Roman struntade i kulturen - nu är han en vinnare

Simon Bank: Dokusåpan har bara börjat

FOTBOLL

Roman Abramovitj log sitt märkliga, sorgsna leende. José Mourinho ringde sin fru. Frank Lampard tjöt.

Chelsea är mästare.

50 års väntan är över - men fotbollsvärldens bästa dokusåpa har bara börjat.

För 50 år och en vecka sedan slog Ted Drakes Chelsea Sheffield Wednesday med 3-0 och vann ligan, med ett lag av tolv engelsmän och fyra skottar. Elva år senare föddes Roman Abramovitj, och ytterligare 30 år senare kunde man fortfarande stå på Stamford Bridge en kall februaridag och höra gästande Arsenalfans sjunga:

- You won the league, in black and white. You won the league in black and white. You won the league in the fifties, you won the league in black and white.

Chelsea har varit, mer eller mindre, en loserklubb i 50 år.

Man förändrar inte en sådan kultur över en natt, det funkar inte så i fotbollsvärlden.

Men det har Chelsea struntat i.

Abramovitj - Chelseas the Wolf...

Roman Abramovitj - en skrupelfri rysk oljeoligark med 100 miljarder i fickan - klampade in, lite som the Wolf gör i Pulp Fiction (en av Romans favoritfilmer), med sitt sorgliga leende och berättade om hur man gör ett lag till mästare på det nyrika, ryska sättet. Som the Wolf sa:

- Det tar trettio minuter att ta sig dit. Jag är där om tio.

Abramovitj, Peter Kenyon och José Mourinho har gjort ett vinnargäng av Chelsea på två säsonger.

Man kan skriva mycket om Abramovitjs moraliska bakgrund (den är marginellt vitare än the Wolfs), men hans företagsamhet är imponerande.

I går gjorde Frank Lampard två briljanta mål mot Bolton på skolådan Reebok Stadium, och så var Chelsea mästare igen.

En köpt titel? Ja. Herregud, den dörren står så vidöppen att en kollibri kan slå in den.

Roman har köpt ligatiteln, naturligtvis. Men det finns många exempel på män som försökt köpa framgång i fotboll utan att lyckas. Massimo Moratti har pumpat in mer än fem gånger så mycket i Inter för att få" en Uefa-cup.

Chelsea är inte Inter, Chelsea är något annat.

Till att börja med är de mästare.

De är dessutom fotbollsvärldens mest intressanta dokusåpa, en kombination av mörka hemligheter, dödssynder, sexighet och skönhet.

För några år sedan tittade hela världen med fascination och förundran på Peréz bygge av galácticos i Real Madrid.

Nu tittar alla på Chelsea.

Se på José Mourinho.

Alfahannen Mourinho har gjort fantastiska saker med Chelsea - liksom han gjorde det med Porto. I båda klubbarna började han bakifrån, med att bygga en bergsäker defensiv där alla avkrävdes total lojalitet. I oktober kom Joe Cole, gjorde mål och och avgjorde mot Liverpool. Mourinho sa:

- Om Cole fortsätter spela så här finns det ingen plats för honom i det här laget.

Cole hade fuskat i defensiven, spelat för sig själv.

Det gör man inte i Chelsea.

Hur ofta vinner ett lag en stor liga utan en målskytt? Hur många klubbar skulle klara av att en forward (Mutu) knarkar bort sig, en annan (Kezman) gör fiasko, och en tredje (Drogba) med nöd och näppe snittar ett mål var tredje match?

Fyra riktigt stora hjältar

De stora hjältarna i årets mästarlag är de som spelat mest.

Frank Lampard, den komplette mittfältaren, en extremt funktionell spelare som aldrig spelar för showen - men alltid för laget. En underbar spelare.

John Terry. Nickspecialist och positionsspelare med grym fysik. En underbar lagkapten.

Petr Cech, målvakten som hållit nollan längre än någon annan toppmålvakt i engelsk fotbollshistoria. En underbar målvakt.

Eidur Gudjohnsen, Arnors pojk, som gör det jobb i Chelsea som Deco gjorde för Mourinho i Porto. Går djupt, fördelar, hittar lösningar.

Av allt detta, av elva olika nationaliteter, har José Mourinho byggt ett lag där spelarna sliter hjärtat ur sig för varandra och honom på ett nästan rörande sätt.

Defensivt är de lojala och uppoffrande, offensivt spelar de med fart och rörelse - bollen vilar mycket mer när till exempel Arsenal eller Milan anfaller. Chelsea rullar den på yta, med fart.

Nu är de engelska mästare 2005.

Självklara, överlägsna.

Och det här är bara början.

Grattis till guldet, Chelsea.

Ni har visst vunnit ligan i färg den här gången.

Simon Bank (simon.bank@aftonbladet.se)