Roy Keane - en galning och gud

Ligans bad boy nr 1 - ute efter revansch: Jag ska avslöja en hemlis, jag har lite temperament

1 av 5 | Foto: GETTY IMAGES
KAOS ÄR GRANNE MED GUD Galning, Gud, Geni - Manchester Uniteds stora pådrivarekallas för så många namn, men bara ett är rätt: Roy Keane.
FOTBOLL

Han väntar i fyra år på att skada en motspelare, hans favoritord är "fuck" och han litar mer på hundar än på människor.

Han är en av världens bästa fotbollsspelare.

En Galning och en gud.

Det beror på om du är vän eller fiende.

- Jag ska avslöja en hemlis, säger Roy Keane och ler. Jag har lite temperament.

De sista dagarna före Premier League-premiären rinner iväg. Arsenal är bäst, Liverpool har satsat stenhårt och Kevin Keegan är tillbaka i högsta serien.

Men ändå pratar allla om precis samma saker som för ett år sedan: En Manchester United-spelare. En bok. En skandal.

- Jag tycker inte att det är något fel på boken över huvud taget, säger Alex Ferguson.

Så sa han inte för ett år sedan, när Jaap Stam skrev sin öppna självbiografi och fick kicken för det. Men nu handlar det om Roy Keane, 31. Kaptenen.

Och den historien börjar långt innan en kontroversiell bok med väldigt många "fuck" började cirkulera på tidningsredaktionerna i London. Den börjar i Cork.

Roy Maurice Keane föddes den 10 augusti 1971, i ett arbetarklassområde i irländska Cork.

- Det fanns rätt mycket arbetslöshet, men jag vill inte att det ska låta som en snyfthistoria, har han sagt. Jag hade en mycket lycklig barndom. Jag älskade området och gör det fortfarande, det är därför jag åker dit så ofta.

Roys tre bröder var hyfsade fotbollsspelare, liksom pappa Mossie - och idrotten fanns med honom från början. Han spelade gaelisk fotboll, han spelade vanlig fotboll och under en period höll han på med amatörboxning och vann - naturligtvis - de fyra matcher han gick. Men det var fotbollsspelare han ville bli.

Karriären började i Rockmount, Keane blev utsedd till årets spelare som tolvåring men han brottades med ett stort problem.

Han var för liten.

Den lille, bestämde Roy Keane tränade stenhårt, lyfte vikter och fightades med motspelare som var en decimeter eller två längre. När han vuxit ikapp gav träningen resultat. Viljan, ambitionen, skulle han alltid bära med sig.

I de tidiga tonåren bestämde han sig igen - den här gången för att bli proffs. Keane skrev till mängder av engelska klubbar och erbjöd sig att komma över och provträna. Han erbjöd till och med att betala en del av sin resa själv, men det hjälpte inte. Nottingham Forest sa att de skulle hålla honom under uppsikt, flera andra klubbar svarade aldrig. Manchester United svarade inte heller, av mer naturliga skäl.

Keane hade inte skrivit till dem, för han trodde inte att han var bra nog.

Några år senare, när han spelade för irländska Cobh Ramblers för 600 kronor i veckan, så fick han äntligen chansen. Brian Clough, den legendariske Mr Forest, ville ha den då 17-årige Keane till Nottingham och köpte loss honom för närmare 400 000 kronor.

För Roy Keane var det en himlaport som öppnade sig.

- Jag var desperat. Jag var nästan 18, men jag trodde att om inte Forest ville ha mig så skulle jag missa tåget, har han sagt.

Sedan gick det snabbt.

Keane tog en plats i a-laget, han debuterade i Irlands landslag 1991, han gjorde succé och utsågs till årets unge spelare i ligan. Brian Clough var nöjd med honom, men minns ett tillfälle då han skickade hem Keane från ett utlandsläger när han hade misskött sig.

- Ingen skulle spela Allan i min klubb, har Clough sagt.

Han hade tidigt märkt Roy Keanes båda sidor - både den opålitlige, destruktive Keane och den pålitlige fotbollsspelaren Keane. Två gånger hamnade han i trubbel i samband med nattklubbsbesök, - oftare var han bäst på plan när Forest behövde det som bäst.

- Jag har alltid rankat honom som ligans tveklöst bäste mittfältare, om inte världens. Så bra är grabben, har Clough sagt.

Alex Ferguson hade sett samma saker, och under sommaren 1993 såg han till att Manchester United betalade 55 miljoner kronor, ett engelskt rekord, för att få Roy Keane till Old Trafford. Real Madrid och Barcelona hade också visat sitt intresse, men Keane tvekade inte.

- Det var ingen tvekan. Jag höll på Spurs (Tottenham) när jag var liten, men resten av familjen var United-frälsta. Jag tror inte att jag haft kvar någon familj om jag skrivit på för några andra, har han sagt.

Och på Old Trafford har han blivit kvar, genom nio år, sex ligaguld, två dubblar, en trippel, 233 ligamatcher och gud vet hur många svarta rubriker.

För Roy Keane fungerar så.

Han skapar rubriker.

På planen är han en bollvinnare med perfekt tajming, ett enkelt passningsspel, fenomenala ledarergenskaper, stort hjärta och superbt närkampsspel. Dessutom är han galen.

