Han var kanske gladare än jag någonsin sett honom

Sportbladets Peter Wennman: Har Fredrik Ljungberg haft en bättre Alla Hjärtans Dag?

FOTBOLL

BOLTON

Han kom där i korridoren med en röd badhandduk om höften och tatueringar på den nakna ryggen och var...kanske gladare än jag nånsin sett honom.

– Vi ses sen, ska bara klä på mig, tjoade han.

Happy Valentine, säger dom i det här landet.

Tja, har Fredrik Ljungberg haft en bättre Alla Hjärtans Dag?

Det var i alla fall en kväll som bultande Arsenal-hjärtan sent ska glömma.

När Ljungberg kom in med tolv minuter kvar togs han emot som en återuppstånden Messias av Gunners stora klack på Reebok Stadium.

Efter två månaders frånvaro (lårskada) hälsades han välkommen tillbaka med den gamla ”We Love You Freddie-sången”, ni vet den där som skapades när han fortfarande hade hår med en röd färgklick i på huvudet.

Läget var sådant att Freddie skickades in av Arsene Wenger för att täppa till och jobba bakåt och springa som sjutton i stället för den utmärkte Alexander Hleb, som börjat trampa luft.

Nu gällde det bara att hålla 1–0-ledningen för att en åttondelsfinal i FA-cupen skulle vara säkrad, det borde vara relativt lugnt.

Men så annorlunda det blev.

Vilket helvetiskt, sjukt, drama som återstod.

Jag borde förstått det.

En helt osannolik miss

Gilberto Silva hade missat den straff som skulle gett Arsenal 2–0 och dödat matchen.

Sen missade Adebayor öppet mål med drygt fyra minuter kvar – en helt osannolik miss – och där satt jag med mitt tunga spel (1–0 till Arsenal) och tänkte:

– Nu kvitterar väl Bolton på stopptid, förstås.

Klart dom gjorde det. Så att min bettning skulle spricka och vi alla skulle tvingas frysa oss igenom en förlängning och straffsparkar och vissa av oss (till exempel jag) tycka att det finns mysigare sätt att fira Alla Hjärtans Dag på än att stressa hem ett par texter från en fotbollsarena i Bolton mitt i natten.

Men med facit i hand:

En kanonkväll!

Att få se Fredrik Ljungberg på gammalt typiskt manér hitta en lucka i djupled och sätta 2–1 – det verkliga hjältemålet – var en upplevelse.

Borta i två månader och sen ett sånt mål i i en förlängning mot Arsenals bogey-team Bolton, på bortaplan i FA-cupen...det var nästan för bra för att vara sant.

Boltons manager Sam Allardyce stod utanför ett omklädningsrum efteråt medan jag väntade på Ljungberg och han sa:

– Visserligen blev det 3–1, men det var Freddies 2–1 som knäckte oss, och det var ett toppklass-mål. En superb prestation av honom.

Smärre mirakel att man var med

Allardyce kunde liksom inte fatta att det ändå varit så nära att Bolton tagit Arsenal till straffläggning. Han kunde inte klaga på nånting (jo, ribban och stolpen), eftersom Arsenal missade TVÅ straffar (Gilberto och Baptista) och ett öppet mål (Adebayor) och hade ett klart grepp om spelet, särskilt i första halvlek. Att Bolton var med i matchen så länge var ett smärre mirakel.

– Det vore ju klart skönare om vi kunde avgöra matcherna lite tidigare. Jag var olidligt nervös där jag satt på bänken. Ren tortyr, sa Ljungberg efteråt.

Sen klev han alltså in och gjorde den här märkliga fotbollskvällen – med missade straffar, missade jättechanser, stolp- och ribbskott hit och dit – mycket minnesvärd.

Jag gillar Bolton, det är ett lag som är kapabelt att stjälpa vilka jättar som helst med sitt enorma teamwork, och jag älskade det snygga Reebok Stadium som jag besökte för första gången i går.

Jag är också full av beundran för det Arsenal som kan ställa upp med ett reservlag i Carling Cup och vara i final, en mix av A och B i FA-cupen och vara i åttondelen, och nu kan kasta in såna som Fabregas och Henry till ligan och Champions League.

Jag tycker inte om Baptistas otroligt klumpiga passningar, men jag älskar såna som Rosicky och Hleb och DeNilson när de spelar som igår. I en match som inte innehöll några höjdbollar alls, stora applåder till både Bolton och Arsenal.

Och jag älskade att se Fredrik Ljungberg göra mål igen, vi är tillbaka till ruta ett.

Exklusiv intervju med svenske stjärnan

Peter Wennman