Från helvetet på Heyselstadion – till miraklet i Istanbul

Läs om Liverpools 20 år långa färd tillbaka

1 av 6 | Foto: AP/Arkiv
Tragedin Utredningarna av katastrofen på Heyselstadion 1985 pekade ut Liverpoolsupportrar som huvudansvariga för att upploppen på arenans sektion Z startade. Klubben – och samtliga engelska lag – straffades med fem års avstängning från allt spel i Europa.
FOTBOLL

Det tog 20 år att resa från helvetet till himlen.

Det passerade två decennier och 7 299 dagar mellan vinst och förlust.

Sportbladets Mattias Larsson berättar om Liverpools färd från Europacupfinalen 1985 till den i Champions League 2005.

Från helvetet på Heyselstadion – till miraklet i Istanbul.

Solen skiner över Bryssel den 29 maj 1985.

Ian Rush – Liverpools största stjärna – har just förlorat Europacupfinalen mot Juventus med 1–0 sedan Michel Platini iskallt rullat in en tveksamt dömd straff bakom Bruce Grobbelaar.

Rush står i en av de trånga korridorerna under huvudläktaren och tårarna rullar allt fortare längs hans kinder.

Den walesiske landslagsmannen gråter öppet, Liverpools spelare och ledare ger varandra tröstande kramar.

Ingen kan förstå vad de just upplevt.

– Vi ville bara därifrån, ta oss hem för att se att våra familjer mådde bra, få veta vad som egentligen hänt, säger Rush.

Redan innan avspark den kvällen miste 39 personer – 38 italienare och en belgare - sina liv på Heyselstadions läktare.

Trots det spelades finalen.

Den vackra försommardagen i Bryssel var början på vägen in i ett trauma som det skulle ta Liverpool FC 20 år att komma ur.

– Sorgen är något Liverpool alltid kommer att få leva med.

Den är en del av vår historia, en del av det vi ska bygga vår framtid på, säger lagets nuvarande lagkapten Steven Gerrard.

Utredningarna av katastrofen på Heyselstadion pekade ut Liverpoolsupportrar som huvudansvariga för att upploppen på arenans sektion Z startade.

Klubben – och samtliga engelska lag – straffades med fem års avstängning från allt spel i Europa.

Morgonen efter tragedin i Bryssel tar den forne storspelaren Kenny Dalglish över som manager för Liverpool.

Under legendarens ledning vinner klubben – under de fem år man inte får spela i de europeiska cuperna – ligan tre gånger och FA cupen två.

– Vi hade ett fantastiskt lag under de åren, kanske det bästa i Europa. Men det fick vi aldrig chans att visa, säger Dalglish.

– När avstängningen sedan hävdes var vi i något av en generationsväxling. Så här i efter hand kan man se att laget då passerat sin topp.

Dessutom fick klubben ännu en fruktansvärd katastrof att bära på sina redan tyngda axlar.

Vid semifinalen i FA-cupen, mot Nottingham på Hillsborough i Sheffield, i april 1989, hade Liverpool tilldelats biljetter på arenans minsta sektion – Leppings Lane End.

Intresset för matchen var enormt och avsevärt fler Liverpoolfans än de 6 000 biljetter klubben tilldelats dök upp i Sheffield.

Trycket runt insläppet blev enormt. Med tio minuter kvar till avspark fattade polisen det ödesdigra beslutet att helt öppna grindarna in på arenan och fritt låta supportrarna strömma in.

På den tiden fanns fortfarande kravallstaket mellan läktarna och planen och i trycket som uppstod då allt fler supportrar rusade in på en redan full sektion klämdes, trampades och kvävdes 96 Liverpoolanhängare till döds.

89 män och sju kvinnor miste livet. De flesta i åldrarna 20-30 år, den yngsta bara tio.

– Supportrarna ä r Liverpool FC. Utan dem vore klubben ingenting. Det som hände, både i Bryssel och i Sheffield, är fruktansvärt. Något vi aldrig får glömma, säger klubbens nuvarande styrelseordförande David Moores.

På Liverpools hemmararena Anfield – över vars entré ”You´ll never walk alone” står skrivet – finns i dag en minnesplats över offren på Hillsborough.

Genom spelet på planen försökte Liverpool FC gå vidare.

Laget vann 1989/1990 ligan med nio poängs marginal och fansen kunde så smått glädja sig igen – sedan började allting rulla utför.

I februari 1991, nio månader efter det som fortfarande är Liverpools senaste ligatitel, lämnade Kenny Dalglish jobbet som manager för klubben som gett honom allt.

– Anspänningen och den känslomässiga stressen efter tragedin på Hillsborough är för stor. Den får mig att känna som om mitt huvud ska explodera, förklarade Dalglish sitt plötsliga avhopp.

Två månader senare utsågs Graeme Souness till hans efterträdare.

Liverpool slutade tvåa i ligan det året och Souness kom att stanna som manager i fyra år.

En period i klubbens historia som av många supportrar beskrivs som eran då all den storhet som byggts upp sedan citatmaskinen Bill Shanklys tid på 60-talet, raserades in i minsta detalj.

Laget som erövrat världen med sitt snabba direktpassningsspel beordrades av Souness till en rakare fotboll mer präglad av långbollar och defensivt tänkande.

