Fucking Ferguson…

United-tränaren smilar mot pressen - men när kamerorna stängs av förvandlas han till säsongens största skitstövel

FOTBOLL

LONDON

Säsongens skitstövel:

Sir Alex Fuckingson, manager i Manchester United.

Jag hoppas Arsenal vinner Premier League på Old Trafford i kväll så Sööör Alex sätter tuggummit i halsen och får vråla sina sista "fuck" för i år.

I så fall hoppas jag att tv-kamerorna är på.

Det var dom inte i måndags kväll när Ferguson - som han alltså heter - höll en mindre presskonferens i Manchester.

Då klev den sanne surskotten fram och visade sitt rätta jag.

En brittisk "gentleman" som fått en Sööör-titel av Drottningen och har elvahundramiljoner kronor om året för att hålla stilen och representera sin klubb, en sådan man använder inte ordet "fuck" åtta gånger på några minuter.

Men Ferguson fick alltså ett tokspel.

Han fick en helt berättigad fråga om Juan Sebastian Veron och började skrika, högröd i ansiktet:

- Försvinn härifrån! Jag tänker jävlar inte tala med er. Han är en jävla bra spelare. Ni är ena jävla idioter. Ni håller för fan alltid på och jävlas med den här klubben. Ni är ett jävla skämt. Vad fan är det för fel på den förbannade Veron? Era jävla idioter!

Byt ut alla svordomarna mot "fuck" och ni har Fergusons lilla tjusiga brandtal i klartext.

Men det är klart, det fanns inga tv-kameror i lokalen.

Är det nåt jag har svårt för så är det dessa falska idrottspersonligheter som står och smilar upp sig som svärmorsdrömmar så fort det är ett tv-team i närheten. Jag har träffat en del, inte minst i Sverige.

När det sen inte är lika officiellt längre kan dessa välbetalda herrar bete sig lite hur som helst.

De är ynkliga ögontjänare.

Mycket möjligt att de brittiska journalisterna i fråga hade retat upp Ferguson en längre tid och kanske till och med förtjänade en avhyvling, men det här var för mycket.

Få fotbollsledare har fått så mycket fjäsk, hyllningar och gulli-gull-gull som Alex Ferguson. Han är upphöjd till nån slags supermänniska i fotbolls-England.

Den lilla kritik han fått kan rymmas i en fingerborg.

Ändå pallar han alltså inte för en tackling.

Som vanligt: ju större du är, desto känsligare blir du för motgångar.

Han beter sig som ett praktarsle

Alex Ferguson har haft allting upplagt på ett dignande smörgåsbord under en lång följd av år. Han har stått med armarna i kors och sett stöddig ut, han har pekat och köpt vilka stjärnor han vill, han har tuggat på sitt tuggummi, svarat på frågor som är "snälla" och förbjudit de kritiska, han har haft presskåren i ett järngrepp och kommit undan med det - därför att United vunnit så mycket.

Nu, när det gått upp för honom att United inte kommer att vinna ett skit i år - trots alla pengar som han slängt ut - beter han sig som ett praktarsle.

Jag tror inte man ska gå så långt som att påstå att det är nåt typiskt för brittiska fotbollstränare. Men vi har sett tendenserna förr.

Jag säger bara George Graham, Bob Houghton, Howard Wilkinson och Graham Taylor. Även den snälle Kevin Keegan kan få legendariska utbrott. Och

pass upp för David O"Leary om du inte stryker honom medhårs!

Är det undra på att män som Sven-Göran Eriksson, Arsene Wenger och Gerard Houllier har blivit så omtyckta i fotbolls-England?

Det är tränare som vet hur man uppför sig. De kan ta kritik. De svarar på alla frågor. Och de beter sig inte som om de vore större än Gud Fader själv.

Normalt sett skulle jag inte bry mig, men:

Heja Arsene Wenger!

Heja Fredrik Ljungberg!

Heja Arsenal!

Spela hem The Double i kväll och ge Sööör Alex Fuckingson en knäpp på näsan!