Spänningen stiger

Uniteds sena mål räddar dramat – om andraplatsen

FOTBOLL

Ett sent segermål heter " a late winner" på engelska.

Men i dag översätter vi det till:

Den late vinnaren.

Så synd att du inte såg vad som hände bakom ryggen, Sven-Göran Eriksson.

Svennis hade parkerat sig på Old Trafford för att se jättematchen mellan Manchester United och Liverpool, och tv-kamerorna zoomade in när han lämnade sin plats och stack därifrån efter 78 minuters spel.

Det stod då 0-0, och allt pekade också på att det skulle sluta så.

Men när matchklockan just hade passerat 90 minuter hoppade mittbacken Rio Ferdinand upp och nickade in Uniteds segermål, klockrent och mycket vackert.

Talangfull men lat

Rio, alltså - mannen som Svennis kallade "talangfull men lat" i de där beramade samtalen med den falske shejken i Dubai.

Det hade onekligen varit roligare om vi hade fått se Svennis ansiktsuttryck i tv i det ögonblicket.

Detta sagt som en liten udda poäng i det hela.

Det väsentliga var att Svennis förmodligen hade sett vad han behövde efter de utmärkta formbesked som lämnades av hans tilltänkta VM-spelare.

Rio och Gary Neville var förträffliga i Uniteds försvar. Det var också Wes Brown, som bör ha stärkt sina aktier i den mördande konkurrensen om mittbacksplatserna. Framåt...och bakåt...och sidledes också, för den delen, imponerade Wayne Rooney med sitt enorma register.

Det spretade åt alla håll

Och i Liverpool dominerade som vanligt Jamie Carragher i försvaret och Steven Gerrard på mitten. Peter Crouch, skadad i andra halvlek, hade det svårare i anfallet och fick en matchbild som inte passade honom. Jag är inte säker på att han bör försöka sig på överstegsfinter a la Ronaldo som igår - det såg ut som när man försöker lära sig äta med pinnar för första gången. Det spretade åt alla håll.

Där var i alla fall sju VM-aktuella som inför Svennis ögon gav järnet i en prestigematch som i alla fall tilltalade mig. Det snackades om "kontrollfotboll" bland experterna i tv-studion, men det lät en aning klyschigt. Det jag såg var ett ruggigt uppdrivet tempo, passion, några riktigt fräcka genombrottsförsök och kompromisslösa närkamper, särskilt i första halvlek. Ett tag hängde det ett korsband eller en hälsena i luften, men det lugnade ner sig något.

Värt ett bättre öde

I mina ögon var Liverpool värt ett bättre öde och skulle haft åtminstone oavgjort. Men gör man missar som Djibril Cissé, sopren framför halvtomt United-mål, får man kanske skylla sig själv.

Just denne Cissé har jag länge haft svårt att se storheten i, jag fattar inte varför Rafael Benitez envisas med honom i startelvan. Å andra sidan är jag en beundrare av Fernando Morientes, så det är väl därför jag klagar.

Jag förstår inte heller hur Sir Alex Ferguson orkar tjata vidare med Darren Fletcher i match efter match, som om det skulle finnas en överenskommelse två skottar emellan att Fletcher ska spela 90 minuter vecka ut och vecka in, hur illa det än går. Nu gjorde väl Fletcher en ovanligt stabil insats just i går, det ska sägas, men är Uniteds material verkligen så tunt att det inte finns alternativ?

Hur som helst, Liverpools förnäma svit på tolv raka utan förlust sprack när United visade upp de där extra hornen i pannan som växer fram när hedern står på spel. Som mot Chelsea hemma tidigare den här säsongen.

Och det enda tråkiga med det är väl att Chelsea på så vis behöll avståndet neråt. Liverpool, med två matcher mindre spelade, hade ju chansen att skapa lite, lite spänning efter Chelseas överraskande poängförlust mot Charlton (1-1) tidigare under lördagen.

Men nu blir det i alla fall ett spännande race om andraplatsen i ligan, alltid något.

Veckans lista