Inte ofta jag säger det - men Sir Alex är stor

1 av 4 | Foto: EMPICS
AUKTORITET I går fick Paul Scholes lära sig den hårda vägen hur Sir Alex Ferguson vill att han ska spela.
FOTBOLL

LONDON

Skriver alltför sällan snälla saker om Manchester Uniteds manager Sir Alex Ferguson.

Men ibland plockar mannen fram kvaliteter som får en att ta upp en stilla applåd.

Som i går, när han tog superstjärnan Paul Scholes i örat och ledde honom in i skamvrån - som om Scholes varit en olydig barnunge.

United tog emot Chelsea i en match som hemmalaget måste vinna för att ha en teoretisk chans på andraplatsen.

Men United fick bara 1-1, och därmed blir det dubbelt London i topp av ligan. Dessutom är det första gången sedan Premier League startades som Chelsea är bättre än Manchester United i sluttabellen.

Sir Alex grät inte blod över det efteråt, hans prioritering just nu är FA-cupfinalen mot Millwall om två veckor. Det är Uniteds stora chans att rädda ansiktet efter en annars medioker (med deras mått mätt) säsong. En tung titel som avslutning får Uniteds fans att resa på lätt krökta ryggar.

Ferguson lämnar alltså inget åt slumpen.

Scholes filmade och kapade

När den ettrige Paul Scholes, en av mina favoriter i engelsk fotboll, gjorde come back efter avstängning ville "Fergie" spela ihop den startelva som han tänkt sig i FA-cupfinalen. Förutom att den nu skadade Roy Keane förmodligen hinner bli spelklar.

Så vad gör Scholes?

Först försöker han uppenbart filma till sig en straff, varpå han helt riktigt får gult kort.

Strax därefter kommer han farande med en vårdslös tackling bakifrån på Chelseas Frank Lampard - tack, landslagskompis - och det var enligt mångas mening matchens mest givna varning.

Men domaren vågade inte ge Scholes rött kort innan ens en halvtimme var spelad.

Scholes kom undan obegripligt billigt.

Sir Alex fattade direkt att här har vi en utvisning på gång, den övertände Scholes kommer inte att överleva den här matchen utan rött kort - och därmed är han ute ur bilden i cupfinalen.

Så Uniteds manager bröt mot det tabu som säger att man aldrig byter ut en spelare före halvtidspausen.

Det hade bara gått drygt 30 minuter när "Fergie" beordrade Scholes av banan. Landslagsstjärnan såg helt chockskadad och knäckt ut. Antingen spelade han oförstående - eller också är han korkad.

Poängen är dock att Ferguson i det läget visade en auktoritet och en intelligens som kanske få andra managers mäktat i den situationen. Det kanske är en haltande jämförelse, men skulle Sven-Göran Eriksson vågat göra samma sak mot en superstjärna som Paul Scholes? Visst hade han väntat till halvtid?

Det är bara en fundering. Kontentan är i alla fall att Ferguson nu kan använda Scholes i den match som kan rädda hela säsongen för klubben. Och om vi nu ändå är inne på managers:

Ranieri mellan himmel och helvete

Claudio Ranieri åker hiss mellan himmel och helvete varenda dag.

I onsdagens Champions League-möte med Monaco var han uppe bland molnen när Chelsea ledde med 2-0. Efter matchen (2-2) skyfflade han kol nere i källaren.

Nästa kväll såg jag honom på första bänk under en konsert i Royal Albert Hall. Han kom med andra medlemmar av den italienska fotbollsfamiljen, Paulo di Canio och Gianluca Vialli, och i deras sällskap fanns damer som inte backar för en shoppingrunda på Harrod"s parfymavdelning.

För musiken stod Zucchero, en italienare som ser ut som Plura Jonsson och tror att han är Joe Cocker, och Ranieri såg måttligt förtjust ut. Men så äntrade den väldige Luciano Pavarotti scenen som gästartist - och när hans röst smekte väggarna i Albert Hall flög Ranieri upp ur sin bänk och befann sig i himlen igen.

I fredags fick han läsa och höra överallt att han ska ersättas av Portos José Mourinho - trots att ingen i Chelseas ledning pratat med Ranieri om saken. Och i går var det alltså mungiporna uppåt sträck igen sedan Chelsea säkrat andraplatsen i ligan.

Mitt i allt detta:

Claudio Ranieri har stått stolt, värdig, vänlig och charmerande. Jag kan inte låta bli, jag plockar fram ett missbrukat ord: Respekt.

Peter Wennman