Wennman: Chelsea satte in dödsstöten - där bakom lever kampen

FOTBOLL

Ja, så var det alltså klart.

Premier League 2005-2006 var spännande i sisådär 27 sekunder, känns det som, innan José Mourinho smugglade ner fel sorts tuggummi i Alex Fergusons kavajficka.

I stället för ett snärtigt litet Toy fick Sir Alex brottas med ett Hubba-Bubba som växte till en stor, seg, omöjlig uppgift.

Gamle fine vän av ordning kommer naturligtvis att påpeka att det inte är klart förrän Den Feta Damen sjunger. Men där har han fel.

Det är alltid klart i samma sekund som Frank Lampard gör mål på Bolton på Reebok Stadium.

Så var det i fjol, och så blev det nu.

2-0 för Chelsea betyder, i krassa siffror:

Nio poängs försprång till tvåan Manchester United, tio plusmål bättre, fyra matcher kvar att spela.

Ni fattar att tempot i Sir Alex käkmuskler sjunkit betydligt?

United hade chansen att hålla titelracet vid liv ända fram till målsnöret, men sumpade alltihop i ett spänt, ansträngt och sorgligt fredagsframträdande mot Sunderland (0-0).

Det såg ut som om Ronaldo, Rooney, van Nistelrooy och de andra drabbats av nån slags kollektiv Zlatan Ibrahimovic-förbannelse där bollen studsade fel i sista sekunden i varenda avgörande moment.

Terry - världens bäste

Så det var alltså upp till Chelsea att sätta in dödsstöten i Bolton i går, och det gjorde de blå på ett professionellt sätt - utan att för den skull visa absolut briljans.

José Mourinho kan tacka två engelska VM-stjärnor, John Terry och Frank Lampard.

Chelsea hade en hel del problem med Bolton (stolpskott av Vaz Té, till exempel) när Terry och Didier Drogba omarkerade gick upp på Lampards inlägg och nickade i mål - båda två, såg det ut som. Terry var dock den som tillskrevs målet till slut.

- John är världens bäste mittback, fastslog Mourinho efteråt.

Och så var det alltså denne Lampard, som haft en ganska lång period där spelet inte varit lika outstanding som under hösten och vintern. Han har väntat länge på att få göra sitt 15:e ligamål, bäst i Chelsea och bäst av alla mittfältare i ligan, och äntligen kom det.

Lampard tog emot Hernan Crespos perfekta pass och dundrade in bollen i samma målbur som i fjol, då Chelsea säkrade ligatiteln på Reebok.

Två engelsmän hjältar, alltså. Det kan vara värt att påpeka i en match där bara fem spelare av 22 i startelvorna kommer från England. Bolton slog nån slags rekord genom att ha tio olika nationaliteter på planen från start. Med de som satt på bänken var det 14!

Ligatiteln är alltså grejad för andra året i rad, allt annat är science fiction, men manager Mourinho säger:

- Vi varken hoppar eller sjunger. Det är fyra matcher kvar.

Typiskt.

Kampen bakom engagerar

Den mannen går inte att läsa. Här har han gått i veckor och nästan hånskrattat åt Uniteds jakt bakifrån. Och nu när guldbordet står uppdukat och klart blir han plötsligt ödmjuk.

Hur som helst:

När jag skrev att Premier League aldrig blev riktigt spännande så talar jag förstås om titelfighten.

Det händer annat där bakom som engagerar massor av fans:

Kampen om fjärdeplatsen, den som garanterar en plats i Champions League.

Tottenham är fortfarande fyra poäng före Arsenal, eftersom båda londongängen vann i går. Och helt uträknat är inte Blackburn, som har en match mindre spelad.

På Highbury hände det märkliga saker. Det stod bara 1-1 mot West Bromwich, det var jättekris för Gunners, när Arsene Wenger kände sig manad att släppa in gamle Dennis Bergkamp i den 72:a minuten.

Det var ju Dennis Bergkamp Day, fansen på läktarna var klädda i orange för att hylla holländarens 11-årsjubileum på Highbury, och Wenger kände förstås trycket.

Varpå Dennis spelar fram Robert Pires till 2-1 och själv läckert placerar in 3-1!

A Topwork Orange, en okänd filmsaga av Stanley Kubrick.

Det betyder att derbyt Arsenal-Tottenham, fighten om fjärdeplatsen, sannolikt blir intressantare än mötet mellan ettan och tvåan, Chelsea och Manchester United.

Peter Wennman