Ungefär som att se Assyriska slå Djurgården med 4-0

FOTBOLL

LONDON

Trodde väl aldrig nånsin jag skulle blanda in Assyriska Fotbollsföreningen i en krönika om Premier League, men så får det bli.

Det är ju så anmärkningsvärt när det smäller till:

Charlton-Chelsea 4-2.

Ungefär som att se Djurgården-Assyriska, 0-4.

Kan verka sjukligt långsökt med en jämförelse av den typen, men jag lyckas inte vifta bort den.

Det stora, rika, namnkunniga Chelsea måste i går ha känt sig som Djurgården gjorde i den där cupsemifinalen på Stadion i höstas.

Man är bättre än motståndarna på i stort sett alla platser i laget. Man har internationellt erfarna spelare.

Och så får man ett snabbt baklängesmål nerkört i halsen, man tänker "ja, ja, det ordnar sig nog ändå", men ju längre tiden går, desto virrigare, desperatare och nervösare blir spelet.

Till slut sitter man rejält på pottkanten, det går inte att hitta den vanliga melodin.

Fotbollens psykologi gör att motståndarna växer ännu mer när de märker detta, och sen är loppet kört.

Inga paralleller i övrigt, Charlton är ju faktiskt ett proffsigt topplag i Premier League, men ändå:

Jag såg Assyriska knocka IFK Göteborg med 4-1 och Djurgården med 4-0 och det var "Charlton-stuket" över det hela. Ett lag som går ut på plan med allt att vinna, och som har en spelidé att följa.

Helt respektlöst, bara att ösa på, skit i vad det står på motståndarnas tröjor.

Det är lite typiskt att just Chelsea går i den fällan. Trots att Claudio Ranieris gäng haft det tufft mot Charlton genom åren, trots att man spelat illa i flera av de senaste matcherna och trots att laget borde varit varnat klev man in på The Valley med nån slags övertro på sin egen kapacitet.

Försvaret var en hönsgård

Herman Hreidarsson nickade in Paulo di Canios hörna redan efter 42 sekunder (!), och trots att John Terry kvitterade efter nio minuter var det som om blåtröjorna befann sig i ett förlamande chocktillstånd.

Det stod 4-1 efter 52 minuter, Chelseas försvar var en hönsgård och mittfältet funkade inte alls, och det var först när Eidur Gudjohnsen dundrade in 4-2 som stjärnlaget vaknade till och fattade vad som pågick.

"Annandagsfotboll" kallas det i England, men det är väl en dålig ursäkt för ett Chelsea som måste slå vakt om varenda liten poäng i kampen med Manchester United och Arsenal uppe i tabelltoppen.

Jag vet inte, men för mig var det en avslöjande dag för Chelsea. Jag hade nog trott att laget skulle kunna hänga med på allvar ett tag till och att Ranieri lyckats få ihop ett stabilt lag av de många individualisterna, men nu tvivlar jag.

Som varande rik storklubb tog Chelseas trupp in på ett hotell kvällen före matchen, trots att den alltså gick i London.

En ledig juldagskväll, den stora familjedagen, med tomten och barnen och familjen i centrum...det borde kanske spelarna ha kunnat få som tack för ett bra jobb under hösten. Men nej. Det blev en trist afton på ett folktomt hotell.

Charltons sympatiske manager Alan Curbishley gav däremot sitt gäng ledigt, sa åt grabbarna att ha trevligt med familjerna och koppla av...men inte äta för mycket kalkon.

Tja, resultatet såg vi i går.

Jag vet inte hur mycket kalkon som landslagsmän som John Terry, Frank Lampard och Joe Cole stoppade i sig i smyg på sina hotellrum, men nog såg de bedrövligt dästa ut. Både Lampard och Cole byttes ut av Ranieri. Och Terry hade en grymt kämpig dag i försvaret, han och Marcel Desailly funkade inte alls ihop.

Nu går United-tåget!

Tänk tre landslagsförsvarare i backlinjen - Bridge, Terry och Johnson plus franske världsmästaren Desailly - ändå var det öppna gatan, jättelika luckor, för Charltons anfallare att härja i.

Som Djurgården-Assyriska, som sagt.

Manchester United har en helt annan resning. Laget ställer upp utan Ruud van Nistelrooy, Paul Scholes, Ryan Giggs och Roy Keane - vilken kvartett! - och spöar ändå Everton (3-2).

Jag säger bara: se upp!

Nu går United-tåget!

Arsenal hänger dock på än så länge, 3-0 mot Wolves gav 18:e raka utan förlust. Både Patrick Vieria och Thierry Henry i fin form. Möjligt att Chelsea tänker vika ner sig, men Arsenal gör det inte utan fight.

Peter Wennman