Fotboll att slänga i papperskorgen

Peter Wennman: Vissa dagar ska man absolut inte gå på fotboll

FOTBOLL

LONDON

Highbury i norra London i går:

Helt okej.

Det gick undan, det var smakfullt, man ville faktiskt ha mer.

Jag pratar om hamburgaren före matchen.

Fotbollen kunde man lika gärna ha slängt i papperskorgen.

Det är vissa dagar, vissa regniga och blåsiga och griniga londondagar, då man absolut inte ska gå på fotboll.

Man ska inte trängas med 30 000 andra som också kommit på idén att ta tunnelbanan till stationen Arsenal.

Man ska inte utsätta sig för den förnedring som det innebär att vara i Arsenalfolkets våld, till exempel de klubbanställda som anser att de är On Top Of The World och gör till en sport att jävlas med arbetande journalister - särskilt om de är utländska.

Man ska inte heller gå på myten om den engelska fotbollens storhet.

Jag kan förstå kritiska, svenska artiklar om allsvenska derbyn mellan Djurgården och Hammarby, det är 20 000 på läktarna och spelet anses vara otekniskt, klumpigt och finessfritt.

Inte bättre än allsvenskan

Men är det alltid så mycket bättre att se en match i Premier League inför 37 000?

Nä.

Av nån konstig anledning framstår alltid engelsk fotboll i bättre dager när jag ser den på tv än när jag sitter i själva arenan.

Highbury i går, tidig kick off, Arsenal-Bolton (2-2):

Skräp.

Vi talar om ett Arsenal som inlett ligan med fem raka segrar och som kan spela fantastiskt rörlig och fantasifull fotboll.

Vi talar också om ett Bolton som på papperet är ett riktig bra lag - och som nu tagit poäng av både Liverpool, Manchester United och Arsenal.

Ändå:

Det är för ojämnt, för stor skillnad mellan de bästa och de sämsta spelarna, fortfarande - trots alla miljoners miljoner som läggs ut på att köpa stjärnor - utfyllnadslirare på sina håll och kanter.

Jag sitter alltså på Highbury denna lördag, år 2004, och ser en spelare som Boltons högerback Nicky Hunt.

Först trodde jag att de ställt ut en fågelskrämma på planen. Sen insåg jag att det faktiskt fanns ett par spindelsmala ben som rörde sig innanför den fladdrande uniformen.

Rik fågelskrämma

Jag tror han rörde bollen fem eller möjligen sex gånger under hela matchen. Han bara stod där. Som en tom, skrynklig kostym hängandes på en galge.

När han väl fick bollen sa det "tjong", en spark, sen var han åskådare igen.

Han tjänar väl miljoner han också.

Sicken idrottsman, sicken kvarleva från det gamla fotbolls-England. Han skulle kanske platsa i Superettan...nej, jag tror faktiskt inte det...och han är fortfarande del i myten.

Skulle man kunna tänka sig Nicky Hunt i spanska La Liga? Eller i italienska Serie A?

Tsss...glöm det.

Borde då inte Arsenal ha haft en autostrada på hans kant, borde inte "The Untouchtables", med alla sina världsspelare, ha krossat Bolton på hemmaplan?

Jo, man tycker det.

Men Arsenal i går var också en slags tom kostym.

Jag inser att man inte kan vinna varenda match och att det måste komma en reaktion emellanåt, men det här var inte bra. Inte bra alls.

Thierry Henry...jag vet inte vad jag ska säga längre.

Mannen gör mig galen.

Divan Henry promenerar

Han tog sin häpnadsväckande nonchalans och arrogans till en ny nivå i går. I vissa stunder slog han bara ut med armarna och visade att "äh, jag jag struntar i det här anfallet". När Arsenal fick hörna från höger ställde han sig med ryggen emot och kliade sig i nacken.

När det var en kontraattack på gång PROMENERADE Henry omkring i offsideläge och förstörde det snabba överraskningsmomentet.

Han lät meddela sina lagkompisar att "vänta lite med anfallet, jag måste spatsera ur offsiden först".

Bedrövliga divalater som inte skulle passera obemärkt förbi någon annanstans utom i England.

Henrys räddning - och det som även gör motståndarlagen galna - är ju att han blixtrar till ett par gånger i varje match och gör fantastiska prestationer. Som vid 1-0-målet i går. Lysande. Sen sket han i resten av matchen, i andra halvlek uträttade han inte mer än hörnflaggan.

Bara en kunde dansa

Som jag såg det fanns det en överlägsen lirare på plan:

Boltons Jay-Jay Okocha. En man som kan dansa med bollen.

Och Fredrik Ljungberg?

Jodå, andra halvlek bjöd på en del Freddie-godis. Bollmottagningen och tempoväxlingen - det sa bara wosssh! - före framspelningen till Robert Pires 2-1-mål var världsklass. Och nicken på Dennis Bergkamps suveräna pass var värd ett bättre öde.

Men det enda det osade om på Highbury i går var hamburgaren med ost och stekt lök. Resten är bättre på tv.

Peter Wennman