Sjuttonårige Walcott kan konkurrera ut Freddie

Wennman: Trevligt att se Ljungberg – men får han behålla sin plats?

FOTBOLL

Måste börja med Arsenal:

Så trevligt att se Fredrik Ljungberg tillbaka igen, och visst var han väl bra?

Frågan är dock om han får behålla sin plats.

En viss Theo Walcott, 17, propsar på.

Det var en kvart kvar av Arsenals segermöte med Hamburg när Ljungberg gick av och den unge pojken Walcott kom in, och det är möjligt att denna magiska kvart kommer att förändra Arsene Wengers syn på hur han bör matcha sina styrkor i fortsättningen.

Det kan bli förändringar som inte nödvändigtvis talar till Fredrik Ljungbergs fördel.

Theo Walcott visade på 15 glödheta minuter upp ben som fladdrade som lärkvingar på högerkanten, det var han som löste upp en massa knutar med sin blixtrande snabbhet, och det var efter Theos inhopp som Arsenal kunde göra 2-1 (Eboues härliga ryck i Carlos Alberto-stil) och 3-1 på nick av en annan inhoppare, Baptista.

Det var Theo som slog det precisa inlägget till det sista målet, och efteråt rullade det runt på Emirates Stadium: "Theo-oo, Theo-oo!"

Arsenalfansens nya favorit makar sig allt närmare en plats i startelvan, och det kan bli på bekostnad av Ljungberg.

Möjligen kan Theo i stället peta den andre yttermittfältaren, Alexander Hleb, eftersom han nu övertog dennes plats till höger. Men det håller jag ändå som mindre troligt.

Nå, det visar sig framöver.

För stillastående

Fredrik Ljungberg var i mina ögon överraskande bra i sin comeback. Han var god vän med bollen och slet stenhårt i det defensiva arbetet. Att han ska kunna göra sina patenterade blixtruscher i djupled och vara livsfarlig framåt är inte längre att begära, eftersom Arsenals spel blir för stillastående strax utanför motståndarnas straffområde. Överraskningsmomentet försvinner, det är inte läge för några Freddie-specialare.

Arsenal övervann i alla fall mål-krampen den här gången och gjorde, efter Hamburgs 1-0 i paus (superläckert skott ribba-in i krysset av Rafael van der Vaart), en storstilad andra halvlek.

Och den riktiga injektionen var alltså Theo Walcott. Han kan knappast behöva sitta kvar på bänken längre, eftersom han uppenbarligen är mannen som kan hitta nya lösningar med sin speed. Och när nu brassen Baptista fick näta blir också han att räkna med i fortsättningen för en Arsene Wenger som plötsligt fått angenäma problem.

Arsenals grupp är superintressant nu, eftersom CSKA föll med 2-0 hemma mot Porto. Otroligt starkt av portugiserna att åka till Moskva i november och ta en klar seger.

Hastigt och lustigt är CSKA på pottkanten. Porto och Arsenal behöver bara spela oavgjort i sista omgången för att båda ska vidare, och det kommer de givetvis att göra. Det vågar vem som helst påstå, utom den försiktige Thomas Nordahl i Viasat-studion.

Jag älskar verkligen dessa Champions League-kvällar där fjärrkontrollen är glödhet och man sitter som en slags hemmagjord super-producent i en tv-studio och väljer när det ska bytas kanal. Nån spelare blir fälld och man tar chansen och skriker:

- Den där jäveln ligger alltid länge och vrider sig, BYT KANAL! Över till Celtic Park!

Tack vare Mjällby

Som vanligt var det en njutning att lyssna till Nordahl-Petterson-Mjällby under Runheims dirigentpinne och i går hade gänget julafton.

Man utnyttjade givetvis Mjällbys connections med Celtic, vilket utmynnade i ett kul och bra reportage inför Celtic-Manchester United. Och efter Celtics 1-0-seger (vilken frispark av Nakamura!) kunde man riktigt höra hur Mjällby instruerat sina gamla lagkompisar:

- Hörni, efter matchen kommer det en svensk snubbe som heter Åke Unger och intervjuar er. Var snäll mot honom.

Vilket de givetvis var. Till och med managern Gordon Strachan bjöd på sig själv.

Jag hoppas också ni uppfattade vad Johan Mjällby sa om målvakten Boruc efter räddningen av Sahas straff:

- Celtic har inte haft nån riktigt bra målvakt på tio, femton år.

Hallå, Magnus Hedman, hallå! Hörde du din gamle polare?

Celtic är i alla fall klart för åttondelsfinalen nu, det faller mig i smaken. Och även om Man United förlorade den här prestigematchen bör avancemanget säkras i sista omgången hemma mot Benfica. Allt annat vore en chock.

Till sist:

John Carew i Lyon!

Inte bara för målet och det absolut felfria spelet han visade upp mot Real Madrid (2-2) - när han i en bråkig situation tog Raul runt nacken med vänsterarmen och Ramos (tyckte jag mig se) under högerarmen och ledde bort dem som två olydiga dagisbarn syntes det alldeles tydligt vem det var som var kung på Bernabeu i går.