål i allsvenskan.

Fyra månader senare snurrar han med Parmas stjärnbackar när Halmstad chockvinner hemmamötet med 3-0. Parma vänder i returen, men Ljungberg har gjort intryck, inte bara i Halmstad.

Nästa säsong tippar en stor majoritet av allsvenskans spelare att Fredrik Ljungberg, Halmstad, kommer att bli årets stjärnskott.

Det inte bara flickorna på Tylösand som fått upp ögonen för Fredrik Ljungberg. Plötsligt får han svara på frågor om proffskontrakt.

- Det är förmodligen alla spelares dröm. Men jag är realistisk och inser att händer det så händer det, säger han.

Det händer.

Men först ska han bli svensk mästare.

Egentligen borde väl både Halmstad och Fredrik Ljungberg vara för små och för snälla för att vinna något riktigt stort.

Ta det här med kudden.

När Halmstads rutinerade spelare tar med sig kortlek och videofilmer till spelarbussen inför bortamatcherna, så släntrar Ljungberg ombord med en kudde under armen, sin egen kudde. Han snarkar innan bussen kommit ut på E6:an.

- Frågan är om någon proffsklubb är intresserad av en spelare som har lite svårt för att komma i tid till träningarna och som somnar och slöar till så fort det ges tillfälle, säger han.

Den frågan besvarar sig själv. På hösten 1997 dricker Fredrik Ljungberg champagne. Snälla HBK har vunnit SM, och Fredrik är lagets stora stjärna.

- En sån här dag är Halmstad bättre än Juventus, säger han.

I januari 1998 debuterar han i landslaget, mot USA. Det är Tommy Söderbergs första landskamp, och han släpper fram sin U21-stjärna från start. Sverige förlorar med 1-0 och Ljungberg märks inte mer än någon annan. Åtta månader senare gör han sin riktiga landslagsdebut.

Den förändrar hans liv för alltid.

EM-kval, Sverige-England på Råsunda. Inför matchen är allt ljus riktat mot Michael Owen, en av världens hetaste fotbollsspelare.

Efteråt pratar ingen om Owen.

Efteråt pratar alla om Ljungberg.

Han har sprungit en sträcka motsvarande Halmstad-London, han har förödmjukat en stjärna som Darren Anderton, han har glidtacklat som en Paul Scholes och han har varit fullkomligt lysande i hela matchen. Sverige vinner med 2-1, och när natten lägger sig över Stockholm försöker han summera ett otroligt dygn.

- Jag är mest glad för att jag inte gjorde bort mig, säger han.

Och när Aftonbladet ger honom en femplus-tröja rodnar han hela vägen upp över de rakbladsvassa kindbenen.

- Jaså. Jaha. Tack. Men jag gjorde bara så gott jag kunde, säger han.

För Arsène Wenger, som sett matchen på engelsk tv, räcker det mer än väl.

- Vi hade studerat honom ett tag, och efter Englands-matchen vågade vi inte vänta längre. Men jag hade inte vågat köpa honom om han inte varit så billig, säger Wenger.

Arsenal-tränaren ringer sin vän Stuart Baxter, som säger att Ljungberg är en framtidsman. Fem dagar senare är affären i hamn.

Aston Villa, Chelsea och Milan får ge sig.

För 40 miljoner får Arsenal Sveriges dyraste fotbollsspelare någonsin.

Fredrik Ljungberg packar en väska med kläder och några skivor av Magnus Uggla, Roxette och Gyllene Tider. En liten del Halmstad vill han ha med sig ut i stora världen.

Den 14 september är han på plats i London. Stan pulserar, men på hotellet i St Albans, där han kommer att bo de första månaderna, är det tyst som i graven. Det är långt till allt, utom till Arsenals träningsanläggning. Och det är där som han måste bevisa vad han kan för sina nya lagkamrater.

Det börjar bra.

Wenger markerar omedelbart att han tror på sitt köp, när han ger Ljungberg tröja nummer åtta. Ian Wrights tröja, Paul Davies tröja, Alan Sunderlands och Alan Balls tröja.

- Klart som fasen att det är en ära att få just den tröjan, säger Fredrik.

Så dags har The Sun redan döpt om honom.

Namnet hämtar de från punken, de stämplar det i en rubrik mitt i Fredrik Ljungbergs rufsigt stylade hår:

"Kid Vicious".

Kid Vicious inleder sin karriär i Arsenal med att slå Tottenham med 3-0 (låt vara i en b-lagsmatch), och han hinner inte ens lära sig att titta åt rätt håll vid övergångsställen innan han får rubriker nästa gång.

Arsenal leder mot Manchester united med 2-0, och publiken har börjat ropa efter ett byte.

- We want Freddie! We want Freddie!

Till slut låter Wenger Ljungberg debutera. Elva minuter återstår av matchen, när klubbens enfant terrible, Nicolas Anelka, går av planen.

Fyra minuter och 42 sekunder senare har bollen gått i en rak linje från Marc Overmars högerfot, via Fredrik Ljungbergs högerfot i en vid båge över en utrusande Peter Schmeichel.

Arsenal 3, Manchester United 0. Goal by Fredrik Ljungberg.

