Tjurighet och list – sen var Sir Alex en vinnare igen

FOTBOLL

Åtta ligatitlar på elva år...vad finns det egentligen att tillägga om detta Manchester United?

Lyfter ödmjukt på min ljusblå Manchester City-keps och sällar mig till gratulanterna.

På Old Trafford finns en inneboende stolthet som saknar motstycke i engelsk fotboll.

Är ingen större beundrare av Sir Alex Ferguson som person, hans blotta närvaro i samma rum har skrämt vettet ur mig ett par gånger, men mannen är naturligtvis en VINNARE med feta versaler.

Han säger själv att denna ligatriumf är hans största framgång någonsin i karriären, och det kan jag förstå.

Den här gången var det nämligen personligt. This time it was personal.

Han såg ut som en loser i början av säsongen.

Kritikerna ropade högt att Ferguson borde avgå, att spelarna tappat respekten för honom och att han själv förlorat sin berömda touch.

Det tycktes ju inte räcka med att ha ett stjärnspäckat lag på papperet – till och med rerservbänken var bättre än de flesta a-uppställningar i ligan – spelet haltade ändå och United hamnade sensationellt långt efter i tabellen.

Rödtröjorna tog bara åtta poäng av de första 18 möjliga.

Läge för panik.

Betänk att United inte vann någon titel i fjol – och så nu denna dassiga start.

Erfarenhet och tjurig list

En normal manager hade känt marken gunga under fötterna – men Alex Fergusons blå portvinsnäsa kände vittring av nåt annat, nåt som komma skulle.

Han gav truppen den berömda ”hårtorken” efter förlusten med 3–1 mot Manchester City, han var rasande och skällde som en galning i omklädningsrummet.

Men det var också just här han plockade fram all erfarenhet, tjurighet och list.

Riskabelt pokerspel

I ett läge tidigt i vintras hade han beordrat sju av sina spelare att genomgå kirurgiska ingrepp. Detta för att en gång för alla slippa småskavanker, halvskadade spelare och oro i truppen.

Det var ett riskabelt pokerspel. Men Ferguson visste att han skulle vinna på draget i slutändan av säsongen.

Så blev det också.

Undan för undan blev laget starkare. Spelare som Fabien Barthez, Rio Ferdinand, Paul Scholes, Ryan Giggs och ett par till hade visat dålig form, men runt jul var de heltaggade igen. David Beckham började äntligen hitta rätt adress med sina crossbollar, skadade mittfältsbjässar som Roy Keane och Nicky Butt kom så småningom tillbaka och bitarna började falla på plats.

Till och med det omdiskuterade dyrköpet Diego Forlan började göra rätt för sig. Hans två mål i 2–1-segern på Anfield i början av december gav hela United en skjuts i rätt riktning.

Han tvivlade aldrig

Ferguson tvivlade aldrig, i alla fall inte utåt, utan pumpade in budskapet i truppen:

– Vi kommer att gå i kapp Arsenal innan säsongen är slut.

Han brydde sig heller inte om att förstärka laget när transferdörren stod på vid gavel, trots att Uniteds fans krävde det.

”Fergie” visste att han mycket väl hade ett material som räckte, det gällde bara få tillbaka den gamla vinnarkänslan och stoltheten igen.

Så sent som i mars var United åtta poäng efter Fredrik Ljungberg och kompani. Men det är inte så mycket som det verkar, inte med ett trepoängssytem och ett hårt ligaprogram som bäddar för djupdykningar, formsvängningar och snabba skiftningar i tabellen.

Om jag räknar rätt spelade Manchester United sen 17 raka ligamatcher utan förlust, från annandag jul till den 3 maj.

Ruskigt imponerande. Ferguson hade inlett säsongen med en formsvacka som förr eller senare drabbar alla lag.

Sen var det fullt ös.

När Arsenal hamnade i sin svacka slog fällan igen.

Scholes – oerhört bra

Uniteds särskilda hjältar på planen må vara den oerhörde målsprutan Ruud van Nistelrooy, som gjort 79 mål på 100 matcher för klubben. Eller kanske min egen favorit, illern Paul Scholes, som varit oerhört bra de senaste månaderna.

Men det går inte att bortse från Alex Fergusons helt avgörande roll i det hela. Han stod pall när det blåste och lotsade sen fram sitt stjärnlag på ett mästerligt sätt.

Bara en sån sak som att resa sig efter utspelningen borta mot Real Madrid, en match som kunde knäckt sjävförtroendet på den tjurigaste britt, vittnade om styrka och karaktär.

Kalas – på kalaset

I sin 17:e säsong som manager för Manchester United tangerade Alex Ferguson och hans gäng det gamla rekord som innehölls av Liverpool (åren 1975–86):

Åtta ligatitlar på elva år.

Sir Alex var på födelsedagskalas hos ett av barnbarnen när han fick veta att Arsenal förlorat mot Leeds (2–3) och United blivit mästare i kavaj.

Han kan nu i lugn och ro planera för nästa säsong, då det är meningen att laget ska förstärkas ytterligare med storspelare för ett antal miljoner pund.

Ferguson kommer att göra det i sitt sommarhus vid Medelhavet, förmodligen nöjt leende och med en singelmalts whisky i handen.

This time it was personal.