Manchester City - att älska dem ger magsår

FOTBOLL

LONDON

Ni kanske inbillar er att Manchester City är ett fotbollslag?

I så fall har ni fel.

Manchester City är en allvarlig form av magkatarr.

Fråga mig, som varit Manchester City-supporter i 35 år.

Aldrig en lugn stund.

Aldrig en stabil och trygg tillvaro, aldrig nånsin ett äktenskap att lita på, aldrig en taktik eller en tränare eller en tabellplacering som känns behaglig och säker.

Alltid en gnagande oro i magtrakten.

När andra supportrar firar med champagne eller dränker sorgen med gravöl måste vi City-fans lugna nerverna med rom och novalucol.

Vi har aldrig den blekaste aning om huruvida den kommande säsongen ska bli botten eller toppen, vi vet inte om vi är ett lag för Europa eller för nedflyttning - och det kvittar hur många namnkunniga stjärnor som än köps in.

Är det kanske det som är charmen?

Vet inte. Vet inte ens varför jag fortfarande orkar hålla på ett lag som gör mig smått förtvivlad varje gång jag ser det.

Är det månne den där gamla charmgenerationen med Francis Lee, Mike Summerbee, Colin Bell, Rodney Marsh och grabbarna som spökar fortfarande?

Eller är det andra favoriter som Asa Hartford, Dennis Tuart och Niall Quinn?

Borde vara lysande

Trodde på ett lysande år i år. Nicolas Anelka, Robbie Fowler, Paolo Wanchope, Steve McManaman, Trevor Sinclair... det såg ruggigt bra ut framåt.

Och det började ju bra. City ledde faktiskt Premier League efter en tre, fyra matcher. Det var en tabell att klippa ur och spara.

Men jag borde ha förstått att det var en kortvarig glädje.

City vore inte City om man inte öppnade plånboken först och tänkte efter sen. Det är en sällsynt samling virrpannor som har samlats på en och samma gång i denna klubb, och det är mer tradition än tillfällighet. När andra lag satsar på framtiden köper City lyxbilar som bara har några mil kvar innan motorn packar ihop.

Först värvar man en redan förbrukad Peter Schmeichel som målvakt. Som hans efterträdare väljer man - David Seaman, 65.

När andra söker lagmoral, disciplin och samarbete placerar City bohemerna Anelka, Fowler och McManaman i samma omklädningsrum. Ehh... helloooo?

Bara så ni förstår det kortsiktiga resonemanget.

Kanske inte undra på att det blir så upp och ner som det blir.

Manchester City är gänget som ena dan krossar Bolton med 6-2 - och nästa förlorar med 1-0 hemma mot Wolverhampton.

Åkte ur Uefa-cupen

Efter den fina starten har gänget åkt ur Uefa-cupen mot ett polskt lag som ingen minns vad det heter, blivit utslaget ur ligacupen - och vad värre är: drabbats av total måltorka i Premier League.

Efter tre raka ligaförluster blev det i går 0-0 mot Everton på Goodison Park, och det betyder att City har lirat ligafotboll i sex timmar och fem minuter utan att göra ett mål framåt.

Oerhört. Med såna målfarliga spelare på planen!

Managern Kevin Keegan, nu kallad "Tiny Tears" av lokalpressen, tycks dock ha förlorat greppet om sina stjärnor. Det är snudd på anarki i omklädningsrummet, styrelsen och sponsorerna börjar krokna och den stora supporterskaran den tredje största i England - tycks ha tappat förtroendet för stålmusen Keegan.

Det förtroendet tappade jag själv redan i fjol, då han ställde upp med trebackslinje och självmordstaktik mot Arsenal. Det stod 0-4 innan jag hunnit slicka av skummet på min fatöl.

Omvälvningar väntar

Vi får nog räkna med att det händer omvälvande saker i City den närmaste tiden. Tålamodet börjar ta slut hos alla som gillar klubben. Kanske blir det räfst- och rättarting i veckan inför helgens kanonderby mot Manchester United.

Gårdagens motståndare Everton är Citys raka motsats. Här är stabiliteten norm. Laget har inte varit ur högsta serien på 50 år, det är bara Arsenal som slår det.

Varken Everton eller City var värt tre poäng på Goodison Park, men en sak gjorde mig klart orolig:

Hemmalagets danske mittfältare Thomas Gravesen gjorde en ny supermatch och var bäst på plan. Det har han varit varje gång jag sett honom på sistone, inte minst i landskampen England-Danmark.

Gravesen är grym, både bollvinnare, spelfördelare och kreatör. Hans stolpskott i slutminuterna var värt ett bättre öde.

Jag råder Lars-Tommy att redan nu börja fundera på hur vi ska stoppa den mannen inför mötet Sverige-Danmark i EM i sommar.

Som jag ser det har svensk fotboll ingen motsvarighet på mittfältet just nu. Här krävs specialåtgärder.