Owen störst i matchen om Liverpool

FOTBOLL

På en och samma eftermiddag fick vi en rejäl klick av gräddan av Premier Leagues spjutspetsar rätt in i vardagsrummet.

Det var Rooney. Det var Mutu. Det var Shearer. Det var Crespo. Det var Cole. Det var Hasselbaink.

Men framförallt var det Michael Owen.

Wayne Rooney var i drygt en halvtimme Merseysidederbyts vassaste anfallare. Han skapade lägen för både sig själv och sin partner Tomasz Radzinski i Evertons anfall.

Rooney kom fram i planen och rörde runt inne i eller strax utanför Liverpools straffområde.

På den andra planändan fick Michael Owen inga bollar att jobba med, utan tvingades att gå ner på mittfältet och hämta den själv.

Även om han gjorde allting så bra att man kan ana en framtida mittfältare på ålderns höst förstod man varför Liverpool startat så dåligt i ligan.

Det var ingen spets på attackerna. Inte förrän Owen fick och utnyttjade ett läge som inte alls var så bra som man kunde förledas att tro av hans sätt att utnyttja det.

Owen hade bestämt sig

Framspelningen gjorde honom visserligen fri i straffområdet, men han fick göra en halvmåneformad löpning och avslutade med vänstern lite snett bakåt.

Det fina med avslutningen var att Owen under sin löpning redan hade funderat ut vad han skulle göra. Absolut ingen vrist, som de flesta skulle försökt med för att sätta bollen med kraft.

Owen var direkt klar över att det handlade om att rulla mot bortre stolpen för att få bollen utom räckhåll för Evertons målvakt Steve Simonsen.

Bredsidan blev inte hård - men den satt i mål via den där bortre stolpen. Det är såna mål som bara de riktigt stora målskyttarna gör.

Owen spädde på med ett mål till och en målgivande passning till Harry Kewell som satte 3-0.

Owen överglänste efter hand klart sin unge landslagskollega Rooney.

Snyggaste målet av dessa i inledningen uppräknade anfallare tycker jag att Chelseas rumän Adrian Mutu gjorde.

Balansen och accelerationen han visade upp i sista steget när han flöt fram och petade bollen med sig för att gå loss från Blackburns målvakt Brad Friedel och sen ur ganska dålig vinkel säkert placera bollen i mål var en ren njutning att se.

Andy Cole som ska ha sett sina bästa dagar som anfallare behövde bara 19 sekunder för att skaka om Chelseas miljardbygge. Att han dessutom gjorde ett andra mål som gav Blackburn en poäng visar att även skyttekungar på väg att bli före detta kan leva över tiden på sin placeringsförmåga.

Crespo osynlig

Jimmy Floyd Hasselbaink placerade stensäkert en straff medan Hernan Crespo inte hann med att uträtta någonting alls under den kvart han fick spela.

Det oavgjorda resultatet visade än en gång att det inte bara är att köpa ihop en massa stjärnor och tro att man ska vinna allt. Chelsea spelade dock stundtals, framförallt i andra halvlek, både effektiv och rent av vacker fotboll.

Juan Sebastian Veron blev på något märkligt sätt överflödig i Manchester United. I Chelsea ser han ut att bli klubbens förste riktige spelmotor sen Ray Wilkins. Han blev 1977 som 18-åring klubbens yngste lagkapten genom tiderna.

Precis som Veron använde Wilkins skallen till att tänka fotboll med. En spelmotor ska ha bollen vid sina känsliga fötter. Det har Veron och det är det som kan få miljardköpen att fungera som ett lag.

Stefan Alfelt (sport@aftonbladet.se)