Best kunde bara leva på ett sätt – nykterheten var aldrig ett alternativ

FOTBOLL

Den sista lågan av liv har slocknat i George Bests ögon.

Fotbollslegenden avled i i eftermiddag.

"Dö inte som jag", varnade han världen.

Han sa aldrig:

"Lev inte som jag".

Super man sönder två levrar är det ena givetvis kopplat till det andra.

Ingen människa kan i åratal dricka en helflaska whisky per dag, skölja ner den med tio glas champagne och sen räkna med att få en fridfull, odramatisk död vid 95.

Man får en ful, ovälkommen död vid 59.

George Best såg sig på dödsbädden som ett avskräckande exempel, men skulle han själv valt ett annat liv om om han fått börja om?

Tveksamt.

Han fintade bort sig själv

Jag har i flera år följt honom i brittisk tv, lyssnat på honom i debatter, sett intervjuer och dokumentärer, men aldrig hört honom beklaga sig. Aldrig hört orden "lev inte som jag".

Möjligen kan man säga att mannen som lurade skjortan av så många på fotbollsplanen först och främst fintade bort sig själv.

Men om man ska vara krass: Nog finns det folk som skulle välja att dö vid 59 om de fått vara George Best under hans fem största år.

Det var då, under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet, som han ansågs vara fotbollens störste bakom Pelé. Hans geni blomstrade. Han var snygg, fräck, charmig och hade en oemotståndlig dragningskraft på kvinnor.

Han var en arbetargrabb från Belfast och världen krälade för hans fötter.

Vid fyllda 23 sa han:

- Jag har haft fler än tusen flickor i sängen.

Men han söp stenhårt och lade av bara tre år senare. När en reporter frågade vad han gjort av pengarna gav han ett klassiskt svar:

- Pengarna? Det mesta har jag lagt på sprit och brudar. Resten har jag slösat bort.

Han bröts ofrånkomligen ner till ett vrak. Det blev en röra av bråk, misslyckade kvinnoaffärer, parkbänkar, behandlingshem, nya fylleriskandaler, återkommande löften om "ett nytt liv".

Men George Best kunde bara leva på ett sätt. Den påtvingade nykterheten var aldrig ett alternativ.

Han försökte sig på en geografisk flykt, tog med sig unga hustrun Alex och flyttade till ett ensligt hus i fiskarbyn Portavogie i Nordirland.

Det sprack när längtan efter suparkompisarna i London blev för svår.

Det var någonting med ögonen

Han sålde sin utmärkelse "Årets Fotbollsspelare i Europa" för att köpa ett hus på Korfu, men pengarna räckte inte längre än till krogen.

Han tycktes aldrig kunna skratta utan brännvin.

Det var nånting med de där ögonen.

I dem hade det funnits allt: Spjuveraktigheten, glimten, flirtandet, ilskan, humorn, blicken för fotboll.

De senaste åren, när han satt i Sky Sports studio varje lördag och kämpade för att hålla sig torr, var det bara tomt i dessa ögon. Ingen hemma. Inget liv, inget att leva för. Ingen framtid.

Om ögonen är själens spegel så hade George Bests själ flytt sin kos långt innan han togs in på Cromwell Hospital i London den 1 oktober.

George själv har berättat om skräcken han kände när han en morgon klev ut i badrummet och upptäckte att hans ögon blivit gula. Det var innan levertransplantationen.

Han insåg att loppet var kört. Han skulle inte kunna kröka, festa och härja mer. Han skulle bli tvingad att leva sunt. Han måste bli nån annan än" George Best.

Det kunde han inte.

Maradona: Du är min idol

Det var ohyggligt mycket svårare än att driva Englands försvar till vansinne i en landskamp på Wembley, att vinna Europacupen för Manchester United eller att nästan ensam föra Nordirland till seger mot Skottland i en landskamp som sägs vara den mest genialiska match han nånsin gjort.

George Best hade anledning att skryta och skrävla, men det gjorde han inte.

I en tv-dokumentär visades härom året bilder från hans största ögonblick på planen, men han tycktes inte vilja ta åt sig av allt beröm.

Det var först i sista scenen som han blev känslomässig, som ögonen blänkte till och fick liv:

- Det finaste betyg jag fått kom från Maradona. Han tog mig i handen och sa att jag var hans idol, att jag varit bäst i världen. Så jag var väl hyfsad, då.

Peter Wennman