...men jag tror surgubben Ferguson får den

FOTBOLL

Alex Fergusons sista säsong som tränare i Manchester United slutade utan titlar.

Hur lät det där?

Illa, tyckte Fergie - och här står vi nu igen.

Välkommen till Den absolut sista säsongen, uppföljaren.

Den här gången tror jag att surgubben får sin buckla.

Allt var upplagt för Manchester Uniteds självgoda triumftåg i fjol. De skulle vinna ligan, kanske ta med en cup eller två och avsluta alltihop med att med ögonen fulla av tårar lämna över Champions League-bucklan till den nyblivne pensionären Alex Ferguson i hans hemstad Glasgow.

Hade Fergie tänkt sig.

Det var den största felräkningen av en britt sedan Neville Chamberlain (inte släkt med bröderna Neville) gjorde segertecknet och utropade "peace in our time" 1938.

Men eftersom varken Fergie eller Manchester United nöjer sig med en vanlig guldklocka i pensionspresent så försöker de alltså i år igen, och den här gången har de låtit bli både att slå sig för bröstet och att slå fast att det här är det slutgiltiga slutet på en legendarisk tränares karriär.

Rio betyder mycket

Jag tror alltså att de lyckas.

Det finns ett par tunga skäl till det:

Revanschlusta.

United hade faktiskt ett par mellanår på 90-talet, både 1994/95 och 1997/98 var misslyckade år. Båda gångerna studsade de tillbaka med enorm kraft. 1996 tog de hem dubbeln, 1999 vann de en trippel.

Kvalité.

Spelartruppen har inte blivit sämre, möjligen kommer de att sakna fullgod uppbackning bakom Ruud van Nistelrooy och Ole-Gunnar Solskjaer på topp, men i övrigt är laget lika starkt som det varit. Däremot är det mer samspelt, halvfloppen Veron och helfloppen Forlan har fått mer tid på sig att acklimatisera sig och lära sig tänka fotboll på engelska.

Rio.

Den enskilt största orsaken till kraschen för ett år sedan var försvaret. Laurent Blanc och Fabien Barthez såg stundtals ut som något ur en Jacques Tati-film, och lagkamraterna visste inte om de skulle skratta eller gråta. Rio Ferdinand är nästan lika bra som sitt rykte, och kan vara precis vad som behövs för att stabilisera defensiven.

Manchester United blir alltså mästare.

Med 33 procents säkerhet.

För visst kan det lika gärna bli Arsenal eller Liverpool den här säsongen.

Arsène Wengers revolution är ett mäster- och mästarverk. På bara några år har han gett Highbury ett helt nytt lag, ett lag som inte bara spelar den läckraste fotbollen i England, utan också den mest effektiva.

Värvningen av Gilberto Silva är smart, och utspelningen av Liverpool i Community Shield i helgen var ett gott tecken. Men kantstjärnorna Pires och Ljungberg inleder säsongen utanför planen, och jag är tveksam till om Arsenals fysik och spelartrupp håller för en satsning på alla fronter i år.

Men se upp i Champions League.

Rött är rätt i England

Liverpool har satsat hårt på offensiven i sommar, och El Hadji Diouf visade i Community Shield att han tänker leva upp till sin astronomiska kapacitet.

Det var han rätt ensam om. Liverpool var lika blekt som Abel Xaviers skägg.

I förrgår förlorade dessutom ett A/B-lag mot amatörgänget Chester, en pinsam förlust som visar att det kanske tar ett tag för Houllier att få alla bitar på plats - och i år har man inte råd med att missa starten.

Tre lag slåss, det ser extremt ovisst ut. Räkna inte med att se vart det lutar förrän i maj nästa år.

För den som vill helgardera redan nu gäller det som Thåström sa redan -83:

Alltid rött, alltid rätt.

Simon Bank