En helt galen cupfinal

Sportbladets Peter Wennman: Kalabalik i Cardiff – då såg vi framtidens fotboll

FOTBOLL

LONDON

Bortsett från att John Terry sparkades medvetslös, att det ett tag var full kalabalik, att tre man blev utvisade, att José Mourinho och Arsene Wenger var inne på plan och ryckte i spelarna, att domaren lade till elva minuter, att det var en alldeles underbart underhållande fotbollsmatch...hände det nåt särskilt i Carling Cup-finalen i går?

Ja, kanske att vi såg framtidens fotboll.

Så som den bör spelas.

Så som den MÅSTE spelas om ”The Beautiful Game” ska fortsätta utvecklas och få kalla sig vackert.

Jag glömmer inte för en sekund att Chelsea vann den här ligacupfinalen (2–1) och fortfarande har en teoretisk chans att ta hem rubb och stubb den här säsongen, men jag säger ändå:

Tack, Arsenal.

Tack för att den fotboll ni visar upp emellanåt är som att slå upp ett fönster på vid gavel och dra in frisk luft i lungorna – stående i ett annars rätt så instängt rum.

Inget lätt byte

Arsene Wenger ställde alltså ett ungt, b-betonat gäng på benen mot José Mourinhos tunga mästarmaskin, medelåldern på utespelarna var under 21 år och räknar jag rätt var det sju nya arsenalspelare på planen jämfört med ligamötet med Chelsea.

Kids against Cash, löd en rubrik innan matchen.

I ärlighetens namn trodde jag att Gunners unga män skulle bli ett ganska lätt byte för det rutinerade och taktiskt räviga Chelsea. Så fel man kan ha.

Småpojkar som Fabregas, Denilson och Walcott på Arsenals mittfält visade att blixtrande snabba fötter som håller bollen konstant efter marken, i ett mördande passningstempo, knäcker också såna järnmän som Makelele, Essien, Lampard och Ballack.

Arsenal spelade flärdfritt

Där kom Diaby med sina älgkliv, där kom Traore galopperande från sin backposition, där stack Fabregas in passningarna som en stillett i Chelseas straffområde – och där fick 17-årige (!) Theo Walcott sitt definitiva genombrott med sitt störtsköna 1–0-mål i den 12:e minuten.

Det var ett Arsenal som spelade flärdfritt, utan spänningar, under måttot ”allt att vinna, inget att förlora”, och det gav oss tre saker:

1) En tjuvtitt på vad vi har att vänta oss av The Young Guns i Arsenal i framtiden.

2) Ett besked om att Premier League tagit ännu ett kliv bort från den traditionella, brittiska fotbollen och är på väg att bli en fantastisk cocktail av teknik, fart och finess.

3) En strålande ligacupfinal där Chelsea räddades från ett genant nederlag genom att gräva djupt, djupt i sin reserv av rutin, listighet och talang.

Jobbigt för Lampard

Till slut blev det en kombination av just denna rutin, listighet och talang – samlat under tröjan hos Didier Drogba – som avgjorde alltihop.

Jag kan inte avgöra om hans första mål var offside eller inte. Hans nick i nät som gav 2–1 var det i alla fall inget snack om. Och det var på nåt sätt så typiskt Drogba, så typiskt hela Chelsea...den blå maskinen maler och maler, det är inte spektakulärt och vackert på Arsenal-vis, men det är resultatet i slutändan som räknas och nog sjutton kan Chelsea konsten att vrida sig ur alla grepp och stå där med förväntat resultat till slut.

Sjevtjenko träffade målramen i andra halvlek, så gjorde också Lampard. Men jag tyckte inte jag såg röken av nån av dem under stora delar av matchen. Man såg desto mer av målvakten Petr Cech. Framför allt Lampard hade det jobbigt med Fabregas och kompani.

Modige Terry

Ändå är det alltså De Blå som står där med pokalen idag, och även om många hackar på ligacupen gör det ju inte direkt ont att vinna den.

Chelsea är kvar också i FA-cupen och Champions League och har chans att vinna ligan, så...one down, three to go!

Sparken i huvudet på John Terry såg onekligen otäck ut. Sånt kan hända när man med dödsförakt kastar sig fram i straffområdet som Terry gör – han är oerhört modig – och gudskelov blev han inte allvarligt skadad.

Det kaotiska slutet med tre röda kort och två gula, plus Mourinho och Wenger på planen, kommer det att babblas om i veckor i England nu, men så farligt var det väl inte?

Och rött på Adebayor, är det nån som vet varför?

Peter Wennman