- Nu är det bara att glömma första matchen, fortsätta köra på och absolut inte tro att man är någon, säger han direkt efter matchen.

Det säger ganska mycket om Fredrik Ljungberg.

Han tror inte att han är någon - inte någon annan än Fredrik Ljungberg.

Hans nedtonade, självsäkra men ödmjuka stil har gett honom många vänner. Det finns inget snobbigt över honom.

Kläderna gör, således, inte mannen.

I så fall vore allt annorlunda.

Folket runt Arsenal upptäcker snart att det inte är någon träningsoverallsnisse som kommit till stan. När Fredrik Ljungberg ger sina första intervjuer, oavsett om han ger dem till sjaskiga journalister med luffarkläder, så avslutar han med att ställa en motfråga:

- Du, vet du var man kan köpa snygga kostymer...?

Omställningen från Halmstad till London blir tuff. Fredrik drabbas av tillochfrån-hemlängtan, och under de första åren i engelska ligan drabbas han av ideliga skador till följd av det tuffa spelet.

Men han får stöd av Arsène Wenger, när han behöver det som mest. Även socialt börjar bitarna falla på plats.

Dessutom har han hittat en lägenhet i fashionabla Hampstead, mitt emellan Marc Overmars och bröderna Gallagher.

Arsenal och Oasis. Fotboll och rock "n" roll.

Kid Vicious trivs allt bättre.

I landslaget också. I EM-kvalet får han det osannolika betygsnittet 4,1 av Sportbladet, när Sverige kvalar in till EM.

Pressen är stor.

Det är han som ska leda Sverige, det är han som ska få de stora rubrikerna.

Det blir fiasko. Sverige vinner inte en match, spelet går i baklås och en tydligt frustrerad Ljungberg gestikulerar mer än han passar rätt, och missar målchans efter målchans. Men Sverige reser sig efter smällarna i EM. Ljungberg också.

För en dålig förlorare finns inget värre än att förlora när man har varit nära att vinna.

Det är därför Fredrik Ljungberg sitter med ansiktet mellan händerna på Millenium Stadiums gräsmatta i Cardiff.

Det är den 12 maj 2001, och för 20 minuter sedan har han rundat Liverpoolmålvakten Westerveld och rullat in 1-0 för Arsenal i FA-cupfinalen.

Förbannade Michael Owen.

Ljungberg har varit bäst på planen, gjort mål igen (hans femte på sex matcher) och varit minuter från sin första stora titel. Två mål av Owen har förstört alltihop.

- Jag hatar att förlora, säger Fredrik.

Han var bara minuter från att bli hjälte i en cupfinal.

Och han är bara ett år från att bli det.

Säsongsavslutningen i Premier League 2001 är fenomenal för Ljungbergs del. Han får spela, och han gör mål i nästan varje match.

Samtidigt hankar sig landslaget allt närmare VM.

Men där gör Ljungberg inga mål. I april kliver han ur spelarbussen utanför hotellet i Chisinau, Moldavien, inför ytterligare en krampartad segermatch. Han har kudden under armen, och en färdig analys.

- Jag har aldrig varit någon naturlig målskytt och jag kommer aldrig att bli det, säger han.

Det är en usel analys.

På natten den 11 juli gör han en bättre. Fredrik sitter och äter en god middag tillsammans med sin agent Roger Ljung, de har alla skäl i världen att fira. Efter sju månader av förhandlingar så ligger ett nytt femårskontrakt klart, värt 200 miljoner kronor.

- Nu ska vi ta ligatiteln från United! säger Ljungberg.

För att göra det krävs att spelare lyfter sig ytterligare, att en del spelare blir saker de inte trodde att de kunde bli. Så därför sitter Roger Ljung där och höjer glaset. Mot en kille som ska bli en naturlig målskytt.

Maj, 2002:

- Jag är samma person som jag alltid har varit, jag har alltid sagt att det är viktigt att behålla sin identitet, säger Fredrik Ljungberg.

Han har gjort ett fantastiskt jobb med just det.

Det senaste halvåret har han gjort 13 mål för Arsenal, han är lagets bäste målskytt under den perioden. Han har haft prinsessan Madeleine till bordet på idrottsgalan och han har fått beröm nog för att växa sig större än hela 035-området.

Alla flickor vill ha honom, alla pojkar vill vara honom. Flashiga livsstilsmagasinet GQ:s senaste nummer har sålt som smör, tidningen har satsat på två stora stjärnor på vågade modebilder.

Den ene är David Beckham. Den andre är Fredrik Ljungberg.

- Jag gillar inte att prata om mig själv, säger Fredrik.

Han har duschat och bytt om efter ett lugnt träningspass ute på Arsenals träningsanläggning i Shelton, utanför London.

Det är en vanlig träningsdag, en ovanlig vecka. Tre dagar senare ska Arsenal vinna sin första final på fyra år, men det vet inte Ljungberg ännu.

Han vet inte heller vem som ska avgöra den. Någon säger att det kanske blir han, och Fredrik Ljungberg ler lite generat.

- Det vore trevligt, säger han. Mycket trevligt...

Simon Bank