Roy Keane kan göra vad som helst på en fotbollsplan. Och han har gjort det, både där och vid sidan om. I sin självbiografi - den som alla pratar om under sommaren 2002 - berättar han om ett fotbollsliv fullt av skandaler, succéer och svarta rubriker, om vartannat. Skandalerna vid sidan av planen har bland annat lett till att han slutat dricka alkohol, en drog som gett honom mer huvudvärk än bara bakfylla. Redan när han kom till Manchester

United drack han för mycket.

- Jag utvecklade en rutin kring det, berättar han i sin bok.

Sena nätter, bakfylla, hård träning, nya sena nätter - allt snurrade för snabbt, samtidigt som han gjorde några fantastiska säsonger på fotbollsplanen. 1997 utsågs han till lagkapten efter Eric Cantona, men det skulle inte bli något bra första år som kapten för Roy. Först hamnade han i bråk utanför ett hotell i Stretford, och fick förhöras av polis, och i september kom den tuffa kraschen.

I hatmatchen mot Leeds spårade Keane ur. I en stentuff tackling mot normannen Alf-Inge Håland skadade han ett ledband i knät och året var förstört. När han låg där på marken hörde han genom smärtan hur Håland anklagade honom för att bara spela skadad. Roy Keane skulle aldrig glömma det.

Roy Keane är ingen clown, han står inte mitt i omklädningsrummet och håller låda och han ordnar inte fester för sina lagkamrater efter träningen.

- Jag har inte hemnumret till en enda av de andra killarna i United, har han sagt.

Som lagkapten kräver han hundraprocentig ambition, han tvekar inte att halshugga den lagkamrat som inte tar i på träning eller match (det där med halshuggning ska bara tolkas bildligt, hittills).

Han lever med sin hustru Theresa och deras tre barn, och älskar hundar. De är, har han sagt, inte lika falska som människor. Och hunden Triggs har spelat en viktig roll i hans karriär. Utan Triggs hade han inte spelat längre.

Efter en match i Newcastle i fjol, när Manchester United förlorat och Keane blivit utvisad för åttonde gången i karriären efter en idiotisk attack mot Alan Shearer, så bestämde han sig för att sluta med fotboll.

Han, spelaren som lett laget till en trippel och som fått det bästa kontraktet i landet (800 000 kronor i veckan), hade fått nog och ville inte vara med mer.

Ett samtal med hustrun och en promenad med Triggs senare hade han ångrat sig.

Roy Keane är fortfarande Premier Leagues bad boy, och han har inte gjort något för att förbättra sitt rykte den här sommaren.

Den 10 maj i våras fick han under pompa och ståt hedersdoktors grad vid University College i Cork.

"Med Roy Keane och hans lag på planen, den nu legendariskt positiva irländska fotbollspubliken på läktaren och hela världen framför tv-apparaterna kommer North-side, Cork City, Manchester och Irland att ha mycket att vara stolta över" hette det i hyllningstalet.

Halvannan månad kom Roy Keane till Asien. Han åkte hem innan VM hann börja.

Bråket med förbundskaptenen Mick McCarthy handlade om att Keane tyckte att landslagets förberedelser var amatörmässiga. Det hade fattats material och kläder, och kapten Keane tyckte inte att det var en värdig uppladdning inför ett VM. Han sa det till McCarthy, och han sa det till en journalist.

Konfrontationen var oundviklig, liksom de stora rubrikerna.

Inför spelartruppen anklagade McCarthy Keane för att ha fejkat skada vid ett tidigare tillfälle - och Keane spårade ur.

Han berättar i sin bok vad han sa till Mick McCarthy:

"Du är en jävla nolla. Jag respekterade dig inte som spelare, jag respekterar dig inte som tränare och jag respekterar dig inte som person. Du är en jävla nolla och du kan köra upp ditt VM i röven".

De övriga spelarna i Irlands trupp skrev under på att de inte ville ha Keane kvar i VM-truppen. Deras kapten åkte hem, och tog en ny promenad med Triggs.

Han har lovat att aldrig spela för Irland igen, så länge som Mick McCarthy finns kvar som förbundskapten.

På lördag börjar Premier League 2002/03, en säsong då Manchester United ska ta revansch på alla efter en säsong helt utan titlar.

Men det är en annan revansch som det pratas om på pubar och läktare i England. Det är den revansch som Roy Keane tog på Alf-Inge Håland för närmare 16 månader sedan.

Tacklingen i sig var vidrig, Håland (som då som nu spelar i Manchester City) såg sitt knä vika sig och domaren behövde inte ens motivera det röda kortet.

Skälet till uppståndelsen nu är att Roy Keane skriver om det.

Han skriver att det var meningen. Och att det var rätt.

Ur boken:

"Jag hade väntat länge nog. Jag tog honom jävligt hårt. Bollen var där (tror jag). Där har du, din f-a".

Det är en galnings erkännande. En galning som kan vinna ligan åt Manchester United för sjunde gången.

Under de senaste 16 månaderna har Alf-Inge Håland spelat totalt 48 minuter, knäskador har satt stopp för mer spel än så. Och även om ingen kan påvisa ett direkt samband med Keanes tackling så finns misstankarna där. I veckan har han väntat på en ny röntgen för att få veta om han har någon chans att komma tillbaka över huvud taget.

Under tiden går debatten om Roy Keane vidare.

Som den alltid har gjort.

Den tuffe Roy heter Maurice i andranamn

Simon Bank