När Mourinho står vid sidlinjen blir han en pajas

Peter Wennman: Han kan starta ett bråk i ett tomt rum

FOTBOLL

Att mannen håller på att bli galen råder det väl ingen tvekan om.

Det är bara en tidsfråga innan det kommer in män i vita läkarrockar på nån arena i England och för bort José Mourinho till en plats där lugnet råder, där man kan lägga pussel eller spela femkort.

Men att det skulle hända nu, redan i år?

No way, José.

Jag ryckte som alla andra till över rubriken ”Mourinho sparkas” som spreds till världens tidningar natten till i går.

Det påstods, från säkra källor, att Chelseatränaren skulle tvingas avgå redan till sommaren efter ett storbråk med ägaren Roman Abramovitj.

Först lät det som ett möjligt scenario, till och med troligt, eftersom Mourinho uppträtt minst sagt instabilt på senare tid.

Men så upptäckte jag varifrån uppgifterna kom:

Sunday Mirror.

Morsning. Så var det med den saken.

Det är alltid samma visa:

Det är omöjligt för resten av media att inte föra vidare en sensationell uppgift i en jättetidning som slår upp sitt ”scoop” i stora rubriker. Det händer ju faktiskt, emellanåt, att artikeln stämmer.

Men dagen efter dementeras som oftast allting av alla utom Sunday Mirror som vilar lugn och tyst tills nästa nummer kommer om en vecka. Då är allt glömt.

Min teori är den här:

Både Peter Kenyon, ordföranden, och Roman Abramovitj, ägaren, är trötta på José Mourinhos fasoner. De gillar fortfarande hans sätt sköta fotbollslaget och hans förmåga att få ett gäng stormrika individualister att samarbeta på planen. De är missnöjda med resultaten i Champions League under de två senaste säsongerna, men att de skulle vilja bli av med honom på rent fotbollsmässiga grunder är otänkbart. Mourinhos facit med Chelsea är helt fantastiskt.

Englands mest hatade lag

Men det finns också en annan sida av myntet. När den vidrigt rike Abramovitj köpte Londonklubben ville han skapa det bästa fotbollslaget i världen.

Är man bäst, vinner de största troféerna och har de skickligaste spelarna blir man med viss automatik också ett väldigt populärt lag. Alla älskar en vinnare. Det bör, om man inte handlar alldeles för dumt, vara en lysande affär på lång sikt.

Nu har det inte riktigt gått som ryssen tänkt sig.

Chelsea är ett strålande, spännande lag.

Men Chelsea är också Englands mest hatade lag.

Ville Roman Abramovitj verkligen betala miljarder kronor för att få äga en klubb som alla vill spy på? Är det värt priset att vinna ligan två år i rad (om man nu inte klappar ihop fullständigt) om man ändå inte är omtyckt och affärerna går illa?

José Mourinho tycks inte ha nåt emot att bli hatad. Det är i själva verket hans grundkoncept för att få hela den blå segermaskinen att fungera: ”alla hatar oss”.

Men han har gått över gränsen nu. Hans uppträdande är genant, idiotiskt, pinsamt att skåda. Mannen som kom som en frisk fläkt och rörde om i den gama grytan (jag älskade det) uppträder numera som en grinig barnunge. Han kan starta ett bråk i ett tomt rum. Han ser spöken överallt.

Opinionen har svängt totalt

Jag märkte det när jag var i London nyligen: hur opinionen svängt totalt. Den tidigare så populäre portugisen får nu svidande kritik i media. Han är illa ute, och han får skylla sig själv. Han var till exempel så korkad att han startade ett jättebråk med West Bromvichs manager Bryan Robson och skymfade denne.

Herregud, inte kan man hoppa på en ikon som Robson, tidigare lagkapten i landslaget, och tro att man ska gå vinnande ur den striden!

Jag fattar inte vad som hände. José är skicklig, karismatisk, snygg och har förlorat endast fyra ligamatcher på två år. Ändå ständigt denna misstänksamhet, detta missnöje. När han medverkar i tv-reklam i England är han hur briljant som helst, när han står vid sidlinjen blir han en pajas. Det är kanske skådespelare han borde bli?

Tanken på att Abramovitjs tålamod verkligen håller på att ta slut finns alltså där, och det gjorde den tydligen också hos Sunday Mirror. Men steget är fortfarande långt från ren spekulation till sanning. Så drastiska är inte Chelsea att man kickar Mourinho redan nu.

– Jag har kontrakt till 2010 och stannar, allt annat är lögn, sa han i går. Och Peter Kenyon sa samma sak.

Det lär inte ha ändrats efter smällen i går, då Fulham för första gången på 26 år slog rivalen från västra London. 1–0 på Craven Cottage, sen Mourinho bytt ut två VM-spelare, Joe Cole och Shaun Wright-Phillips, efter 26 minuter (!). Cole såg inte glad ut, om man säger så.

Mourinho levde förstås rövare eftersom Didier Drogba fick ett mål bortdömt för hands. Det VAR hands, det erkände Chelseacoachen, men han ansåg att varken domaren eller hans assistent hade sett det – och dömt helt på publikens reaktioner.

– Det finns 19 lag och 19 managers i den här ligan – och så finns det Chelsea. Vi står ensamma, sa han till Channel 4.

Vita rockar, som sagt, vita rockar.

Peter Wennman