Räddaren Ronaldo

Nu är det klart – Manchester blir mästare

Mästarna En vild glädjeorgie bröt ut i Manchester Uniteds läger när Cristiano Ronaldo gjorde 2–1 mot Fulham i den 88:e minuten.
Foto: GETTY IMAGES
Mästarna En vild glädjeorgie bröt ut i Manchester Uniteds läger när Cristiano Ronaldo gjorde 2–1 mot Fulham i den 88:e minuten.
FOTBOLL

LONDON

Det är tio omgångar kvar, men jag tror vi kan säga det nu:

Cristiano Ronaldos solouppvisning i går gav GULDMÅLET som gör Manchester United till mästare i Premier League.

Bara mästare gör såna mål.

Bara såna mål gör lag till mästare.

Jag vet inte hur det såg ut i tv, jag misstänker att det kanske inte tycktes lika märkvärdigt där, men från min position på Craven Cottage var det alldeles makalöst.

På den här lilla tajta arenan sitter vi i media så nära sidlinjen att vi nästan kan ta på spelarna, vi hör deras andhämtning, ser minsta grimas, uppfattar små detaljer i närkamperna, imponeras av hur fruktansvärt fort det går i ”real life”, så att säga.

Manchester United var nere i brygga mot det frustande, aggressiva, vilt kämpande (herregud, slogs de för sina liv?) Fulham, det stod 1-1 och framför ögonen på mig fick Ronaldo en smäll på foten under en dribblingsräd.

Jag tror att jag hade tagit samma ”smäll” utan att blinka, om jag så haft sandaler på mig, men Ronaldo stöp i gräset, vred sig som en kålmask och hade ont, ont, ont i fossingen. Det var ett dåligt försök att filma till sig en frispark.

Sekunderna senare hoppade han upp, sökte sig ut mot vänsterkanten, fick bollen några meter innan mittlinjen – och drog i gång den rush som troligen kommer att vinna ligatiteln åt United.

Säger som Hasse Alfredsson:

– Spik i foten? SPIK I FOTEN!?

Plötsligt gick benen som trumpinnar på Ronaldo, han var tiondelen av en sekund före två hemmaspelare i kamp om bollen och drev den blixtsnabbt, framåt, inåt – och avslutade med ett skott som touchade ett ben innan det satt i nätet.

Vet inte om jag nånsin sett en spelare ta sig så kvickt med bollen från mittlinjen till straffområdet, allt ser ju ut att gå så fort när man sitter nära, men det var ruggig sprutt i Ronaldos ben.

Glädjeorgie i Uniteds läger

Det går att förstå den vilda glädjeorgie som utbröt i Uniteds läger, ty som jag sa:

Det är såna mål som gör ett mästarlag.

Att krångla sig ur detta hemmagrepp, vända matchen och avgöra i den 88:e minuten – utan att spela bra – måste vara enormt stärkande inför fortsättningen.

– Vi fick gräva djupt, det här var säsongens svåraste match för oss, sa Sir Alex Ferguson efteråt.

Sir Alex bytte till en superoffensiv uppställning efter 66 minuter, hade både Henrik Larsson, Wayne Rooney, Louis Saha och Ronaldo som attackerande spelare och Paul Scholes och Ryan Giggs i framskjutna mittfältspositioner, ändå var det alltså nära att Fulham snott åt sig minst oavgjort.

Hemmacoachen Chris Coleman hade definitivt en poäng när han hävdade att Edvin van der Sars nerdragning av Heidar Helguson i slutminuten var straffspark. Och Uniteds keeper tvingades till flera andra direkt avgörande ingrepp.

Ingen hyllning av Henke

Och Henke, undrar ni?

Nej, ingen hyllning den här gången.

90 minuter på planen och ett evigt springande i luckorna, som vanligt, men ingenting gick fram, ingenting studsade rätt, ingenting såg bekvämt ut.

Varken Larsson eller Ronney kom liksom in i det hela, det blev för långa avstånd mellan de båda och de ställdes också mot ett mycket bra, tufft, närmarkerande hemmaförsvar. Mittbacken Philippe Christanval gjorde ett superjobb på Larsson, enligt min mening.

Den svettigaste insatsen jag sett på länge i ligan stod i alla fall Fulhams lille lagkapten Michael Brown för på mittfältet. Herrejisses, karln var som en pitbull, han sprang och slet som en dåre och höll på att göra Paul Scholes tokig.

Den där Brown...jag undrar om han inte är Premier Leagues mest underskattade spelare.

En annan het match i London var förstås bottenderbyt mellan Charlton och West Ham (4-0). Det blev en ny praktsmäll för The Hammers, laget är i total disharmoni, och nu får vi se om ägaren, det isländska ägget, har fortsatt tålamod med Alan Curbishley. West Ham åker ur nu.

Det glädjer mig att Javier Mascherano fann sig tillrätta direkt i det Liverpool som krossade Sheffield United med 4-0. Ratad och bedrövligt behandlad av både Alan Pardew och Alan Curbishley i West Ham bevisade han att allt en tränare behöver vara i Premier League är – icke engelsman.

Till sist:

Mot alla odds kommer John Terry att spela för Chelsea i ligacupfinalen i dag. Det betyder att Arsenals chanser minskar ett antal procent. Känns det inte som om Arsene Wenger trots allt borde placera Thierry Henry på bänken? För ett inhopp? De sista tjugo?