Investeringarna betalade sig

Abramovitjs pengar blev till guld

FOTBOLL

Pengar är inte allt, sägs det. Men tillräckligt mycket för att köpa ett...ligaguld.

Roman Abramovitjs mångmiljardinvestering i Chelsea kommer aldrig att ge full valuta för pengarna.

Såvida han inte nöjer sig med pokaler – vilket verkar vara fallet.

Det som länge setts som praktiskt bombsäkert är nu även teoretiskt i hamn. 2–0 mot Bolton och fansen kunde äntligen korka upp i de flashiga kvarteren runt King's Road.

Det har ju inte hänt så ofta.

Chelsea har visserligen ett icke föraktfullt bestånd av pokaler i sitt prisskåp men den buckla som betytt mest har samlat damm i 50 år. 1955...det var liksom inte igår Chelsea vann ligan senast (och då för första gången) och fråga en Chelseasupporter hur många gånger han fått det årtalet kastat i ansiktet när förmågan att stå pall en hel säsong förts på tal.

I den tideräkning som gäller numera på Stamford Bridge skrivs 2005 lika gärna år 2. År 2 efter Romans intåg. Chelseas moderna framgångsformel är i allt väsentligt synonymt med en mans uppdykande på den engelska fotbollsscenen för två år sedan.

Satsade miljarder

Sommaren 2003 ville en ryss med ofantligt med pengar ha ett fotbollslag. Roman Abramovitj, ägare till Sibneft, hade sett Manchester United i Champions League-match och förtrollades av stämningen på en engelsk arena.

Han satte sina rådgivare på att sondera terrängen.

Chelsea dök omgående upp som ett lämpligt objekt. Arena mitt i London, traditioner, stor supporterbas – och på randen till konkurs.

På ett bräde köpte Abramovitj aktiemajoriteten för 800 miljoner kronor, för en miljard till fick han bort skuldberget. Några miljarder till och han gav managern Claudio Ranieri de spelare denne ville ha – och i viss mån inte ville ha.

Från Manchester United värvades vd:n Peter Kenyon, för att ge ”know-how” åt den dagliga skötseln av klubben.

Inför säsongen 2003-2004 skulle dominanterna Manchester United och Arsenal utmanas på allvar. Men Ranieri, manager sedan 2000, var inte Abramovitjs man och sprickan mellan dem blev allt djupare. Ranieri tog laget till semifinal i Champions League, men det hjälpte inte. Tvåa efter Arsenal i Premier League med ett nästan helt nytt lag räckte heller inte.

Han fick gå under förödmjukande former.

Värvade en vinnare

Bara det bästa är gott nog åt Abramovitj och redan innan José Mourinho firade Champions League-titeln med Porto, var han öronmärkt för Chelsea.

All internationell toppfotboll av idag styrs av storleken på ekonomiska musklerna och kompetens kostar pengar. Abramovitj ville ha en vinnare – och valde rätt när han tog Mourinho.

Chelsea har satsat storstilat förr och för inte så länge sedan. Men under managers som Glenn Hoddle, Ruud Gullit och Gianluca Vialli kunde Chelsea slå Manchester United ena dagen och snubbla på ett bottenlag i nästa omgång.

Det sista och det svåra är att få elva individer att fungera optimalt ute på planen. I 90 minuter. Vecka ut och vecka in.

Det skötte Mourinho och svetsade samman truppen i en vi-mot-resten-av-fotbollsvärlden-attityd.

Med en solid defensiv, disciplin och ett stjärngalleri som aldrig tidigare skådats på ”The Bridge” har Chelsea bara förlorat en ligamatch i år. Skala för ett ögonblick bort de ryska gas- och oljepengar som smörjt guldmaskineriet och den sportsliga prestationen talar för sig själv: Seger i ligacupen och i semifinal i Champions League och i ligan så här långt 27 segrar, sju oavgjorda och en förlust på 35 matcher.

Värdiga vinnare, kort och gott.

Henrik Skiöld/TT