Mourinho stod som en skolpojke och såg den gamle få nytt liv igen

ÄNTLIGEN! Sir Alex Ferguson hade all anledning att jubla. I gårkväll var kanske kvällen då han räddade både sitt jobb och spänningen i ligan.
Foto: PRESSENS BILD, REUTERS,AP, GETTY IMAGES
ÄNTLIGEN! Sir Alex Ferguson hade all anledning att jubla. I gårkväll var kanske kvällen då han räddade både sitt jobb och spänningen i ligan.
FOTBOLL

En seger i Premier League är fortfarande bara värd tre poäng, men vissa dagar ger en vinst så oerhört mycket mer.

Kanske nytt liv åt en hel serie.

Kanske nytt liv åt ett helt lag.

Kanske nytt liv åt en gammal man.

Tänker förstås på Farbror Ferguson, Sir Alex, och hans Manchester United.

1–0-segern mot Chelsea på Old Trafford var inte bara en slags återuppväckande hjärtmassage på den toppstrid som länge betraktats som död – den var också en klunk ur Den Eviga Ungdomens källa för den åldrande ”Fergie”.

Som han måste ha njutit

Det var i går prick 19 år sen han utsågs till manager för United, så vad passade bättre än att klippa till den unge, kaxige, spolingen José Mourinho?

Herregud så Sir Alex måste ha njutit!

Det fanns en tid, egentligen alldeles nyss, då Ferguson var obestridlig kung bland ligans managers. En levande legend vars beslut omöjligen kunde ifrågasättas, en man vars kunnande och auktoritet fick alla andra att böja sina huvuden tills pannorna slog i gräset.

Så kom Arsenals fransman Arsene Wenger och började mopsa upp sig. Inte bara genom att ställa en slagkraftig segermaskin på benen, utan också genom att bjäbba emot, ifrågasätta och brösta upp sig mot Den Gamle i United. Det utvecklades till ett riktigt sandlådekrig mellan vuxna karlar och framstod som smålarvigt emellanåt – men var samtidigt ett bevis för att en ny period var kommen, att respekten var försvunnen, att Kungen inte längre satt säkert.

Så kom näste utmanare, den fräcke portugisen José Mourinho, och började surra runt Sir Alex som en envis fluga.

Inför toppfighten i går hade han retat gallfeber på Ferguson. Inte bara genom uttalanden av typen ”det är för lätt att vinna den här serien, vi har inget adrenalin i omklädningsrummet längre”, utan också genom knivhugg som ”hade jag förlorat tre matcher i rad hade jag nog riskerat sparken”.

Efter förlusterna mot Middlesbrough (1–4) och Lille (0–1) var det ju precis vad som låg i luften:

Skägget i brevlådan

En tredje raka smäll, mot Chelsea, och Sir Alex hade tvingats in i sin värsta kris nånsin i Manchester United. Han kanske till och med hade fått en vink om att han borde avgå.

Men nu är det alltså i stället Mourinho som står där med två raka förluster (0–1 mot Real Betis i veckan) och skägget i brevlådan.

Eller...ja, han var både nyklippt och nyrakad i går och såg inte längre ut som en bakfull slusk som kommit till matchen direkt från en fest, orakad, rufsig i håret och med slipsen på sned. Säkert en medveten image, alltid kunde det reta nån.

Nu stod han i stället som en skolpojke och såg den Gamle Mästaren ta tre absolut livsviktiga poäng och knappa in på Blå Tågets försprång.

Ingen kan väl påstå att det var en övertygande hemmaseger med tanke på hur spelet såg ut efter paus, det var en grym mangling Chelsea utsatte United för i den desperata jakten på kvittering.

Men man ska akta sig för att använda ord som ”orättvist” i sammanhanget, ty United gjorde det mål som behövdes och kämpade sen som djur – med mer hjärta än på mycket, mycket länge – för att hålla undan.

Keanes ande vilade över matchen

Den vilja som United visade – och det ursinniga tempo som drevs upp i första halvlek – var värd sin belöning. Dessutom visade hemmalaget, precis som Everton nyligen, att det går att störa Chelseas namnkunniga mittfält om man spelar exakt så tufft som det bara går utan att få folk utvisade.

En sån som Alan Smith använde benen som gigantiska häcksaxar emellanåt, Paul Scholes var bättre än på väldigt länge och till och med den utskällde Darren Fletcher vann närkamper på mitten.

Det var Roy Keanes ande som vilade över alltihop. Trots att Keano satt på läktaren hade han stor del i Uniteds triumf.

Just de lagkamrater som han sågat jäms med fotknölarna i veckan – Smith, Fletcher och Rio Ferdinand – ville plötsligt visa hela världen vad de duger till på en fotbollsplan. Fletcher gjorde till och med segermålet, även om jag inte är hundra på att den där nicken i bortre krysset verkligen var avsedd att hamna där den hamnade.

Nu återstår att se om United kan fortsätta i den här stilen och kanske krympa avståndet ytterligare.

För Chelsea, som alltså stannade på 40 raka ligasegrar, betyder det kanske att adrenalinet återvänder innanför de blå tröjorna. Utslagna ur ligacupen, stryk i Champions League, stryk i Premier League...José Mourinho har fått en sten i skon på den enkla söndagspromenaden.

Veckans lista

Peter Wennman