Wennman: Jag har inte upplevt högre volym sen Turkiet-England

FOTBOLL

MANCHESTER

Vissa idrottsupplevelser bär man med sig resten av livet.

Det här var en sån.

Manchester United-Chelsea inför 76 000 på Old Trafford, en vindstilla eftermiddag, en kolsvart himmel och strålkastarna på en nästan osannolik samling stjärnor " det var så mäktigt, så underbart.

Ingen vann prestigemötet (det blev 1-1) och jag är den förste att erkänna att det blev en ganska statisk seriefinal utan några riktigt konstnärliga inslag - så som det kan bli när tjugotvå världsklasspelare spelar fotboll med riskeliminering som motto.

Men atmosfären, gott folk - atmosfären!

Jag vet inte vad en decibelmätare skulle ha visat när lagen gjorde entré, det var ett avgrundsvrål utan like som rullade runt i jättegrytan, och jag är inte säker på att omfattningen gick hem genom tv-rutorna.

Unitedfansen har fått en del kritik för att de inte låter tillräckligt mycket på Old Trafford, och inför mötet i går hade Sir Alex Ferguson uppmanat publiken att tydligare visa sitt stöd.

Det resulterade i ett "United, United!" före kickoff som fick nackhåren att resa sig, jag har inte upplevt högre volym sen Turkiet-England i ett EM-kval för några år sen.

Dessvärre blev det snart märkvärdigt tyst.

Chelsea vann supportematchen

Den lilla Chelsea-hörnan vann till slut supportermatchen efter ett gediget, enträget jobb -och det kan väl sägas vara en bild av tillställningen som helhet:

Först United, väldigt mycket United - och sen ett Chelsea som makade åt sig meter efter meter.

Det är inte ofta man hör två stora managers som Sir Alex och José Mourinho vara så rörande ense om allting efteråt, men så var det också en match som var sällsynt lätt att analysera.

En sjuåring kunde se att United ägde första halvlek mot ett oväntat passivt Chelsea. Det iskalla 1-0-målet av Louis Saha var en naturlig följd av hemmalagets större hunger och attackvilja.

Och en femåring kunde begripa vad som skedde efter paus, då Chelsea tog över alltmer och till slut fick sin välförtjänta kvittering genom Ricardo Carvalhos eminenta (och modiga) skalle.

Så vad hände där?

Varför bytte matchen ansikte?

Tja, man diskutera till man stupar om det var tur, tillfälligheter eller en tränares genialitet, men jag väljer nog det senare alternativet.

José Mourinho tog ut Geremi i halvtid och ersatte honom med Arjen Robben.

Alltså:

Han tog ut en högerback och satte in en vänsterytter. Det är inte första gången, men smaka på den i alla fall.

Michael Essien, som knappt haft nån bollkontakt alls i första halvlek, sattes som ensam ansvarig på Chelseas högerkant i en slags dubbelroll som back och mittfältare. Det gav Chelsea exakt den bredd som saknades före paus, och plötsligt var Sir Alex utan motvapen. Han som hade allting under så god kontroll så länge Chelsea spelade 4-4-2 utan yttrar.

Scholes - den bäste utan boll

I mittkriget spelade Michael Carrick stor fotboll för United och var i mina ögon matchens överraskning. Han och Paul Scholes (planens bäste utan boll) visade att ett rakt mittfält kan spöa en diamantformation, trots att de hade spelare som Michael Ballack och Claude Makelele att brottas med.

Ballack var en besvikelse, liksom Frank Lampard. De gav aldrig vettigt understöd till anfallsduon Sjevsjenko/Drogba. I andra halvlek var vaknade Drogba till en aning, men ska han fortsätta göra anspråk på titeln "världens bäste forward" får han göra mer än att slänga sig i gräset och kvida efter varje närkamp.

Sjevsjenko ska vi helst inte tala om. Han var inte mentalt närvarande på Old Trafford och behandlades som ett barn av Uniteds backlinje, inte minst av den förträfflige serben Nemanja Vidic.

Wayne Rooney fick en svår uppgift i sina försök att erövra Makeleles inpinkade revir, det blev som väntat för svårt. Wayne var ändå delaktig i Sahas mål och gör alltid ett fantastiskt jobb över stora ytor.

"Världens bästa liga"

Chelseas vänsterback Ashley Cole älskar att spela mot Uniteds Ronaldo eftersom han är så snabb, och när de hade löpdueller som två Thompson-gaseller på kanten visade Cole upp ett defensivt spel i absolut världsklass.

Cole blev dock svårt hatad av Uniteds publik efter kapningen av Ronaldo mot slutet av matchen.

Englands förbundskapten Steve McClaren utsåg Matchens Lirare och hans val föll på Michael Carrick. Det tyckte jag var ett bra val, men jag hörde journalister i Old Traffords pressrum som sa:

- Fråga alla 76 000 åskådarna här, ingen skulle ha valt Carrick.

Det skulle inte Mourinho heller, som sa:

- Jag tror inte mina öron.

Chelseatränaren framhöll i stället Ashley Cole som "helt otrolig" och Ricardo Carvalho som en superhjälte.

Sen klappade han i alla fall om Sir Alex, nöjd och belåten med poängen, och konstaterade:

- Både United och Chelsea är vinnare idag. Vi ryckte från Arsenal med ytterligare en poäng. Och miljoner tv-tittare har fått se att Premier league är världens bästa fotbollsliga.

Peter Wennman