Från playboylivet till dödsbädden

Bilar, brudar, sprit & fotboll – här är sagan om George Best

1 av 2
ETT LIV FYLLT AV GLAMOUR Historien om Storbritanniens mest minnesvärda fotbollsspelare handlar lika mycket om hans playboyliv som hans trollkonster på fotbollsplanen. ”Best gick på den vilda sidan av gatan”, skriver Sportbladets Lars Nylin.
FOTBOLL

Myten George Best. Om den inte redan existerat hade någon antagligen skrivit den som fiktion eller som filmmanus.

Så skarp är historien om bollgeniet från Belfast som efter karriären tog fel vid de flesta vägval.

På fredagen avled fotbollslegenden, 59 år gammal.

Det var tyvärr minst 20 år sedan fotbollsvärlden började räkna ned mot det beskedet.

George Best var och är den ende brittiske spelaren som med självklarhet nämns bland de största fotbollsspelarna genom alla tider.

Men han var också något helt annat. Glamor. Sex. Spänning. Best gick på den vilda sidan av gatan i en tid när fotbollsspelare åtminstone utåt var slätkammade mammas-pojkar. Han var ”den femte Beatlen” när andra var som Cliff Richard.

Den aspekten på George Best har varit i fokus efter att han pensionerade sig från toppfotbollen 1972, bara 26 år gammal.

Senare har han summerat sitt liv och sina misstag i flitigt spridda citat. Som: ”Jag gjorde av med massor av pengar på sprit, brudar och snabba bilar – resten slösade jag bort.” Eller: ”De säger att jag legat med sju Miss World. Faktum är att det bara är tre.”

Bests undergång började redan strax efter debuten i Manchester United på hösten 1963. Han blev som 17-åring omedelbart ett boy-wonder. Ett United som bara några år tidigare raderats ut i en flygolycka byggde en ny generation spelare, ”Busby’s Babies”, kring den allra yngste, Best.

En hel fotbollsvärld älskade den glamorösa krutdurken George Best.

Under sex säsonger blev utdelningen spektakulär. Två ligaguld, en seger i Europacupen, 1968 valdes han till Europas bäste spelare. Fint folk som Pelé och Eusebio ansåg Best som deras ende jämlike på en fotbollsplan.

Vi som var med såg hans sanslösa dribblingsraider i flimrande svartvita bilder från cupfinaler kommenterade av Putte Kock eller Bo Hansson. Hade vi inte bevisligen sett dem hade de varit omöjliga att tro på.

Efter Manchester United var det om inte fritt fall så åtminstone en oglamorös utförsbacke i klubbar som Fulham, Stockport, Hibernian, liksom några numera bortglömda amerikanska klubbar.

Från mitten av 1980-talet och framåt handlar de flesta pressklipp om Bests privata misär.

Första gången som denna offentlighet var efter en fyllekörning och följande fängelsevistelse 1984.

Senare blev eländet annat än hemligt. Varje förseelse, varje fylla, noterades av engelska media för vidarebefordran till resen av världen. Bara Diego Aramando Maradona har av fallna fotbollsspelare fått se sina tillkortakommanden så exponerade.

Men till skillnad från argentinaren har Best aldrig klagat. Han visste vad han gav sig in på. Han har sagt: ”Jag föddes med en stor gåva. Men med det kommer ofta en självdestruktiv ådra.”

I mars 2000 hade den fysiska klockan tickat ikapp George Best. Han diagnostiserades ha en allvarligt skadad lever. Året därpå fick han en svår lunginflammation kopplad till leversjukdomen. 2002 genomgick han en lever-transplantation och fick ordern ”Sluta dricka eller dö”. Men en man som i ett skede av sitt liv drack 20 glas champagne om dagen ville inte ens då lyssna. Best sa: ”Jag vill hellre dö än att bara dricka vatten.”

Någon renlevnadsman blev han heller inte. Så sent som förra året åkte han återigen fast för fyllekörning och miste körkortet i 20 månader. Rubrikerna har också handlat om hans stormiga förhållanden med först ex-hustrun, 26 år yngre Alex, och senare Gina Devivo respektive Ros Hollidge.

I oktober togs Best akut in på Cromwell-sjukhuset i västra London. Diagnosen var återigen lunginflammation. Men också en njurinfektion och inre blödning som kopplades till den tuffa medicinering som Best gått genom för att undvika att levern stöts bort.

För några veckor sedan började Best att sända ut SMS-meddelanden om att tiden snart var ute. Hans agent Phil Hughes sa till media: ”Det är så dåligt som det kan bli.”

På fredagen somnade George Best in, 59 år gammal.

Det är sorgligt. Men knappast någon skräll. Skrällen är att han inte nått vägs ände redan tidigare.

Och vi är nog åtskilliga som får erkänna att vi stundtals fascinerats lika mycket av hans resa nedför som av den sagolika fotbollsresa han gjorde på 1960-talet.

Lars Nylin