Myntet har lika många sidor som en tärning

Wennman om Englands hårda läktarvåld

FOTBOLL

Vare sig det nu är Söderstadion i Stockholm eller Craven Cottage i London:

Alltid två sidor av samma mynt.

En som kastar och en som får det i skallen.

Matchhjälten Frisparksskytten Claus Jensen gjorde enda målet i Fulhams match mot Everton. Efteråt handlade snacket om ett mynt.
Foto: Bildbyrån
Matchhjälten Frisparksskytten Claus Jensen gjorde enda målet i Fulhams match mot Everton. Efteråt handlade snacket om ett mynt.

Eller förresten – tänker man efter verkar ett nedkastat mynt från en fotbollsläktare ha lika många sidor som en tärning:

Nån som slänger.

Nån som träffas.

Nån som säger ”leta reda på uslingen och straffa honom”.

Nån som säger ”det kom inte från våra fans”.

Nån som säger ”jo, det gjorde det visst”.

Nån som säger ”och hur kan ni vara säkra på det då?”.

Craven Cottage i går eftermiddag:

Fulhams dansk Claus Jensen, segerskytten i 1–0-mötet med Everton, springer ut för att slå en hörna.

Plötsligt rycker han till, träffad av ett mynt strax under vänster öga.

Tv-bilderna visar i slow motion hur någon på läktaren bakom Evertons mål verkligen tar sikte på Jensen och lyckas pricka honom.

Dansken blir inte allvarligt skadad, men det hade naturligtvis kunnat gå mycket värre. Efteråt var Fulhams manager Chris Coleman rasande och sa till BBC:

– Jag hoppas den som kastade blir identifierad. Han är en fegis som bör dömas till fängelse. Skicka honom åtminstone till en plats långt bort från fotbollens arenor.

”Det var han som började”

Visst, så långt kan vi väl alla vara överens?

Njaa...joo, men alldeles enkelt är det ju aldrig.

Som ett barn i en sandlåda som säger ”det var han som började” skulle naturligtvis Evertons manager David Moyes – med en logik som hämtad från Söderstadions läktare – vifta med spaden:

– Det finns inga bevis för att det var en Evertonsupporter som kastade myntet. Det fanns fans från båda klubbarna på den där läktaren.

Och:

– Det kan lika gärna ha varit nån som höll på Fulham. Han kanske siktade åt ett annat håll. Det kan ha varit nån annan spelare han ville träffa.

Så pass.

Claus Jensen stod vid hörnflaggan. Ingen annan spelare fanns i närheten.

Så jävla snett kan ingen kasta, hur många pints lager han än har under västen.

Om man inte är väldigt taskigt vaggad måste man utgå från att en sur Evertonfan var ute efter att pricka målskytten Jensen.

Hink och spade

Det är i det här läget man får mejl från svenska grabbar som håller på just Everton och som meddelar att ”det där kan fan inte du veta, det skriver du bara för att du HATAR Everton”.

Den debattnivån är vi vana vid från fans som inte vet bättre, som håller blåhårt på sina egna vad det än gäller och ser fiender bakom varje buske.

Det var inte vi.

Det var dom.

Hink och spade.

Men att en sån som David Moyes i nåt slags reflexbeteende gör samma sak tycker jag är märkligt.

Krafttag mot läktarproblem

Till hans försvar ska sägas att han dömer ut själva handlingen och, precis som Coleman, kräver att myntkastaren spåras upp och straffas.

Men ändå, ständigt detta:

Det var inte vi.

Det var nog dom.

England har som bekant tagit rejäla krafttag mot sina gamla läktarproblem och straffar numera busarna stenhårt. Att det har hjälpt förstår vi när det blir sån uppståndelse som i går över ett nedkastat mynt.

Men ett mynt är ändå ett för mycket.

Hur många sidor det än har.