Precis zzzom väntat

Premier League - då vinner alltid storlagen

FOTBOLL

Chelsea vann, Manchester United vann, Leeds vann.

Gäsp.

"Ligan där alla kan slå alla" är en myt. Premier League har blivit lika förutsägbar som ett avsnitt av Bamse.

De starka vinner alltid, här också.

Klasspelaren Michael Ricketts premiärmål var en öppningssalut med en tung rekyl, Bolton tappade 1-0 till 1-4 mot Fulham - men det var i alla fall en signal.

Premier League är här igen.

Det är så fantastiskt roligt, så intressant, så underhållande.

Men spännande är det inte.

Inte ens svensktoppen kan konkurrera med fotbollsvärlden när det gäller klichéer, och vi svenskar har en relation till engelsk fotboll som är präglad av att vi föll i Tipsextra-grytan när vi var små och vaggades till sömn av publikljud från Loftus Road lika ofta som till "Vyssan lull". En av de starkaste myterna är den om att bollen blir alldeles extra rund någonstans emellan Dover-Calais. I England är tempot så högt, där slår de sämre lagen topplagen stup i kvarten, brukar det låta.

Men det är inte sant.

I går, i premiären, vann alla de tänkta topplagen (Leeds, Chelsea, Manchester United) sina matcher, även om det tog emot rätt rejält för de två senare. Och faktum är att ingen europeisk toppliga är lika förutsägbar som Premier League.

Ett bottengäng har skrällt

Ett test:

Sett över de tre senaste åren har ligans tre bästa lag mött ligans tre sämsta lag totalt 54 gånger. Gissa hur många matcher bottenlagen har vunnit.

Rätt svar: En.

Den sjunde november 1999 sköt Ian Hartson och Marcus Gayle galengänget Wimbledon till 2-0 mot ligatrean Leeds på Selhurst Park. Sedan dess har inget topplag förlorat en match mot ett bottenlag.

Förra säsongen tappade Manchester United till 2-2 mot Derby borta, det var enda gången - på arton försök! - som ett bottengäng tog poäng av topptrion Liverpool, United och Arsenal.

Den som vill se skrällar får ta sig till Tyskland eller Spanien i stället, där har bottenlagen fler individuellt skickliga spelare som kan ta tillvara på de små möjligheter som de får mot Real Madrid eller Bayern München.

Myten är död.

Men länge leve Premier League.

Fulham leder ligan, men här är de fem som fick mig att le mest i går:

Wayne Rooney, 16, debuterade i Everton, och var varken bättre eller sämre än någon annan. Grabben är en egen produkt med potential att bli en blå variant av Michael Owen - och han är ungefär hälften så gammal som Niclas Alexandersson. Tufft av David Moyes att låta honom spela. Och rätt.

Anders Svensson frispelade Marian Pahars, men det har vi sett förut. Det var med en kvart kvar man förstod varför Anders har sett så lycklig ut i sommar.

Han har lärt sig att nicka!

Nu blev det inte mål den här gången, men Guldfoten från Guldheden visade att han kommer att ta nästa stora steg i år.

Givet slut när Solskjaer kom in

Ole Gunnar Solskjaer, the babyfaced assassin, är dynamit. Fortfarande.

United spelade enbart framåt och i sidled mot tappra West Bromwich, men var handikappade av att sakna a) en targetspelare och b) vettiga löpningar.

Albions Jason Roberts var den mest spännande spelaren på planen, men när Ole Gunnar kom in kunde det förstås bara sluta på ett sätt.

Terry Venables kunde inte fått en bättre start på säsongen. Solklara 3-0 på Keegan-offensiva Manchester City (låt er inte luras av att det stod 4-5-1 på pappret, det var mer 4-3-3), och öppningsmål av "El Tels" första värvning, Nicky Barmby. Dessutom sover nog Robbie Keane gott i natt, hans delikata lobbmål var en fin kommentar till alla transferrykten.

Till sist: Frank Lampard frälste Chelsea med sitt 3-2-mål mot Charlton. För West Ham-fansen är Lampard mer känd som Fat Frankie sedan han lämnade klubben. Därför blev många lite extra sura när en idiot som heter Simon Bank skrev fel i Sportbladets Premier League-guide och påstod att Fat Frankie fortfarande spelar kvar i Hammers.

Idiot-Bank tänkte på Trevor Sinclair, men skrev alltså fel. Det här är idiot-Banks sätt att be de miljontals felfria läsare som mejlat om ursäkt.

Simon Bank