Fotbollsfest eller huliganfestival – Millwalls framtid hänger på det

FOTBOLL

CARDIFF

Sång och sirener, sirener och sång.

Festen och vansinnet kämpar om utrymmet på Cardiffs gator och torg.

Framtiden för en fotbolls- klubb står på spel.

kaos Efter kvalförlusten till Premier League mot Birmingham 2002 kunde Millwalls supportrar inte sköta sig. Det får inte hända i helgen.
Foto: AP
kaos Efter kvalförlusten till Premier League mot Birmingham 2002 kunde Millwalls supportrar inte sköta sig. Det får inte hända i helgen.

Alla som följer engelsk fotboll vet att Millwall i alla tider byggt hela sin självbild kring en enda sång:

”No-one likes us – we don´t care”. Ingen gillar oss – vi bryr oss inte.

Men tiderna förändras. Sången ljuger.

Millwall bryr sig i allra högsta grad.

Sedan Cypern-födde Theo Paphitis blev ordförande för drygt fem år sedan har klubben gått igenom en total makeover.

Genom målmedvetet arbete har våldsamheterna kring arenan The New Den pressats ner. Dessutom har ekonomin stabiliserats och – tro det eller ej – laget har börjat spela riktigt trevlig fotboll.

I England älskar man en underdog, och historien om hur lilla Millwall tagit sig hela vägen till cupfinal är precis en sådan som väcker sympati.

Och för att göra den ännu lite mer perfekt ställs den strulige fattigpojken Millwall mot den store, stygge, rike skolgårdsmobbaren Manchester United.

Om de vinner vore det den största skrällen i cupens historia – och är det något som England gillar mer än en underdog så är det en underdog som vinner.

Så sången ljuger igen. Numera finns det faktiskt rätt många som gillar Millwall.

Allt det kan förändras på bara några minuter. Det är alltid så mycket enklare att rasera än att bygga upp. Millwalls hela framtid hänger på en tråd, så skör att den knappt ens syns.

Världens ögon är riktade på cupfinalen. Om världen får se bra fotboll kan Millwall se framåt med tillförsikt. Om världen däremot får se kravaller kommer namnet för alltid vara stämplat som huligannäste.

Fansen till hör de mest ökända

Allt det här vet Theo Paphitis. Han vet också att oddsen är emot honom.

Även om han har infört ett registreringssystem som innebär att klubben har kontroll över vilka som köper biljetter till matchen kan han omöjligt hindra biljettlösa trubbelmakare från att resa till Cardiff.

Och till Cardiff vill de.

Inte nog med att Millwalls supportrar är landets mest ökända – Cardiff Citys och Manchester Uniteds firmor sägs höra till deras värsta utmanare.

Vill det sig illa kan den här helgen förvandlas till rena huliganfestivalen.

Risken finns definitivt. När mörkret la sig över stan i går började de dra runt. Små klungor av koncentrerade grabbar fanns i varje gathörn, klädda i de märkeskläder som ingår i uniformen för de brittiska lads som vill känna sig tuffa.

Festen vann över vansinnet

Men hoppet finns också. Trots en del sånt som den brittiska polisen kallar ”incidenter” får kvällen ändå räknas som lugn.

Sången hördes högre än sirenerna. Festen vann över vansinnet.

Så nu är det bara matchdagen kvar.

Det brukar sägas att Nicosia på Cypern är Europas enda delade stad. I dag stämmer inte det, för i dag spärras Cardiff av. Polisen drar en frontlinje så att Manchester Uniteds fans får hållas på gatorna norr om Millennium Stadium, Millwalls till söder.

Jag förstår visserligen inte hur den uppdelningen ska fungera i praktiken, men det finns så mycket här i världen som jag inte förstår.

Jag begriper till exempel inte varför man slåss med fotboll som ursäkt.

Jag kan bara hoppas att det här blir en dag som jag slipper fundera över det.

***

Matchen då? När den börjar är Millwalls chans lika med noll. Skulle de ändå lyckas hålla tätt de första tjugo minuterna skulle den ökat något till att i alla fall vara lika med... ja, ett?!

***

De senaste fem åren har FA-cupen förlorat lite av sin magi. Den behöver en match att minnas. Skulle Millwall vinna har de på egen hand skapat romantik som räcker hela 2000-talet.

Erik Niva