– Det var inte direkt den roligaste perioden av min karriär, konstaterar Ian Rush, som med sina 346 mål är klubbens bästa målskytt genom tiderna, diplomatiskt.

Under Graeme Souness ledning vann laget visserligen FA Cupen 1992 efter 2–0 mot Sunderland i finalen, men kritiken mot managern växte.

Men först i januari 1994, efter att Liverpool slutat sexa i ligan två år i rad, sladdade i tabellen och gick mot ännu en misslyckad säsong, fick Souness gå.

Ännu en före detta spelare, Roy Evans som också var Souness assistent tog över.

– Roy Evans är den sista av Bill Shanklys grabbar. Ingen vet bättre än Roy vad Liverpool står för, deklarerade David Moores.

I dag är Moores av en något annorlunda uppfattning.

– Klubben hade kört fast. Vi borde brutit mönstret redan då, tagit in nytt blod utifrån långt tidigare.

Det nya blodet kom istället 1998 och tog vägen över Engelska kanalen.

Den erkänt skicklige talangutvecklaren Gerard Houllier, med erfarenhet som blanda annat fransk förbundskapten, ansågs som den perfekta mannen att leda Liverpool mot en ny storhetstid.

Efter sju svåra år med blott en FA Cup-titel (92) och en Ligacup-titel (95) hade klubben nu en spelartrupp till bristningsgränsen fylld av potential.

Michael Owen, Steven Gerrard och Jamie Carragher tillhörde det unga talangerna i laget som av många ansågs kunna bli Englands bästa.

Efter att Houllier och Evans till en början delat tränarsysslan fick Houllier snart all makt.

Fransmannen – som varit hängiven Liverpoolsupporter sedan han arbetet som lärare i Walton 1969 och då var en trogen gäst på Anfield – ansåg att den klubbanda som en gång gjort Liverpool så framgångsrikt saknades.

Försäsongen 1999 ägnades därför till stor del åt teambuilding.

Något som gav omedelbara resultat. Liverpool slutade fyra i ligan säsongen 1999/2000 och året därpå skrev Gerard Houllier in sig i historieböckerna för all framtid.

The Reds lyckades vinna en fantastisk trippel – Ligacupen, FA-cupen och Uefacupen – under en och samma säsong.

Klubben vann dessutom Supercupen och Charity Shield och kunde alltså 2001 räkna in inte mindre än fem nya troféer i prisskåpet på Anfield.

– Givetvis är vi mycket lyckliga över våra framgångar, konstaterade Houllier innan han tillade:

– Men den tyngsta titeln har vi kvar att erövra.

Fransmannen pratade naturligtvis om ligatiteln.

Med Owen, Gerard och Houllier hade Liverpoolfansen gott hopp att den snart skulle vara tillbaka på Anfield.

Tyvärr ville Gerard Houlliers hälsa annorlunda.

Den mäkta populäre managern hade sommaren 2001 stora problem med sitt hjärta och genomgick en allvarlig operation i oktober.

Först i mars 2002 var Houllier tillbaka i tjänst och The Reds slutade tvåa i ligan – sju poäng efter Arsenal Närmare en ligatitel kom aldrig Houllier – däremot blev det ytterligare en ligacuptitel, 2003.

Som sin sista gärning innan han avgick som manager, den 24 maj 2004, såg Houllier till att Liverpool kvalificerade sig för kvalspel till Champions League.

Det var i det läget Rafael Benitez, som gjort succé i Valencia, tog över för knappt tolv månader sedan.

Snart därefter flyttade storstjärnan Michael Owen till Real Madrid.

– Jag har ett femårskontrakt här, och långsiktigt är vi på väg åt rätt håll. Men vi har en tunn trupp med många skador, och kan inte bara gå ut och köpa nya spelare som Chelsea, förklarade Benitez i Sportmagasinet ”S” i vintras.

Den tunna truppen räckte inte riktigt till i ligan och i FA-cupen åkte man på en förnedrande förlust mot division 1-laget Burnley.

Laget krånglade sig till final i Ligacupen men förlorade mot Chelsea efter förlängning, men Rafael Benitez skulle få chans till revansch snabbare än han kunde ana.

Liverpool tog sig nämligen vidare från Champions Leagues gruppspel på inbördes möten mot grekiska Olympiakos.

Slog sedan Bayer Leverkusen i åttondelsfinalen med 3–1 både borta och hemma innan man spelade 0–0 mot Juventus i Turin i det första mötet lagen emellan sedan Heyselstadion.

På Anfield i returen gjorde Sami Hyypiä och Luis Garcia målen i hemmalagets 2–1 seger och i semifinalen väntade Chelsea.

Mötet på Stamford Bridge slutade 0-0.

Efter bara 4 minuter av returen på Anfield stötte Luis Garcia in semifinalens första mål.

Det blev inte fler. Chelsea lyckades aldrig kvittera. Resan till Istanbul var klar.

Resten blev – som ni vet – det vi kallar idrottshistoria.

Härföraren Steven Gerrard lyfter med tårar i ögonen blicken mot himlen.

Det han såg var en 20 år lång resa från helvetet som nu nått sitt slut.

Från helvetet på Heyselstadion till himlen i Istanbul – Liverpools 20 långa år.

Mattias Larsson