Mourinho vs. Ferguson - en helvetes match

Wennman: Håll i er, för nu åker vi!

Gigantmöte. I eftermiddag möts Man United och Chelsea i Premier League-seriefinal – då ställs José´Mourinho mot Sir Alex Ferguson.
Foto: Montage
Gigantmöte. I eftermiddag möts Man United och Chelsea i Premier League-seriefinal – då ställs José´Mourinho mot Sir Alex Ferguson.
FOTBOLL

LONDON

Håll i er nu, för nu åker vi:

Manchester United-Chelsea på Old Trafford i eftermiddag.

Ursäkta språket, men " vilken jävla match!

Ni kan ju alltid agera glädjedödare om ni vill och påminna om att Premier League inte avgörs förrän efter jul (vilket ni har rätt i), men i det här läget handlar det om så mycket mer än tre poäng hit eller dit:

Heder.

Prestige.

Makt.

Tradition.

Engelsk fotboll har haft sina dynastier i modern tid: Det mäktiga Liverpool.

Det osårbara Manchester United.

Det obetvingliga Arsenal. Och det Nya Riket, Chelsea.

United har ett slags världsherravälde i fråga om popularitet, antal medlemmar och sålda souvenierer runt om i världen, och det är en dominans som tog sin början långt innan David Beckham började slänga med luggen.

Men det nya, kaxiga Chelsea har vunnit ligan två år i rad, köper in de bästa spelarna som finns och har startat ett blått segertåg som har en klar slutstation:

Chelsea vill bli världens största och populäraste fotbollslag. Allt det där, all prestige, kommer att ligga som en gigantisk trofé att sträcka sig efter på Old Trafford i dag.

Ligatiteln?

Den kan vi snacka om senare.

Jag vet att det är många som vill kalla det här en hatmatch. Jag ser det inte minst i hårdvinklade och smått uppviglande artiklar i engelsk press.

Men jag tror det är mera riktigt att kalla det en titelfight i tungvikt där nuvarande mästaren José Mourinho och ex-mästaren Sir Alex Ferguson har jabbat, mycket lätt, mot varandra under invägningen.

Men där de också visat varandra respekt och inte slagit under bältet.

Just mötet mellan de två, mellan den unge-med-lagom-skäggstubb och den gamle-med-portvinsnäsan, ger förstås en extra krydda till alltihop.

Ferguson har vunnnit " en gång

Mourinho och Ferguson har mötts åtta gånger i olika sammanhang. Portugisen har ett övertag som måste få Sir Alex att vända den berömda hårtorken mot sig själv: fem vinster och två oavgjorda.

Endast en gång, i fjol, har Ferguson vunnit.

Men det finns givetvis fler titelfighter i den galaafton som kommer att vara fullproppad med världsstjärnor.

Hur står sig till exempel Uniteds mittfält med Giggs-Scholes-Carrick-Ronaldo mot Chelseas kvartett Essien-Makelele-Ballack-Lampard?

Det blir Uniteds klassiska bredd med bra yttrar mot fyra mitt-mittfältare som Mourinho inte kan peta, trots att han kanske skulle vilja ha mer bredd han också.

Jag tror att José hade det lättare i fjol när han spelade 4-5-1 och 4-3-3 än i år, då han spelar klassisk 4-4-2 med diamant. Orsaken är förstås att han vill spela med både Drogba och Sjevsjenko där framme.

En avgörande detalj kan bli hur Chelseas Claude Makelele hanterar Uniteds Wayne Rooney. Som ni vet backar Rooney djupt ner på mittfältet för att samla upp bollar och driva upp dem igen, men då är han inne och tassar på Makeleles territorium.

Det är ett revir som fransmannen pinkat in på nästan alla arenor över hela världen, och Rooney måste agera som en kåt lejonhanne om han ska kunna driva bort honom.

Med tanke på att Celtics Neil Lennon lyckades väldigt bra i sin Makelele-roll mot Rooney i Champions League förra veckan är det tveksamt om United-stjärnan lyckas.

Det blir en helvetes match

En helvetes match kommer det att bli under alla omständigheter, och jag hoppas att den inte förstörs av alla de dumheter som förpestat Premier League ett bra tag nu.

Tänkte just på det här med filmningar och divafasoner när jag gick till den lokala sportbaren här i London för att se mötet mellan Bolton och Arsenal (3-1). Boltons El-Hadji Diouf erkände öppet i fredags att han slänger sig avsiktligt för att filma till sig straffar och frisparkar, och att alla gör likadant. "Till och med Wayne Rooney", sa Diouf.

Det stod 1-0 till Bolton och matchen var hur spännande som helst när det plötsligt, på denna sportpub, slogs över till en rugbymatch mellan Wales och Nya Zeeland, På samtliga tio tv-skärmar.

Hela krogen ville se fotbollen, men det satt fem-sex rugbykillar vid ett bord och " ja, dom grabbarna tjafsar man inte med.

Jag frågade försynt var Arsenal-matchen tog vägen och hörde omedelbart en röst från rugbygänget:

- Har du nåt problem, eller?

Monstret såg ut som en korsning mellan Klippiga Bergen och en gaffeltruck och jag pep med min löjligaste röst:

- Nej, bara undrade, liksom.

Grejen var ändå att jag tvingades titta på rugby i stället, och " helvete, vilken match! Vilka män!

Det gjorde ont så det skrek i varenda revben, det small, det bröts, knäcktes, skallades, sparkades, grisades, togs skamgrepp, det bets och det höggs och det blöddes.

En av bjässarna i Wales spräckte ett ögonbryn, svepte bort blodet med utsidan av näven och dashade ner det i gräset som om det varit en svettdroppe " och så där höll det på i ett andlöst tempo.

Ingen gnällde på domaren. Ingen låg och vred sig i gräset. Alla tog och gav på samma villkor och ingen försökte fuska till sig fördelar.

Jag vet att fotbollen är en helt annan sport, men " det finns nåt att lära här, det finns verkligen det.

Tränargiganternas kamp