Offer för sin egen myt

Peter Wennman: Vi får allt leva med José Mourinhos drygare uppsyn

FOTBOLL

Fyra matcher på åtta dagar.

Och fyra segrar.

Tolv nya, friska poäng till Chelsea och utökad ledning i Premier League.

Ett litet leende, kanske, Jose Mourinho?

Osårbar? "Chelsea förefaller fullständigt osårbart. Efter den här veckan går det inte ens att drömma om en spännande vår längre" skriver Sportbladets Peter Wennman.
Osårbar? "Chelsea förefaller fullständigt osårbart. Efter den här veckan går det inte ens att drömma om en spännande vår längre" skriver Sportbladets Peter Wennman.

Det blev alltså som befarat (för alla som hoppats på spänning i ligan):

Chelseas överlägsna bredd och kvalitet i truppen stod pall också för det mördande programmet i jul- och nyårsveckan.

Det hjälpte inte ens att Frank Lampard fick sin rekordsvit spräckt och missade en match efter 164 raka (mot Manchester City borta) - när han kom tillbaka gjorde han mål mot både Birmingham och West Ham.

Det hjälpte inte att Fulham sensationellt hämtade upp 0-2 till 2-2, Chelsea grejade ett segermål ändå.

Det hjälpte inte att mittfältsstjärnan Michael Essien fick en av säsongens fulaste stämplingar (av Nigel Reo-Coker) och fick bäras av planen efter tolv minuter i går.

Det hjälpte inte att Joe Cole var avstängd och utskälld.

Betrakta världen arrogant

Det hjälpte inte heller att ett par av Chelseas klippor, Makelele och Geremi - framför allt högerbacken Geremi - såg ovanligt yviga och otajmade ut på Upton Park i går.

Och det hjälpte inte att West Hams stridsvagn Marlon Harewood kvitterade till 1-1 efter bara några sekunder av andra halvlek - när det var klart hade Chelsea vunnit med 3-1 och missat lägen till tre, fyra mål till.

Efteråt kunde managern Jose Mourinho ändå stå där och betrakta världen under arrogant halvslutna ögonlock och summera en perfekt genomförd vecka.

Jag vet inte längre med denne Mourinho.

Jag älskade hans attityd när han landade i London och sket engelsmännen på näsan, det kändes som om han var exakt rätt man att röra om i den gamla inavlade tränarkåren, i den tradition som innebär att har du en gång fått jobb i en klubb kan du vara hur dålig som helst och ändå sparkas vidare till nån annan - där du kan fortsätta vara dålig några år till.

Och att Mourinho är rätt man för Chelsea råder det fortfarande ingen som helst tvekan om.

Men med tiden tycks det också som om det där uppfriskande kaxiga förvandlats till nåt annat...en slags bitterhet jag inte kan förklara.

Man får säga vad man vill om managers som Arsenals Arsene Wenger och Manchester Uniteds Sir Alex Ferguson, men några inavlade nollor är de sannerligen inte.

Hela världen mot Chelsea

Trots det har de också fått ta emot onödiga spottloskor från Mourinho. De är inga duvungar själva, men portugisen har flera gånger sänkt sig till en ovärdig nivå. Rena barnsligheter. Har han inte kallat folk "fönstertittare" har han lämnat planen utan att tacka för matchen - efter ett gnabb som tydligen handlade om ett julkort (!).

Till detta kan man lägga diverse attacker på domare som närmast anklagats för att driva en konspiration mot Chelsea.

Jag fattar att Mourinho vill skapa en atmosfär av "hela världen hatar Chelsea, det är vi mot resten". Det är det äldsta tricket i boken när man vill samla ett gäng individualister och stjärnor kring ett gemensamt mål. Och den planen funkar alldeles utmärkt.

Men nu känns det som om det blivit lite för mycket av Mr Mourinhos stöddighet.

Det här med Joe Cole är nästan lite otäckt...att stänga av en kille från träningen och såga honom offentligt för att han "spelar för själviskt" i en match låter mycket märkligt. Det borde ha varit en diskussion som han kunde ha hållt inom laget.

I stället gick Mourinho, hårdingen, ut och gapade om att "händer det en gång till har Cole spelat sin sista match i Chelsea".

Herregud... för att han dribblade för mycket?

Det låter som "management by fear". Det stämmer inte med bilden av en tränare som rusar ut på planen och kramar om sina spelare, vilket Jose alltid gjorde förr.

Fullständigt osårbart

Det låter dessutom som en man som börjat bli offer för sin egen myt, och det är kanske en smula tidigt.

Nå, vi får leva med den där allt drygare uppsynen eftersom Chelsea förefaller fullständigt osårbart. Efter den här veckan går det inte ens att drömma om en spännande vår längre.

Med tanke på det var det ju synd att inte också Liverpool kunde plocka maximala tolv poäng. Men trots att de röda kanske spelar ÄNNU bättre fotboll än Chelsea i nuvarande form krävde det hårda schemat till slut sin tribut. 2-2 borta mot Bolton i går sedan Luis Garcia lyckats kvittera med ett klassmål tio minuter före slutet.

Chelseas sköna form - Fyra segrar på åtta dagar

Peter Wennman